Hoppa till innehÄllet

Turkiet

Redigera lÀnkar
FrÄn Wikipedia
Turkiet
Republiken Turkiet
TĂŒrkiye Cumhuriyeti
Flagga Statsvapen
ValsprÄk: 
Egemenlik, kayıtsız Ɵartsız Milletindir!
(svenska) stÄr för
"SuverÀnitet hör ovillkorligen till folket!"
NationalsĂ„ng: İstiklĂąl MarĆŸÄ±
lÀge
HuvudstadAnkara
Största stad Istanbul
Officiellt sprÄk Turkiska
Statsskick republik presidentialism enhetsstat
 -  President Recep Tayyip Erdoğan
Nationalförsamling Turkiets stora nationalförsamling
SjÀlvstÀndighet frÄn Osmanska Riket 
 -  Deklarerad 20 januari 1921 
 -  ErkÀnd 29 oktober 1923 
Area
 -  Totalt 783 562 kmÂČ[1] (38:e)
 -  Vatten (%) 1,77 %
Demografi
 -  2020 (juli) Ärs uppskattning 82 017 514[1] (18:e)
 -  2014 Ärs folkrÀkning 77 695 904  (2014-12-31)[2]
 -  BefolkningstĂ€thet 105 inv./kmÂČ (79:e)
BNP (PPP) 2023 Ärs berÀkning
 -  Totalt â–Č 3,572 biljoner USD[3] (11:e)
 -  Per capita â–Č 41 412 USD[3] (49:e)
BNP (nominell) 2023 Ärs berÀkning
 -  Totalt â–Č 1,029 biljoner USD[3] (19:e)
 -  Per capita â–Č 11 931 USD[3] (71:a)
Ginikoefficient (2021) â–Č 43,4[4] 
HDI (2021) â–Č 0,838[5] (48:e)
Valuta Turkisk lira (TRY)
Tidszon UTC+3
Topografi
 -  Högsta punkt Ararat, 5 166 m ö.h.
 -  Största sjö Vansjön, 3 765 kmÂČ
 -  LÀngsta flod Eufrat, 2 780 km
Kör pÄ Höger
Nationaldag 29 oktober
NationalitetsmÀrke TR
Landskod TR, TUR, 792
ToppdomÀn .tr[6]
Landsnummer 90

Turkiet (turkiska: TĂŒrkiye [ˈtyÉŸcije]), officiellt Republiken Turkiet (turkiska: TĂŒrkiye Cumhuriyeti [ˈtyÉŸcije dʒumˈhuːɟijeti] ⓘ), Ă€r ett eurasiskt land som strĂ€cker sig över halvön Anatolien i sydvĂ€stra Asien och Östra Thrakien pĂ„ Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet grĂ€nsar till Ă„tta lĂ€nder; i Europa till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. I övrigt grĂ€nsar landet till Medelhavet i söder, Egeiska havet i vĂ€ster och Svarta havet i norr. Marmarasjön tillhör ocksĂ„ Turkiet och anvĂ€nds, tillsammans med Bosporen och Dardanellerna, av geografer som grĂ€nslinje mellan Europa och Asien.[7]

I det omrÄde som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstÄtt, sÄsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet Àr en viktig regional makt i denna del av Eurasien med kulturellt och ekonomiskt inflytande i omrÄdet mellan Adriatiska havet i vÀster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder och har kommit att fÄ en ökande strategisk betydelse.[8][9]

18 procent av Turkiets befolkning berÀknas vara kurder, men siffran har Àven uppskattats vara runt 20 procent.[10][11] Majoriteten av dessa bor i de sydöstra regionerna i Turkiet. I vissa av dessa utgör kurderna en majoritet av den regionala befolkningen.

Turkiet Ă€r en sekulĂ€r enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprĂ€ttades 1923 med Mustafa Kemal AtatĂŒrk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första vĂ€rldskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med vĂ€st, samtidigt som man odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarlĂ€nderna till Förenta nationerna,[12] Islamiska konferensen,[13] Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling[14] och Organisationen för sĂ€kerhet och samarbete i Europa,[15] Ă€r medlem av EuroparĂ„det sedan 1949,[16] och av Nato sedan 1952.[17] Turkiet undertecknade ett associeringsavtal med EEG 1963.[18] Landet fick status som kandidatland till Europeiska unionen 1999.[19] Anslutningsförhandlingarna inleddes 2005 men har stĂ„tt stilla sedan juni 2018.[19] Turkiet Ă€r Ă€ven medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i vĂ€rlden.

Historia

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Turkiets historia

Anatoliens antika historia

[redigera | redigera wikitext]
Göbekli Tepe.

Det geografiska omrĂ„det för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt omrĂ„de under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (Ă€ven kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, Ă€r ett av de Ă€ldsta kontinuerligt bebodda omrĂ„dena i vĂ€rlden. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien Ă€ven kallat VĂ€starmenien. De tidigaste neolitiska bosĂ€ttningarna som ÇatalhöyĂŒk, ÇayönĂŒ, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mĂ€nskliga bostadsorterna i vĂ€rlden.[20] BosĂ€ttningen i Troja börjar i neolitisk tid och pĂ„gĂ„r in i jĂ€rnĂ„ldern. Under den kĂ€nda historien har indoeuropeiska sprĂ„k, semitiska sprĂ„k, sydkaukasiska sprĂ„k och mĂ„nga sprĂ„k med okĂ€nda slĂ€ktskapsförhĂ„llanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska sprĂ„ken spreds frĂ„n.[21] För ca 5000 Ă„r sedan pĂ„börjades metallhantering i omrĂ„det.[22]

Celsus bibliotek i Efesos, byggt 135 e.Kr.

Det första större riket i omrĂ„det var hettiternas, frĂ„n 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur frĂ„n centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid pĂ„ 1300-talet f.Kr., förutom nĂ€stan hela Anatolien, Ă€ven stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak.[23] Under hettiterriket utvecklades Ă€ven jĂ€rnhanteringen.[22] Senare blev frygierna dominerande tills deras rike förstördes av kimmerierna pĂ„ 600-talet f.Kr.[23] Även lyder, meder och perser kom att konkurrera om kontrollen av regionen.[22]

Anatoliens vÀstkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, tvÄ av de antika grekiska folken. Runt 1240 f.Kr. tog grekerna över Troja, och grundade Àven Smyrna och Efesos lÀngs vÀstkusten.[22]

Assyrierna bebodde delar av sydöstra Turkiet sĂ„ lĂ„ngt tillbaka som 1950 f. Kr.[23] Tushhan var assyriernas provinshuvudstad i sydöstra Turkiet 900-600 f.Kr. Assyrierna regerade över sydöstra Turkiet Ă€nda fram till Ă„r 612 f.Kr., dĂ„ det assyriska riket erövrades av Babylonien.[24][25] Hela omrĂ„det erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store Ă„r 334 f.Kr.[26] Anatolien delades senare i ett antal smĂ„ hellenistiska riken (dĂ€ribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla underkastades Romerska riket vid mitten av första Ă„rhundradet f.Kr.[27] År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (efter hans död omdöpt till Konstantinopel, idag Istanbul). Efter Romerska rikets delning Ă„r 395 e.Kr. blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket) och Mindre Asien kom att utgöra kĂ€rnan i riket.[28][22]

Turkarna och Osmanska riket

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartiklar: Turkar, Seldjuker och Osmanska riket
Osmanska riket vid höjden av sin makt Är 1683.

Huset Seldjuk var en gren av de oğhuzturkar som pĂ„ 800-talet var bosatta vid den muslimska vĂ€rldens periferi, norr om Kaspiska havet och Aralsjön.[29] Under 900-talet flyttade seldjukerna frĂ„n sina ursprungsomrĂ„den till östanatoliska omrĂ„den.

BlÄ moskén Àr ett av de mest kÀnda verken i osmansk arkitektur.

Efter sin seger mot Bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071 började turkarna överge sina nomadiska rötter till förmÄn för en permanent roll i Anatolien, vilket ledde till att det seldjukiska riket bildades.[30] 1243 besegrades seldjukarméerna av mongolerna och imperiets makt föll sakta samman. I dess efterföljd kom ett av de turkiska furstendömena styrt av Osman I att utvecklas till Osmanska riket och dÀrmed fylla det tomrum som lÀmnats av de kollapsade seldjukerna och bysantinerna.[31] Under 1300-talet började en allt starkare centralmakt i Anatolien (Mindre Asien) att byggas upp och kom att kontrolleras av sultaner i den osmanska Àtten med ursprung i sultan Osman I. UngefÀr vid den hÀr tiden kan man börja tala om det Osmanska riket. Under 1300- och 1400-talen expanderade riket och behÀrskade snart den största delen av Anatolien, norra delarna av Grekland samt östra Balkan. En viktig hÀndelse var nÀr riket 1453 erövrade Konstantinopel som snart bytte namn till Istanbul och blev huvudstad i Osmanska riket.[22]

Erövringar runt södra Medelhavet och nedgÄng

[redigera | redigera wikitext]

PĂ„ 1500-talet kan Osmanska riket sĂ€gas ha nĂ„tt en av sina mĂ€ktigaste perioder. Under Ă„rhundradet erövrade osmanerna Mesopotamien, Syrien, Palestina, vĂ€stra delarna av Persien, Arabiska halvön (med de heliga stĂ€derna Mecka och Medina), Egypten, Cypern och omrĂ„dena lĂ€ngs Medelhavets södra kust fram till Marocko. Man kontrollerade Ă€ven sĂ„ gott som hela Balkanhalvön, RumĂ€nien, delar av Ungern och nuvarande Österrike (fram till Wien), samt Svarta havets norra kust.[22] Under den hĂ€r perioden kom landet ofta i strid med makterna i Östeuropa under dess framryckning över Balkan och södra delen av Polsk-litauiska samvĂ€ldet.[9] Det osmanska riket var ett multireligiöst och etniskt varierande land dĂ€r eliten inte i första hand identifierade sig som t.ex. turkar utan snarare som "osmaner". Muslimer frĂ„n olika inriktningar var formellt likvĂ€rdiga och kristna och judiska grupper var i hög grad sjĂ€lvstyrande sĂ„ lĂ€nge de betalade skatt och fullgjorde andra Ă„taganden till sultanen via sina företrĂ€dare milleterna.[22] Även armenier, assyrier/syrianer/kaldĂ©er och greker hade en viss religionsfrihet.[9] Kurderna hade Ă€ven de under perioden en stor autonomi och styrde över 15 emirat inom det osmanska riket.[22]

Hagia Sofia, latin Sancta Sophia eller Sancta Sapientia, i Istanbul i Turkiet byggdes ursprungligen som en kristen kyrka Ă„ren 532–537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den vĂ€stliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan.

PÄ 1600- och 1700-talen inleddes en period av nedgÄng för riket och pÄ 1800-talet började landet falla sönder, Àven trots genomförda reformer. Grekland blev sjÀlvstÀndigt frÄn Osmanska riket 1829 och senare Àven Serbien, RumÀnien och Bulgarien. Det sönderfallande riket kom att kallas Europas sjuke man och hamnade pÄ 1850-talet i krig med Ryssland: Krimkriget (1853-56).[22] Kriget utlöstes bÄde av religiösa konflikter i Heliga landet och de europeiska stormakternas kamp om kontroll av det osmanska territoriet.[32] Konflikten började med den ryska ockupationen av Moldavien och Valakiet, varefter osmanerna förklarade krig mot Ryssland. 1854 anslöt Storbritannien och Frankrike till kriget pÄ den osmanska sidan som ett sÀtt att skydda sina intressen i Mellanöstern. Kriget avslutades 1856 med Parisfreden, som innebar att Ryssland erkÀnde Osmanska rikets sjÀlvstÀndighet, ÄterlÀmnade det territorium som de hade ockuperat och att Svarta havet demilitariserades.[33]

Ungturkarna och konflikter i Europa

[redigera | redigera wikitext]

De reformer och den modernisering som pĂ„gick under 1800-talet avslutades i samband med tronskiftet 1876 dĂ„ Abd ĂŒl-Hamid II tog över efter Abd ĂŒl-Aziz, nĂ„got som fick motstĂ„ndet mot sultanen bland intellektuella och militĂ€rer att vĂ€xa. I samband med det hĂ€r bildades den nationalistiska rörelsen ungturkarna. 1908 utlyste sultanen ett parlamentsval som en reaktion pĂ„ ett uppror inom armĂ©n och ungturkarna vann valet. Osmanska riket fortsatte att delas upp, bland annat under första Balkankriget 1912-13 och andra Balkankriget 1913, efter vilka sĂ„ gott som alla omrĂ„den i Europa (utom delar av Thrakien) hade tillfallit andra stater. I samband med det hĂ€r segrade en mer auktoritĂ€r falang inom ungturkarna och Enver Pascha tog över ledningen av landet, vilket ledde till en militĂ€rdiktatur.[22]

Osmanska riket gick in i första vĂ€rldskriget som allierad med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern 1914, inte minst som ett skydd mot Ryssland. Osmanerna stred huvudsakligen vid fyra fronter under första vĂ€rldskriget: Kaukasus, Dardanellerna (slaget vid Gallipoli), Sinai-Palestina och Mesopotamien-Irak. Även om landet underskattades av bĂ„da allierade och motstĂ„ndare sĂ„ lyckades de Ă„samka betydande skada, inte minst mot Storbritannien. Riket blev dock slutgiltigt besegrat av ententen och ingick vapenstillestĂ„nd 30 oktober 1918.[34] Efter kriget slöts freden i SĂšvres 1920 som dock ersattes av fördraget i Lausanne 1923. Uppgörelsen innebar att det Osmanska riket avskaffades och delades upp och att Turkiet blev en nationalstat.[31]

Republiken Turkiet

[redigera | redigera wikitext]
Mustafa Kemal AtatĂŒrk, den turkiska republikens grundare och förste president.

I Osmanska rikets slutskede under första vĂ€rldskriget genomfördes det armeniska folkmordet, det assyrisk-syrianska folkmordet Ă€ven kallat Seyfo, och det grekiska folkmordet vars syfte var att skapa ett homogent Turkiet.[35] Enligt United States Holocaust Memorial Museums översikt dog minst 664 000 och möjligen upp till 1,2 miljoner armenier under folkmordet 1915–1916, bland annat i massakrer och under tvĂ„ngsdeportationer.[36] Bland forskare rĂ„der bred enighet om att folkmordet planerades och beslutades av den ungturkiska ledningen.[35] Den turkiska staten förnekar att hĂ€ndelserna utgjorde ett folkmord.[35]

Ockupationen av Istanbul och ockupationen av İzmir av de allierade i efterdyningarna av första vÀrldskriget ledde till att en turkisk nationell rörelse upprÀttades.[9] Under ledning av Mustafa Kemal Pascha, en militÀr befÀlhavare som hade utmÀrkt sig under slaget vid Gallipoli, förde nationalisterna det turkiska sjÀlvstÀndighetskriget med mÄlsÀttningen att upphÀva villkoren frÄn freden i SÚvres.[8]

Grekerna sökte med vapenmakt framtvinga turkarnas underkastelse men slogs i grund under grek-turkiska kriget. Den 18 september 1922 var de ockuperande arméerna bortdrivna och den nya turkiska staten kunde bildas, om Àn pÄ ett klart mindre territorium Àn Osmanska riket hade omfattat före första vÀrldskriget. Den 1 november avskaffade det nya parlamentet sultanatet, och avslutade dÀrmed 623 Är av osmanskt styre. Lausannefreden 1923 ledde till internationellt erkÀnnande av den nyligen bildade "Republiken Turkiet" som Osmanska rikets efterföljarstat. Republiken utropades officiellt 29 oktober 1923 i den nya huvudstaden Ankara.[9]

Mustafa Kemal blev republikens första president och genomförde fram till sin död 1938 omfattande reformer för att omvandla det gamla islamska sultanatet till en modern nationalstat.[9] I enlighet med lagen om familjenamn gav det turkiska parlamentet Mustafa Kemal hedersnamnet "AtatĂŒrk" (Turkarnas fader) 1934.[8]

PĂ„ dagen 15 Ă„r efter Mustafa Kemal AtatĂŒrk död, 10 november 1953, förflyttades hans kvarlevor till det nyligen fĂ€rdigbyggda mausoleet Anıtkabir i Ankara.

Turkiet gick med i andra vÀrldskriget pÄ de allierades sida den 23 februari 1945 som en ceremoniell gest och blev medlem av Förenta nationerna 1945.[12] NÀr Grekland hade svÄrigheter efter kriget med att undertrycka ett kommunistiskt uppror, och Sovjetunionen stÀllde krav pÄ militÀrbaser i Bosporen och Dardanellerna, deklarerade USA 1947 den sÄ kallade Trumandoktrinen. Doktrinen innebar att USA avsÄg att garantera Turkiets och Greklands sÀkerhet, och ledde till storskaligt militÀrt och ekonomiskt stöd frÄn USA.[37]

Efter att ha deltagit med FN-styrkor i Koreakriget gick Turkiet med i Nato 1952 och kom pÄ grund av sin grÀns mot Sovjetunionen att vara strategiskt viktigt under kalla kriget.

Turkiet invaderade Cypern vid Cypernkrisen 1974, efter att inbördes stridigheter pÄgÄtt i ett Ärtionde och en grekiskinspirerad kupp hade genomförts. Nio Är senare utropades Turkiska republiken Nordcypern, som enbart erkÀnns av Turkiet.[38] CypernfrÄgan Àr Ànnu inte löst.

Enpartiperioden tog slut 1945 och följdes av en flerpartiperiod som kÀnnetecknades av spÀnningar, sÀrskilt frÄn 1960-talet till 1980-talet, dÄ perioder av politisk instabilitet ledde till ett antal militÀrkupper, 1960, 1971, 1980 och en "postmodern statskupp" 1997.[39] Liberaliseringen av Turkiets ekonomi som började pÄ 1980-talet förÀndrade landets landskap och perioder av hög tillvÀxt följdes av kriser under de följande Ärtiondena.[40] Turkiet inledde den 3 oktober 2005 förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen, men förhandlingarna har stÄtt stilla sedan juni 2018.[19]

1984 inleddes ett inbördeskrig mellan den turkiska staten och Kurdistans arbetarparti (PKK). Den militÀra konflikten var som mest intensiv fram till 1999, men pÄgÄr fortfarande (2022).

Turkiet under Erdoğan

[redigera | redigera wikitext]

Det konservativa RĂ€ttvise- och utvecklingspartiet (AKP) har styrt Turkiet sedan 2002. Nuvarande president Recep Tayyip Erdoğan var premiĂ€rminister mellan 2003 och 2014, dĂ„ han tog över presidentposten frĂ„n Abdullah GĂŒl.

Under AKP:s första Är vid makten upplevde Turkiet en kraftig ekonomisk uppgÄng, med förbÀttrad levnadsstandard för stora delar av befolkningen. De senaste Ären har ekonomin dock stagnerat, med skenande inflation och arbetslöshet, samtidigt som landet enligt mÄnga bedömare utvecklats i en auktoritÀr riktning.

I slutet av april 2007 demonstrerade en halv miljon mĂ€nniskor i Istanbul och Ankara mot vad man anser vara den nuvarande regeringens ökade islamisering av Turkiet. PĂ„ grund av oppositionens bojkott av de omgĂ„ngar av presidentvalet som Ă€gde rum i det turkiska parlamentet, dĂ€r AKP har majoritet, och som följaktligen ogiltigförklarades, hoppade AKP:s presidentkandidat Abdullah GĂŒl av presidentkampanjen. Till följd av det politiska dödlĂ€get röstade parlamentet den 10 maj genom en grundlagsreform som innebĂ€r att presidenten vĂ€ljs direkt i folkval för en femĂ„rsperiod och kan vĂ€ljas om i stĂ€llet för den nuvarande sjuĂ„rsperioden utan möjlighet till omval. För att reformen ska trĂ€da i kraft mĂ„ste det godkĂ€nnas av den sittande presidenten, alternativt genom folkomröstning eller beslut i författningsdomstolen. Sezers mandatperiod gick ut den 16 maj. Nyval till parlamentet hölls den 22 juli, framflyttat frĂ„n det tidigare planerade datumet i november. Nyvalet vanns av regeringspartiet AKP.[41] Abdullah GĂŒl valdes till president den 28 augusti 2007, dĂ€refter Tayyip Erdoğan den 28 augusti 2014.

Efter valet 2011 hade AKP fortsatt egen majoritet i parlamentet, den tredje mandatperioden med egen majoritet.

Presidentpalatset Àr den turkiska presidentens officiella residens.

Kuppförsöket 2016 blev startskottet för en allt mer hĂ„rdför politik, som bland annat har inneburit att hundratusentals mĂ€nniskor har fĂ€ngslats eller avskedats, anklagade för samröre med GĂŒlenrörelsen, som Erdoğan pekar ut som ansvarig för kuppen (predikanten Fethullah GĂŒlen nekar sjĂ€lv till inblandning). Även ett stort antal journalister har fĂ€ngslats pĂ„ oklara grunder. Erdoğan har framtrĂ€tt som allt mer auktoritĂ€r. I april 2017 formaliserades hans ökade makt genom en folkomröstning som godkĂ€nde författningsĂ€ndringar som gav presidentĂ€mbetet nĂ€st intill diktatoriska befogenheter.

Efter att ha omvalts som president 2018 började Erdoğan genom olika lagar och dekret omforma statsapparaten pĂ„ ett sĂ€tt som i princip innebar att den tidigare parlamentarismen ersattes av ett presidentstyre, med en mycket stor koncentration av makt till statschefen.

Samtidigt har Erdoğan och AKP gett islam en allt mer framskjuten plats i det historiskt sett starkt sekulĂ€ra Turkiet.[42]

Geografi

[redigera | redigera wikitext]

Turkiets territorium Ă€r över 1 600 km lĂ„ngt och 800 km brett, med en grovt rektangulĂ€r form.[43] Landet, som till ytan Ă€r vĂ€rldens 37:e största, upptar inklusive sjöar 779 452 kmÂČ, av vilka 23 764 kmÂČ utgörs av Östra Thrakien i Europa och 755 688 kmÂČ (97 %) ligger i sydvĂ€stra Asien pĂ„ halvön Anatolien (Ă€ven kallad Mindre Asien).[43]

Turkiet omges av hav pÄ tre sidor: Egeiska havet i vÀster, Svarta havet i norr och Medelhavet i söder. Turkiet innefattar ocksÄ Marmarasjön i nordvÀst.[44] Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör grÀnsen mellan Europa och Asien.

Turkiet grÀnsar, i medurs ordning, till följande Ätta lÀnder: Grekland, Bulgarien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien.

Turkiet indelas geografiskt i sju regioner: Marmararegionen, Egeiska regionen, Svartahavsregionen, Centrala Anatolien, Östra Anatolien, Sydöstra Anatolien och Medelhavsregionen.

I Anatolien ligger ocksÄ Kap Baba som Àr Turkiets fastlands vÀstligaste punkt samt bergskedjan Taurusbergen, dÀr bland annat Eufrat och Tigris har sin kÀlla.

Topografi och hydrografi

[redigera | redigera wikitext]
Ararat (5 165  meter) Ă€r den högsta toppen i Turkiet och ligger i Iğdır-provinsen i östra Anatolien.

Anatolien bestÄr i stort av en höglÀnt centralplatÄ innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustomrÄden utanför dessa bergskedjor. Den ojÀmna nordanatoliska terrÀngen som löper lÀngs Svarta havet liknar ett lÄngt, smalt bÀlte. Denna region utgör ungefÀr en sjÀttedel av Turkiets totala yta. Den allmÀnna tendensen Àr att den anatoliska platÄn i inlandet blir allt mer ojÀmn ju lÀngre österut den kommer.[44] Vid Anatoliens fÀste innefattar Turkiet Àven delar av det bergiga Armeniska höglandet dÀr bland annat den stora Vansjön och berget Ararat, Turkiets högsta punkt pÄ 5 165 meter, ligger. Det Àr ocksÄ det omrÄde dÀr floderna Eufrat och Tigris har sina kÀllor.[44][45]

Tektoniska strukturer kring den anatoliska plattan.

Turkiets varierade landskap Àr en följd av komplexa jordrörelser som har format omrÄdet i miljontals Är och fortfarande visar sig i relativt mÄnga jordbÀvningar och ibland i vulkanutbrott. Bosporen och Dardanellerna finns till pÄ grund av de förkastningar som löper genom Turkiet och ledde till Svarta havets tillkomst.

Bakgrunden till jordrörelserna Àr att Turkiet till största delen ligger pÄ den lilla anatoliska kontinentalplattan och dess norra och östra grÀnsomrÄden. Det Àr störst risk för kraftiga jordbÀvningar i dessa grÀnsomrÄden, vilket gör att de norra och östra delarna av landet, har de största riskerna för kraftiga jordbÀvningar. I nordvÀst innebÀr detta en extra stor risk med tanke pÄ den stora befolkningskoncentrationen i omrÄdet. Vid jordbÀvningen i İzmit 1999 omkom drygt 17 000 mÀnniskor.[46]

Klimat

[redigera | redigera wikitext]

Klimatet Ă€r ett subtropiskt medelhavsklimat vid vĂ€stra och södra kusten med heta, torra somrar och milda, fuktiga och kalla vintrar, ett tempererat kustklimat i nordkusten med varma, vĂ„ta somrar och milda, fuktiga och kalla vintrar, men förhĂ„llandena kan vara mycket strĂ€ngare i det torrare inlandet. Bergen nĂ€ra kusten hindrar medelhavsklimatet frĂ„n att sprida sig inĂ„t land, vilket ger det inre av Turkiet ett inlandsklimat med distinkta Ă„rstider. Den centrala anatoliska platĂ„n utsĂ€tts mer för extremer Ă€n kustomrĂ„dena. Vintrar pĂ„ platĂ„n Ă€r sĂ€rskilt strĂ€nga. Temperaturer pĂ„ −30 °C till −40 °C kan förekomma i de kurdiska bergsomrĂ„dena i öster, och det kan ligga snö pĂ„ marken 120 dagar om Ă„ret. I vĂ€ster Ă€r vintertemperaturen i genomsnitt under 1 °C. Somrarna Ă€r heta och torra, med temperaturer som vanligen överstiger 30 °C pĂ„ dagen. Den Ă„rliga nederbörden Ă€r i genomsnitt ungefĂ€r 400 millimeter. De faktiska mĂ€ngderna bestĂ€ms av höjdlĂ€get. De torraste omrĂ„dena Ă€r KonyaslĂ€tten och MalatyaslĂ€tten, dĂ€r den Ă„rliga nederbörden ofta Ă€r mindre Ă€n 300 millimeter. Maj Ă€r i allmĂ€nhet den fuktigaste mĂ„naden, medan juli och augusti Ă€r de torraste.[47]

Styre och politik

[redigera | redigera wikitext]
Recep Tayyip Erdoğan (AKP) Ă€r Turkiets president sedan 2014.

Författning och styre

[redigera | redigera wikitext]

Turkiets konstitution slÄr fast de huvudsakliga principerna för statsstyrelsen och fastslÄr att Turkiet Àr en centraliserad enhetsstat. Den nuvarande konstitutionen trÀdde i kraft den 7 november 1982,[48] under en tid av militÀrdiktatur (se Turkiets historia). Den antogs genom folkomröstning 1982 och har Àndrats ett flertal gÄnger under senare Är.[49] I januari 2017 antog parlamentet en ny kontroversiell grundlagsÀndring som utökar presidentens maktbefogenheter.[50] I april 2017 innebar Ja-sidans seger i folkomröstningen om ny grundlag ett kraftigt utökande av presidentens befogenheter i Turkiet.[51]

Presidenten

[redigera | redigera wikitext]

Turkiet Ă€r sedan 2018 en presidentialisk republik, dĂ„ en rad författningsĂ€ndringar infördes som innebar en övergĂ„ng frĂ„n det tidigare parlamentariska styrelseskicket. Ändringarna, som nĂ€tt och jĂ€mnt godkĂ€ndes i en folkomröstning, beslutades av parlamentet 2017 och trĂ€dde i kraft 2018. En av de största förĂ€ndringarna var att rollen som premiĂ€rminister avskaffades, samt att rollen som president stĂ€rktes och dĂ€r denne sedan 2018 Ă€r bĂ„de stats- och regeringschef.[52] Presidenten kan sjĂ€lv utse ministrar i regeringen och ett fritt antal vicepresidenter samt utnĂ€mna eller avskeda högre Ă€mbetsmĂ€n utan parlamentets godkĂ€nnande.[53]

Presidenten röstas fram genom direktval för en mandatperiod om fem Ă„r, med möjlighet till omval en gĂ„ng. Om parlamentet utlyser nyval under presidentens andra mandatperiod har dock denne rĂ€tt att pĂ„ nytt stĂ€lla upp till omval.[53] År 2014 valdes Recep Tayyip Erdoğan (AKP), tidigare premiĂ€rminister, till president.

Parlamentet

[redigera | redigera wikitext]

Den lagstiftande makten utövas av nationalförsamlingen, parlamentet, som har en kammare. Parlamentet har 600 ledamöter som vĂ€ljs för en femĂ„rsperiod.[52] Valet till nationalförsamlingen sker i ett proportionellt valsystem enligt d’Hondts metod med partilistor frĂ„n 85 valkretsar som motsvarar de 81 administrativa provinserna (Istanbul Ă€r indelat i tre valkretsar och Ankara och Izmir i vardera tvĂ„ pĂ„ grund av deras stora folkmĂ€ngd). ProcentspĂ€rren lĂ„g lĂ€nge pĂ„ tio procent av rösterna för att bli representerade i parlamentet, nĂ„got som Ă€ndrades till 7 procent 2022.[52] Den tidigare högre spĂ€rren orsakade att enbart tvĂ„ partier fanns representerade i parlamentet efter valet 2002.[54]

Oberoende kandidater fĂ„r kandidera och mĂ„ste fĂ„ tio procent av rösterna i sin valkrets för att bli valda.[55] AllmĂ€n röstrĂ€tt för bĂ„da könen har tillĂ€mpats i Turkiet sedan 1933, och varje turkisk medborgare, som har uppnĂ„tt 18 Ă„rs Ă„lder, har röstrĂ€tt. År 2004 fanns 50 registrerade politiska partier i landet.[55] Författningsdomstolen kan frĂ„nta offentligt partistöd frĂ„n partier som den avgör Ă€r antisekulĂ€ra eller separatistiska, eller förbjuda dem helt och hĂ„llet.[56][57]

Domstolar

[redigera | redigera wikitext]

Turkiet har en författningsdomstol som ska granska presidentens arbete. De flesta av ledamöterna i domstolen tillsÀtts dock av presidenten sjÀlv.[52] Under partiet AKP:s regeringstid har kontrollen över författningsdomstolar och övriga domstolar gradvis ökat och större utrensningar inom rÀttsvÀsendet skedde i efterdyningarna av statskuppen 2016. Nya lagar som antogs efter kuppen skapade en ny struktur för domstolarna och gav regeringen möjlighet att se till att de domare som tillsattes skulle vara lojala mot regeringspartiet. Sedan 2018 gÀller Àven nya bestÀmmelser i nÀmnden som tillsÀtter och avsÀtter anstÀllda i domstolsvÀsendet. Fyra ledamöter i nÀmnden tillsÀtts gemensamt av parlament och presidenten, dÀrutöver tillsÀtts ytterligare sju ledamöter av parlamentet pÄ egen hand.[58]

Politik

[redigera | redigera wikitext]

Sedan Turkiet grundades som republik 1923 har landet utvecklat en stark tradition av sekularism.[59]

Val och partier

[redigera | redigera wikitext]

RĂ€ttvise- och utvecklingspartiet (AKP), som leds av Recep Tayyip Erdoğan, Ă€r ett av de dominerande partierna i Turkiet och har styrt landet sedan 2002.[60] Partiets ideologi bygger pĂ„ en konservativ tolkning av islam, nĂ„got som attraherat konservativa sunnimuslimer frĂ€mst pĂ„ landsbygden och mindre stĂ€der men Ă€ven företagare som stödjer partiets ekonomiska politik. Under partiets första mandatperiod stöddes det Ă€ven av intellektuella i storstĂ€derna, inte minst för de demokratiska reformer som AKP drev igenom. Reformerna avtog i takt med att AKP etablerade sig som ett nytt maktparti.[52]

Ett annat av de stora partierna Ă€r Republikanska folkpartiet (CHP) dĂ€r ÖzgĂŒr Özel Ă€r partiledare sedan 2023, delvis som en konsekvens av att partiet förlorade valet 2023. Partiet grundades av Kemal AtatĂŒrk och föresprĂ„kar frĂ€mst sekularism, men har ocksĂ„ en bredare ideologi med bas i kemalismen. Historiskt har CHP setts som ett socialdemokratiskt parti, men har sedan millennieskiftet blivit allt mer nationalistiskt och prĂ€glat av militĂ€ra krafter. VĂ€ljarbasen bestĂ„r till stor del av personer inom militĂ€ren, rĂ€ttsvĂ€sendet och byrĂ„kratin som bor i storstĂ€derna.[52]

I parlamentsvalet den 7 juni 2015 förlorade AKP den egna majoriteten, efter att ytterligare ett parti, HDP, ett kurd-vÀnligt vÀnsterinriktat parti, klarat tioprocentsspÀrren till parlamentet. Av parlamentets 550 platser fick AKP 258, CHP 132, HDP 80 och det högerextrema nationalistpartiet MHP 80 platser. Man lyckades inte nÄ nÄgon överenskommelse inom de 45 dagar man har pÄ sig efter valet, varför det inom 90 dagar mÄste hÄllas ett nyval, vilket utlystes till den 1 november 2015.[61]

I nyvalet den 1 november 2015 fick AKP Äter egen majoritet i parlamentet. Av parlamentets 550 platser fick AKP 317, CHP 134, HDP 59 och MHP 40 platser.[62] Valet fick dock internationell kritik för orÀttvisa förutsÀttningar med försÀmrad pressfrihet och attacker mot och fÀngslande av framförallt aktiva HDP-medlemmar.[63][64][65]

Internationella relationer

[redigera | redigera wikitext]
Turkiets anslutningsförhandlingar med Europeiska unionen inleddes 2005 men har stÄtt stilla sedan juni 2018.[19]

Turkiets huvudsakliga politiska, ekonomiska och militÀra förbindelser har förblivit rotade i vÀst sedan republiken grundades och gick med i Nato 1952.[37] Ankara blev en betydelsefull strategisk allierad i att avleda sovjetiska styrkor frÄn Centraleuropa och förhindra deras expansion till Medelhavet. FastÀn Turkiet i första hand var en vÀstorienterad aktör i internationella sammanhang, odlade landet ocksÄ förbindelser med Mellanöstern, och blev den enda Nato-medlemmen i Islamiska konferensen samt knöt nÀra förbindelser med Israel.[66]

Europeiska unionen Àr Turkiets största handelspartner, och nÀrvaron av en vÀletablerad turkisk diaspora i Europa har bidragit till omfattande förbindelser mellan de bÄda under Ärens lopp. Turkiet blev medlem av EuroparÄdet 1949.[16] Landet ansökte om associering med EEG 1959 och undertecknade 1963 ett associeringsavtal, Àven kallat Ankaraavtalet.[18] Turkiet ansökte om fullt medlemskap i EEG 1987 och slöt ett avtal om tullunion med EU 1995.[18] I december 1999 fick landet status som kandidatland till EU.[19] Anslutningsförhandlingarna inleddes den 3 oktober 2005 men har stÄtt stilla sedan juni 2018.[19]

Historiskt har det förekommit spÀnningar i relationerna med grannlandet Grekland. Den lÀnge delade ön Cypern och dispyterna om Egeiska havets luft- och sjögrÀnser Àr de huvudsakliga tvisteÀmnena mellan de tvÄ grannlÀnderna.[67] Nyligen har CypernfrÄgan blivit en av de största tvistefrÄgorna i Turkiets anslutningsförhandlingar med EU, eftersom Turkiet vÀgrar öppna sina hamnar för grekcypriotisk trafik.[68] Trots detta har de tvÄ lÀnderna gÄtt in i en mycket mer positiv period i sina relationer med varandra, efter jordbÀvningarna i Turkiet och Grekland 1999 och de snabba rÀddningsinsatserna frÄn bÄda sidor. Grekland stödjer nu aktivt Turkiets kandidatur till att bli EU-medlem.[69]

Sedan slutet av Kalla kriget har Turkiet aktivt byggt upp relationer med före detta kommunistiska stater i Östeuropa och Centralasien, vilket har lett till mĂ„nga ömsesidiga investeringar och migrationsströmmar mellan dessa stater och Turkiet.[70] Turkiets relationer med grannlandet Armenien Ă€r dock fortfarande spĂ€nda pĂ„ grund av det fortsatta dödlĂ€get i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, ett turksprĂ„kigt grannland som Ă€r allierat med Turkiet. En annan viktig frĂ„ga rör det armeniska folkmordet 1915-17. Den turkiska regeringen avfĂ€rdar uppfattningen att dessa hĂ€ndelser utgjorde ett folkmord och hĂ€vdar istĂ€llet att dödsoffren berodde pĂ„ etniska konflikter, sjukdomar och svĂ€lt.[71]

PÄ grund av dess sekulÀra traditioner har Turkiet sett med misstÀnksamhet pÄ vissa lÀnder i regionen, vilket har orsakat spÀnningar, sÀrskilt med dess största granne Iran.[72]

FastÀn Turkiet deltog i den Natoledda fredsbevarande operationen i Afghanistan efter 11 september-attackerna 2001, vÀckte Irakkriget starkt inhemskt motstÄnd i Turkiet. Ett regeringsförslag om att tillÄta amerikanska trupper att attackera Irak frÄn Turkiets sydöstgrÀns uppnÄdde inte den absoluta majoritet pÄ 276 röster som krÀvdes för att parlamentet skulle anta det, utan fick stöd av 264 röster mot 250.[71] Detta ledde till en avkylning av relationerna mellan USA och Turkiet och farhÄgor för att de skulle skadas av situationen i Irak.[73] Turkiet Àr sÀrskilt bekymrat över utsikten att en sjÀlvstÀndig kurdisk stat kan bildas ur ett destabiliserat Irak, dÄ landet har utkÀmpat ett eget krig mot den kurdiska organisationen Kurdistans arbetarparti, dÀr omkring 37 000 mÀnniskor berÀknas ha dött.[74][75] Detta fick den turkiska regeringen att utöva pÄtryckningar pÄ USA om att slÄ ned pÄ PKK:s trÀningslÀger i norra Irak (södra Kurdistan). Armén blev hemkallad efter en förlust pÄ 130 döda soldater pÄ nio dagar av PKK-gerillan.[72]

Försvar

[redigera | redigera wikitext]
Den turkiska marinens amfibiska anfallsfartyg TCG Anadolu (L400) Ă„ngar i Medelhavet.

MilitĂ€ren har traditionellt varit en politiskt mĂ€ktig institution, som uppfattats som vĂ€ktare över AtatĂŒrks republik.[39] Efter kuppförsöket 2016 stĂ€rktes regeringens kontroll över de vĂ€pnade styrkorna genom en omorganisation av försvarsledningen.[76] Europeiska kommissionen bedömde 2025 att presidenten och regeringen utövade omfattande kontroll över sĂ€kerhetsstyrkorna, medan parlamentets tillsyn och möjligheterna att utkrĂ€va ansvar var svaga.[77] MilitĂ€ren har historiskt sett haft starkt stöd bland folket och ansetts vara den institution som man har störst förtroende för.[78] En ökad samhĂ€llelig polarisering och en politisk utveckling i mer auktoritĂ€r riktning har dock lett till sjunkande förtroende och en förĂ€ndrad syn pĂ„ militĂ€ren, inte minst bland de delar av befolkningen som sympatiserar med oppositionen.[79]

De turkiska vÀpnade styrkorna bestÄr av armén, flottan och flygvapnet. Genom omorganisationen efter kuppförsöket 2016 stÀlldes gendarmeriet och kustbevakningen under inrikesministeriets ledning i stÀllet för generalstabens.[76]

Presidenten företrÀder parlamentet som överbefÀlhavare och ansvarar inför parlamentet för nationell sÀkerhet och försvarsmaktens beredskap.[80.1] Presidenten utser generalstabschefen, som leder de vÀpnade styrkorna och i krig utövar överbefÀlet i presidentens namn.[80.1] Försvarsministern leder försvarsministeriet, dÀr generalstaben samt arméns, marinens och flygvapnets ledningar Àr direkt understÀllda ministern.[81] Parlamentets godkÀnnande krÀvs som huvudregel för krigsförklaring, utsÀndande av turkiska styrkor till andra lÀnder och stationering av utlÀndska styrkor i Turkiet.[80.2]

Trots en relativt sett blygsam försvarsbudget har Turkiets vÀpnade styrkor lÀnge varit den nÀst största stÄende krigsmakten inom Nato, efter USA:s försvarsmakt. Den totala militÀra personalstyrkan bestod 2025 av 355 200 personer i aktiv tjÀnst, 378 700 reservister och 155 000 personer i paramilitÀra funktioner. Till detta kommer en Ärlig mobiliseringspotential pÄ drygt 1 410 000 personer.[82]

Varje frisk manlig turkisk medborgare Àr skyldig att göra militÀrtjÀnst under sex till tolv mÄnader, beroende pÄ utbildning och arbetsplats. Kvinnor kan ansökan om att fÄ göra militÀrtjÀnst. Homo- och bisexuella samt transpersoner har rÀtt att bli undantagna pÄ egen begÀran.[83]

Turkiet har deltagit med styrkor pĂ„ internationella uppdrag för FN och Nato sedan 1950, dĂ€ribland fredsbevarande uppdrag, olika uppdrag i före detta Jugoslavien och stöd till koalitionsstyrkorna i Kuwaitkriget. Turkiet höll 36 000 soldater i Nordcypern 2005.[84] De turkiska styrkorna drogs tillbaka frĂ„n Afghanistan i augusti 2021.[85] År 2006 stationerade det turkiska parlamentet en fredsbevarande styrka bestĂ„ende av patrullbĂ„tar och ungefĂ€r 700 marksoldater som en del av en utökad FN-styrka i Libanon (UNIFIL) efter Israel-Libanon-konflikten 2006.[86]

Demokrati

[redigera | redigera wikitext]

TurkietkĂ€nnaren ÜlkĂŒ Holago sade 2023 om presidentvalet att Ă€ven om det formellt finns flera oppositionsalternativ att rösta pĂ„ sĂ„ gĂ„r det att ifrĂ„gasĂ€tta möjligheterna att sprida information om dessa alternativ eftersom medierna till största del Ă€gs av Erdogan-lojala mediemoguler, och att statsfinanserna anvĂ€nds för att kampanja för AKP.[87]

MÀnskliga rÀttigheter

[redigera | redigera wikitext]

Politiska fÄngar

[redigera | redigera wikitext]

Turkiet har tiotusentals politiska fÄngar. Bland de fÀngslade fanns i slutet av 2022 cirka 5 000 medlemmar ur parlamentets tredje största parti, HDP.[88]

Kurdernas situation i Turkiet

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Europeiska kommissionens rapport 2025 erbjöds valbara kurdiska sprÄkkurser i offentliga skolor, men rÀttsliga begrÀnsningar av undervisning pÄ modersmÄlet kvarstod.[89]

  • Kurdiska namn fĂ„r anvĂ€ndas. Införandet av bokstĂ€verna X,Q och W i det turkiska alfabetet har gjort det lĂ€ttare för kurdisktalande personer att skriva sina namn sĂ„ som de uttalas.[90]
  • Kurdernas existens och rĂ€ttigheter Ă€r inte erkĂ€nda och grundlagsskyddade, vilket i sin tur ger möjlighet till godtycke inom offentlig förvaltning.
  • Fortfarande finns ingen kurdisk representation i förhandlingar mellan EU och Turkiet.[91]

Administrativ indelning

[redigera | redigera wikitext]
Turkiets provinser.
Marmaris.
Alanya.

Turkiets huvudstad Àr Ankara. Turkiets territorium Àr indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural) för administrativa syften. Provinserna Àr organiserade i 7 regioner för statistiksyften, men dessa motsvarar ingen administrativ struktur. Varje provins Àr indelad i distrikt. Totalt finns 923 distrikt.

Provinserna har i allmÀnhet samma namn som provinshuvudstÀderna, som ocksÄ kallas centraldistrikt. Undantag frÄn detta Àr provinserna Hatay (huvudstad: Antakya), Kocaeli (huvudstad: İzmit) och Sakarya (huvudstad: Adapazarı). De folkrikaste provinserna Àr Istanbul (+10 miljoner), Ankara (+4 miljoner), İzmir (+3,4 miljoner), Konya (+2,2 miljoner), Bursa (+2,1 miljnoner) och Adana (+1,85 miljoner).

Provinser

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Turkiets provinser

Ekonomi och infrastruktur

[redigera | redigera wikitext]
Istanbul

Central Intelligence Agency (CIA) klassificerade 2007 Turkiet som ett i-land.[92] Turkiet klassificeras ocksÄ som ett nyligen industrialiserat land av ekonomer och statsvetare över hela vÀrlden. Vidare Àr landet medlem av G20, som sammanför de 20 största ekonomierna i vÀrlden.

Under större delen av sin historia som republik har Turkiet följt en kvasietatistisk linje, med strikt statlig kontroll över deltagande i privata sektorn, utrikeshandel och utlĂ€ndska direktinvesteringar. I slutet av 1980-talet pĂ„började Turkiet en serie reformer pĂ„ initiativ av premiĂ€rminister Turgut Özal med syftet att förĂ€ndra ekonomin frĂ„n ett etatistiskt, isolerat system till en mer marknadsorienterad och privatsektorbaserad modell.[40] Reformerna drev pĂ„ snabb tillvĂ€xt, men denna tillvĂ€xt punkterades av kraftiga recessioner och finansiella kriser 1994, 1999 (efter jordbĂ€vningen det Ă„ret)[93] och 2001,[94] vilket resulterade i en genomsnittlig tillvĂ€xt pĂ„ fyra procent av BNP per Ă„r mellan 1981 och 2003.[95] FrĂ„nvaro av ytterligare reformer kombinerat med stora och vĂ€xande underskott i den offentliga sektorn och utbredd korruption orsakade hög inflation, en svag banksektor och ökad makroekonomisk instabilitet.[96]

Efter den ekonomiska krisen 2001 infördes ett stabiliseringsprogram med bland annat reformer av banksektorn, budgetdisciplin och ÄtgÀrder mot inflationen.[97] Den Ärliga konsumentprisinflationen sjönk till ensiffriga tal 2004 och uppgick vid Ärets slut till 9,3 procent.[98] Turkiet har gradvis öppnat sina marknader genom ekonomiska reformer. Det har till exempel inneburit att man begrÀnsat statliga kontroller pÄ utrikeshandel och investeringar, privatiserat offentligt Àgda industrier, och liberaliserat mÄnga sektorer för deltagande frÄn privata och utlÀndska aktörer har fortsatt under politisk debatt.[99]

BNP-tillvÀxttakten för 2005 var 7,4 procent,[100] vilket gjorde Turkiet till en av de snabbast vÀxande ekonomierna i vÀrlden.

Den 1 januari 2005 ersattes den gamla turkiska liran med den nya turkiska liran genom att sex nollor avskrevs (1 YTL= 1 000 000 TL).[101] Som en följd av fortgĂ„ende ekonomiska reformer har inflationen sjunkit till 8,2 procent 2005, och arbetslöshetsnivĂ„n till 10,3 procent.[102] År 2025 uppgick Turkiets BNP per invĂ„nare i löpande priser till 18 040 amerikanska dollar.[103] Den Ă„rliga konsumentprisinflationen uppgick till omkring 75 procent i maj 2024 och sjönk till omkring 38 procent i april 2025.[104]

År 2004 uppskattades att 46,2 procent av den totala disponibla inkomsten mottogs av de högsta 20 procent av inkomsttagare, medan de lĂ€gsta 20 procent mottog 6 procent.[105]

NĂ€ringsliv

[redigera | redigera wikitext]

Turkiets ekonomi Àr inte lÀngre dominerad av traditionella jordbruksaktiviteter i landsbygdsomrÄdena, utan mer av ett dynamiskt industriellt komplex i de större stÀderna, tillsammans med en utvecklad tjÀnstesektor. Jordbrukssektorn stod 2006 för 11,9 procent av BNP, medan industrisektorn och tjÀnstesektorn stod för 23,7 procent respektive 64,5 procent.[106] Andra viktiga sektorer i den turkiska ekonomin var byggnad, bilindustri, elektronik och textilier.

Turism

[redigera | redigera wikitext]

Turismsektorn upplevde snabb tillvĂ€xt under Ă„ren 1985– 2005 och utgjorde en viktig del av ekonomin. År 2025 uppgick antalet besökare frĂ„n utlandet, inklusive utlandsbosatta turkiska medborgare, till 63,9 miljoner och turisminkomsterna till 65,2 miljarder amerikanska dollar.[107]

PopulÀra turistmÄl Àr Marmaris, Alanya, Side och Istanbul.

Handel

[redigera | redigera wikitext]

EU var Turkiets största handelspartner för varor 2025 och tog emot 42,7 procent av landets varuexport samt stod för 35,3 procent av varuimporten.[108] Turkiet har dragit nytta av en tullunion med EU, som undertecknades 1995, för att öka sin industriproduktion som syftar till att exporteras och tjĂ€nar samtidigt pĂ„ utlĂ€ndska investeringar frĂ„n EU till landet.[109] År 2025 uppgick varuexporten till 273,4 miljarder amerikanska dollar och varuimporten till 365,4 miljarder.[110]

Efter Äratal av lÄga nivÄer av utlÀndska direktinvesteringar lyckades Turkiet dra till sig 8,5 miljarder USD i utlÀndska direktinvesteringar 2005 och antas ha nÄtt en högre siffra 2006.[111] En serie stora privatiseringar, den stabilitet som gynnades av Turkiets EU-förhandlingar, stark och stabil tillvÀxt och strukturförÀndringar i bank-, detaljhandels- och telekommunikationssektorerna har alla bidragit till en ökning av utlÀndska investeringar.[99]

Istanbul Airport Àr den största internationella flygplatsen i Istanbul, Turkiet. NÀr alla faser Àr klara 2025 kan flygplatsen rymma 200 miljoner passagerare per Är

Infrastruktur

[redigera | redigera wikitext]

Transporter

[redigera | redigera wikitext]

I Turkiet gÄr det ett antal motorvÀgar Àven om de inte Àr sÄ tÀtt utbyggda som de Àr pÄ mÄnga hÄll i Europa. Men frÄn Istanbul och Ankara utgÄr det ÀndÄ ett antal som sprider sig runt i landet. Bland annat gÄr de till Edirne vid grÀnsen till Bulgarien dÀr de ansluter mot europeiska lÀnder.

JÀrnvÀgarna gÄr tvÀrs över hela landet. FrÄn början anslöt jÀrnvÀgarna Àven till Syrien och Irak, men dessa linjer Àr stÀngda pÄ grund av det osÀkra politiska lÀget i dessa lÀnder. JÀrnvÀgsnÀtet nÀr Àven till Bulgarien och Grekland.

Telefoni

[redigera | redigera wikitext]

Turkiet har vĂ€l utbyggda telekommunikationer. År 2005 fanns 43,6 miljoner mobiltelefoner i bruk. Landet hade 16 AM-stationer, 107 FM-stationer och 6 kortvĂ„gsstationer. Vidare finns 635 TV-sĂ€ndare (plus 2 934 repeatrar).[112] Den statliga turkiska televisionen heter TRT.

Utbildning

[redigera | redigera wikitext]

Den obligatoriska skolgÄngen omfattar tolv Är och Àr avgiftsfri i offentliga skolor.[113] Andelen lÀs- och skrivkunniga 2004 var 95,3 procent för mÀn och 79,6 procent för kvinnor, i genomsnitt 87,4 procent.[114] Denna lÄga siffra berodde till större del pÄ bestÄende feodala attityder gentemot kvinnor i de arabisk- och kurdiskbefolkade sydöstra provinserna.[115]

Befolkning

[redigera | redigera wikitext]

Demografi

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Turkiets demografi

Större stÀder

[redigera | redigera wikitext]

Den största staden Istanbul, som var huvudstad före republikens tid, Àr landets finansiella, ekonomiska och kulturella centrum.[43] Uppskattningsvis 67 procent av Turkiets befolkning bor i stÀder.[106] Totalt har 12 stÀder över 500 000 invÄnare, och 36 stÀder har mellan 100 000 och 500 000 invÄnare.

Istanbul vid Bosporen.
Staden İzmir pÄ den anatoliska vÀstkusten

Nedan presenteras Turkiets, till folkmÀngden, största stÀder:

StadFolkmÀngd[a][116]
Istanbul9 085 599
Ankara3 540 522
İzmir2 732 669
Bursa1 630 940
Adana1 397 853
Konya1 294 817
Gaziantep1 009 126
Antalya936 330

Bland andra större stÀder i Turkiet kan nÀmnas Adapazarı, Balıkesir, Diyarbakır och Erzurum.

Minoriteter

[redigera | redigera wikitext]

Artikel 66 i Turkiets konstitution definierar en "turk" som var och en som Àr "knuten till den turkiska staten genom bandet medborgarskap". DÀrmed skiljer sig grundlagens anvÀndning av termen "turkisk" frÄn den etniska definitionen. KÀllor delar ofta helt kort in Turkiets befolkning i 70 procent turkar och 18 procent kurder.[117][118][119][120][121] Siffran över antalet kurder har Àven uppskattats vara runt 35 procent.[10] Majoriteten av kurderna bor i de kurdiska regionerna i sydöstra Turkiet. Turkarna i Turkiet Àr en blandning av mÄnga folk. Det nomadiserade seldjukiska turkfolket, som nyligen hade blivit muslimer, invaderade större delen av halvön Anatolien Är 1071. Genom att besegra de bysantinska kristna trupperna lade de under sig ett geografiskt omrÄde som redan var befolkat av mÄnga etniska grupper.[122] Det invaderande turkiska hÀstfolket blev bosatta och blandades med ursprungsfolken. Andra turkfolk följde efter, och en stam, den osmanska, kom snart att dominera, och det var osmanerna som erövrade resten av Bysans och Konstantinopel Är 1453, och dÀrefter en stor del av Balkanhalvön. I det osmanska riket, som strÀckte sig frÄn Persien till Balkanhalvön och som var den enda muslimska stormakten under mer Àn 400 Är, vÀxte ett nytt turkiskt folk fram som ett resultat av etnisk uppblandning.[123]

Större etniska grupper utöver turkar och kurder Àr tjerkesser, romer och araber samt de tre officiellt (enligt Lausannefördraget) erkÀnda minoriteterna greker, armenier och judar. Det finns ocksÄ smÄ grupper av levantiner, mestadels av italienskt och franskt ursprung, i Istanbul och Izmir.[124] Bland övriga minoritetsgrupper finns abchazer, albaner, assyrier/syrianer och kaldéer, bosnier, georgier och lazer.[125.1] Siffrorna pÄ hur stor andel av befolkningen som Àr av turkisk etnicitet sÀtts ibland till 70 procent och ibland sÄ högt som 75 procent.[126] Den största icke-turkiska etniska gruppen Àr kurderna, en distinkt folkgrupp som traditionellt Àr koncentrerad till den sydöstra delen av landet. Andra minoriteter Àn de tre officiella har inga speciella privilegier som grupper, och termen "minoritet" Àr fortfarande ett kÀnsligt Àmne i Turkiet. Graden av assimilation till majoritetsbefolkningen bland olika etniska grupper Àr hög. Inom den turkiska befolkningsgruppen kan vissa distinktioner ocksÄ göras grundat pÄ ursprung frÄn olika turkfolk. Inga tillförlitliga data om befolkningens exakta etniska sammansÀttning Àr tillgÀngliga, dÄ Turkiet inte inkluderar etniska eller rasmÀssiga uppgifter i folkrÀkningar.[124]

Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, frÀmst mellan stadsbor och landsortsbor. Dessutom förekommer ett utbrett förtryck mot kurderna i södra Turkiet.

Migration

[redigera | redigera wikitext]

PÄ grund av efterfrÄgan pÄ ökad arbetskraft i Europa efter andra vÀrldskriget flyttade mÄnga turkiska medborgare till VÀsteuropa (sÀrskilt VÀsttyskland) och bidrog till att bilda en betydande turkisk diaspora. Turkiet har nyligen blivit mottagarland för mÄnga invandrare, sÀrskilt sedan Berlinmurens fall och den ökade rörelsefriheten i omrÄdet. Dessa invandrare kommer i allmÀnhet frÄn före detta sovjetrepubliker, samt angrÀnsande muslimska lÀnder, antingen för att slÄ sig ned och arbeta i Turkiet eller för att fortsÀtta sin resa mot EU.[127]

Dervischer framtrÀder vid Mevlevi-museet i Konya i Centrala Anatolien.

SprÄk

[redigera | redigera wikitext]

Turkiska Ă€r det enda officiella sprĂ„ket i Turkiet. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om befolkningens sprĂ„ktillhörighet av liknande skĂ€l som de ovan nĂ€mnda.[124] Turkiska talas av omkring 90 procent av invĂ„narna.[128] Bland andra sprĂ„k som talas i Turkiet finns kurdiska, arabiska, armeniska, assyriska/syrianska, georgiska, laziska, zazaiska, grekiska, pontisk grekiska, tjerkessiska, ladino och bosniska.[129][125.2] Det offentliga TV- och radiobolaget TĂŒrkiye Radyo Televizyon Kurumu sĂ€nder program pĂ„ lokala sprĂ„k och dialekter av arabiska, bosniska, tjerkessiska och kurdiska nĂ„gra timmar i veckan.[130]

Religion

[redigera | redigera wikitext]

Islam Ă€r den religion som nĂ€stan alla i Turkiet bekĂ€nner sig till, Ă€ven om inte alla utövar religionen aktivt. Mellan 98 och 99,8 % av Turkiets befolkning brukar uppskattas vara muslimer[131][132], av vilka 76 procent (2013) har angett att de tillhör sunnigrenen av islam.[133] En betydande minoritet, 15–20 procent av den muslimska befolkningen, Ă€r anknuten till aleviterna[134][135], och det finns Ă€ven mindre grupper av muslimer i landet som följer den ja'faritiska rĂ€ttsskolan.[135] Återstoden av befolkningen tillhör andra trosuppfattningar, sĂ€rskilt kristna samfund (grekisk-ortodoxa kyrkan, armeniska apostoliska kyrkan, syrisk-ortodoxa kyrkan), judendom, yezidism och ateism.[136]

Konstitutionen erkÀnner religionsfrihet för individer och att staten ska vara sekulÀr.[137] I praktiken Àr dock staten involverad i flera religiösa frÄgor. Det Àr exempelvis förbjudet för en grupp att utöva sin religion pÄ en sÀrskild plats om den inte har erkÀnts av staten som en plats för religiöst utövande.[138]

Islam

[redigera | redigera wikitext]

Religionens och islams roll i Turkiet har varierat kraftigt historiskt. FrÄn 1500-talet i det Osmanska riket - i samband med erövringen av de heliga stÀderna Mecka, Medina och Jerusalem - började hÀrskarna av imperiet kalla sig kalifer och sÄg sig som ledare för sunnimuslimerna i den dÄtida vÀrlden, nÄgot som ocksÄ erkÀndes av mÄnga sunnimuslimska grupper vid tiden. En stor förÀndring i attityden till religion skedde i och med Turkiets omvandling till republik pÄ 1920-talet. Den nya ledningen distanserade sig frÄn kalifatet, stÀngde religiösa skolor, förbjöd kvinnor frÄn att anvÀnda slöja och förflyttade rÀttsvÀsendet frÄn sharia till en lagstiftning inspirerad av vÀstvÀrlden. Det nya styret förde en starkt sekulÀr politik, samtidigt som staten kom att lÀgga sig i styrningen av religiösa frÄgor.[139]

FrĂ„n 1980 mjukades sekularismen i landet, bland annat som ett försök frĂ„n det dĂ„varande militĂ€rstyret att liera sig med sunnitiska krafter mot vad sĂ„g som hotfulla politiska grupper pĂ„ vĂ€nsterkanten. Det nyvunna stödet för islam förvandlades i stĂ€llet till kritik mot militĂ€rstyret och elitens livsstil. Det moderat islamistiska partiet AKP lett av Erdoğan som hade styrt Turkiet sedan 2002 kom att bidra till att förĂ€ndra synen pĂ„ religion och islam i Turkiet. Fram till 2010 var det dock fortfarande förbjudet för kvinnliga parlamentsledamöter, offentligt anstĂ€llda och studenter att bĂ€ra hijab (slöja). Förbudet upphĂ€vdes för studenter efter en folkomröstning gĂ€llande författningsförĂ€ndringar pĂ„ initiativ av AKP.[139]

Genom Diyanet İƟleri BaƟkanlığı (Direktoratet för religiösa angelĂ€genheter), kontrollerar den turkiska staten alla moskĂ©er och muslimska funktionĂ€rer (bland annat imamerna som Ă€r statligt anstĂ€llda). Ett led i kontrollen Ă€r att varje fredagsbön mĂ„ste godkĂ€nnas av Diyanet. Oavsett trostillhörighet betalar alla medborgare skatt till direktoratet, samtidigt som det enbart Ă€r sunnitiska religiösa samfund som följer den hanafitiska traditionen som har rĂ€tt till stöd frĂ„n staten.[139]

Formellt Àr sufiska ordnar och andra sammanslutningar eller platser som tariqa, khanaqa (tekke i Turkiet) och zawiya (zaviye) förbjudna. I praktiken efterlevs inte förbudet och sufismen har en relativt stark stÀllning i Turkiet och utövar politiskt inflytande, inte minst genom de olika ordnarna.[140][139]

I en undersökning som genomfördes 2018 uppgav 89,5 procent av Turkiets befolkning att de tror pÄ Gud enligt muslimsk tradition.[141][142]

Kultur

[redigera | redigera wikitext]
Orhan Pamuk, mottagare av 2006 Ă„rs Nobelpris i litteratur.

Turkiet har en mycket varierad kultur som Ă€r en blandning av olika element frĂ„n oğuzturkiska och anatoliska, osmanska (som i sig var en fortsĂ€ttning pĂ„ bĂ„de grekisk-romerska, persiska och arabiska kulturer) och vĂ€sterlĂ€ndska kulturer och traditioner, som började nĂ€r Osmanska riket blev mer vĂ€sterlĂ€ndskt och som fortsĂ€tter idag. Denna blandning Ă€r ett resultat av mötet mellan turkarna och deras kultur med kulturerna hos de folk som de mötte pĂ„ vĂ€gen under sin folkvandring frĂ„n Centralasien till vĂ€st.[143][144] I dagens Turkiet Ă€r den turkiska kulturen rikt uppblandad med olika kulturer, dĂ€ribland kurdisk, arabisk, persisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Under AtatĂŒrks presidentskap 1923–1938 betonade kulturpolitiken turkisk nationalism, samtidigt som reformer inom bland annat sprĂ„k, historia och litteratur hĂ€mtade inspiration frĂ„n vĂ€sterlĂ€ndska förebilder.[145] DĂ„ Turkiet omvandlades frĂ„n det religionsbaserade Osmanska riket till en modern nationalstat med mycket strikt Ă„tskillnad mellan stat och religion följde en ökning av metoderna för konstnĂ€rliga uttryckssĂ€tt. Under republikens första Ă„r investerade regeringen en stor mĂ€ngd pengar i kulturella projekt, som museer, teatrar och arkitektur. PĂ„ grund av olika historiska faktorer som spelar en viktig roll i att definiera den nutida turkiska identiteten Ă€r turkisk kultur en produkt av försök att vara "modern" och vĂ€sterlĂ€ndsk, kombinerat med den upplevda nödvĂ€ndigheten att behĂ„lla traditionella religiösa och historiska vĂ€rden.[143]

År 2007 grundades Yunus Emre-institutet för att marknadsföra turkisk kultur utomlands (motsvarande Svenska institutet), uppkallat efter den medeltida poeten Yunus Emre. Institutet finns i Berlin, Köln, Paris och London.

Konstarter

[redigera | redigera wikitext]

Musik

[redigera | redigera wikitext]

Turkisk musik och litteratur utgör exempel pÄ en blandning av kulturella influenser. MÄnga typer av musik Àr populÀra i Turkiet, frÄn "arabesk" till hiphop, som en följd av interaktionen mellan Osmanska riket och den islamiska vÀrlden tillsammans med Europa, och dÀrmed bidragande till en blandning av centralasiatiska turkiska, islamiska och europeiska traditioner i nutida turkisk musik.[146] Bland turkiska musiker kan nÀmnas pianisten Fazıl Say, sÄngerskan och lÄtskrivaren Sezen Aksu och vinnaren av Eurovision Song Contest 2003 Sertab Erener.

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]

Turkisk litteratur var kraftigt pÄverkad av arabisk litteratur och, sÀrskilt, persisk litteratur under större delen av den osmanska eran, men under slutet av den osmanska tiden blev effekten av bÄde turkisk folktradition och vÀsterlÀndsk litteraturtradition mer och mer mÀrkbar.

Blandningen av kulturella influenser dramatiseras, till exempel, i form av de "nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflĂ€tning" som visas i Orhan Pamuks verk enligt Svenska Akademiens motivering till Nobelpriset i litteratur 2006.[147] Bland turkiska författare kan nĂ€mnas Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk, författare samt YaƟar Kemal och Nazım Hikmet.

Arkitektur

[redigera | redigera wikitext]
Dolmabahçepalatset Àr ett palats i Istanbul, belÀget pÄ den europeiska sidan av Bosporen, strax norr om stadskÀrnan. Palatset tjÀnade som administrativt centrum för det osmanska riket frÄn 1856 till 1923.

De arkitekturelement som Äterfinns i Turkiet Àr ocksÄ minnesmÀrken över den blandning av traditioner som har influerat omrÄdet genom Ärhundradena. Förutom de traditionella bysantinska element som hittas i mÄnga delar av Turkiet, finns mÄnga produkter av den senare osmanska arkitekturen, med dess blandning av lokala och islamiska element, runtom i landet, liksom i mÄnga andra tidigare delar av Osmanska riket. Sedan 1700-talet har turkisk arkitektur i stigande grad influerats av vÀsterlÀndska stilar, och detta kan ses sÀrskilt i Istanbul dÀr byggnader som BlÄ moskén och Dolmabahçepalatset ligger bredvid mÄnga moderna skyskrapor, som alla representerar olika traditioner.[148]

Idrott

[redigera | redigera wikitext]

Den klart mest populĂ€ra sporten i Turkiet Ă€r fotboll. En del professionella matcher och landskamper lockar tiotals miljoner tevetittare.[149] Andra sporter har blivit populĂ€ra nyligen, som basket och bilsport (efter att Istanbul Park tagits med i Formel 1-kalendern). Den traditionella turkiska nationalsporten har varit Yağlı gĂŒreƟ (oljebrottning) sedan osmansk tid.[150] Bland turkiska fotbollsspelare kan nĂ€mnas Nuri ƞahin, Çağlar SöyĂŒncĂŒ och Hakan ĆžĂŒkĂŒr.

Internationella rankningar

[redigera | redigera wikitext]
Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 68 av 180
Reportrar utan grÀnser Pressfrihetsindex 2019 157 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2018 78 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2021 48 av 191

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den hÀr artikeln Àr helt eller delvis baserad pÄ material frÄn engelsksprÄkiga Wikipedia, Turkey, 24 juli 2007.

AnmÀrkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ FolkmĂ€ngden anges enligt folkrĂ€kningen frĂ„n 2000

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 ”Turkey”. The World Factbook. CIA. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 september 2017. https://web.archive.org/web/20170920072149/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. LĂ€st 2 februari 2018.
  2. ↑ GeoHive: Turkey population Arkiverad 6 augusti 2014 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine. PĂ„ engelska, LĂ€st 13 mars 2016.
  3. 1 2 3 4 ”Download World Economic Outlook database: April 2023” (pĂ„ engelska). Internationella valutafonden. https://www.imf.org/en/Publications/WEO/weo-database/2023/April/weo-report?c=512,914,612,171,614,311,213,911,314,193,122,912,313,419,513,316,913,124,339,638,514,218,963,616,223,516,918,748,618,624,522,622,156,626,628,228,924,233,632,636,634,238,662,960,423,935,128,611,321,243,248,469,253,642,643,939,734,644,819,172,132,646,648,915,134,652,174,328,258,656,654,336,263,268,532,944,176,534,536,429,433,178,436,136,343,158,439,916,664,826,542,967,443,917,544,941,446,666,668,672,946,137,546,674,676,548,556,678,181,867,682,684,273,868,921,948,943,686,688,518,728,836,558,138,196,278,692,694,962,142,449,564,565,283,853,288,293,566,964,182,359,453,968,922,714,862,135,716,456,722,942,718,724,576,936,961,813,726,199,733,184,524,361,362,364,732,366,144,146,463,528,923,738,578,537,742,866,369,744,186,925,869,746,926,466,112,111,298,927,846,299,582,487,474,754,698,&s=NGDPD,&sy=2021&ey=2028&ssm=0&scsm=1&scc=0&ssd=1&ssc=0&sic=0&sort=country&ds=.&br=1. LĂ€st 16 april 2023.
  4. ↑ ”Gini coefficient of equivalised disposable income - EU-SILC survey” (pĂ„ engelska). Eurostat. https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/tessi190/default/table?lang=en. LĂ€st 4 december 20322.
  5. ↑ ”Human Development Report 2021/2022” (pĂ„ engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. LĂ€st 3 december 2022.
  6. ↑ hĂ€mtat frĂ„n: engelsksprĂ„kiga Wikipedia, lĂ€st: 31 maj 2021.[kĂ€lla frĂ„n Wikidata]
  7. ↑ Sabancı University (24 september 2005). ”Geography of Turkey”. Sabancı University. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070214000628/http://www.sabanciuniv.edu/socrates/ects/go.php?page=turkey_geography. LĂ€st 13 december 2006.
  8. 1 2 3 Mango (2000)
  9. 1 2 3 4 5 6 Shaw (1977)
  10. 1 2 G. Chaliand, A.R. Ghassemlou, M. Pallis, A People Without A Country, 256 pp., Zed Books, 1992, ISBN 1-85649-194-3, p.39
  11. ↑ ”Turkiet – Befolkning och sprĂ„k”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/befolkning-och-sprak/. LĂ€st 4 oktober 2025.
  12. 1 2 [[United Nations |United Nations]] (3 juli 2006). ”Growth in United Nations membership (1945–2005)”. United Nations. Arkiverad frĂ„n originalet den 17 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160117212320/http://www.un.org/Overview/growth.htm. LĂ€st 30 oktober 2006.
  13. ↑ Organisation of the Islamic Conference (24 september 2006). ”OIC Membership”. OIC. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 november 2006. https://web.archive.org/web/20061109030135/http://www.oic-oci.org/english/main/member-States.htm. LĂ€st 30 oktober 2006.
  14. ↑ OECD (24 september 2006). ”OECD membership”. OECD. http://www.oecd.org/document/48/0,2340,en_2649_201185_1876912_1_1_1_1,00.html. LĂ€st 30 oktober 2006.
  15. ↑ Organization for Security and Co-operation in Europe (24 september 2005). ”OSCE Participating states”. OSCE. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090709001345/http://www.osce.org/about/13131.html#T. LĂ€st 30 oktober 2006.
  16. 1 2 Council of Europe (27 oktober 2006). ”Turkey and the Council of Europe”. Council of Europe. Arkiverad frĂ„n originalet den 23 februari 2004. https://web.archive.org/web/20040223193431/http://www.coe.int/T/E/Com/About_Coe/Member_states/e_tu.asp. LĂ€st 30 oktober 2006.
  17. ↑ NATO. ”Greece and Turkey accede to the North Atlantic Treaty Organisation”. NATO. http://www.nato.int/multi/photos/1952/m520218a.htm. LĂ€st 30 oktober 2006.
  18. 1 2 3 ”History of TĂŒrkiye- EU Relations” (pĂ„ engelska). Turkiets direktorat för EU-frĂ„gor. 9 augusti 2024. https://www.ab.gov.tr/brief-history_111_en.html. LĂ€st 22 september 2026.
  19. 1 2 3 4 5 6 ”Turkiet”. Europeiska unionens rĂ„d. 16 december 2025. https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/turkiye/. LĂ€st 22 september 2026.
  20. ↑ Thissen, Laurens (23 november 2001). ”Time trajectories for the Neolithic of Central Anatolia” (PDF). CANeW - Central Anatolian Neolithic e-Workshop. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070614030219/http://www.canew.org/files/Thissen%20lecture.pdf. LĂ€st 21 december 2006.
  21. ↑ Balter, Michael. ”Search for the Indo-Europeans: Were Kurgan horsemen or Anatolian farmers responsible for creating and spreading the world's most far-flung language family?”. Science 303 (5662): sid. 1323. LĂ€st 27 februari 2004.
  22. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 ”Turkiet – Äldre historia”. Landguiden. www.ui.se. 14 maj 2024. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/aldre-historia/. LĂ€st 8 januari 2025.
  23. 1 2 3 The Metropolitan Museum of Art, New York (1 oktober 2000). ”Anatolia and the Caucasus (Asia Minor), 2000 – 1000 B.C. in Timeline of Art History.”. New York: The Metropolitan Museum of Art. http://www.metmuseum.org/toah/ht/03/waa/ht03waa.htm. LĂ€st 21 december 2006.
  24. ↑ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad frĂ„n originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303194000/http://www3.uakron.edu/ziyaret/timeline_3period.html. LĂ€st 21 april 2010.
  25. ↑ http://www.aina.org/articles/assyrianidentity.pdf
  26. ↑ Hooker, Richard (6 juni 1999). ”Ancient Greece: The Persian Wars”. Washington State University, WA, United States. Arkiverad frĂ„n originalet den 24 december 2006. https://web.archive.org/web/20061224081445/http://www.wsu.edu/~dee/GREECE/PERSIAN.HTM. LĂ€st 22 december 2006.
  27. ↑ The Metropolitan Museum of Art, New York (1 oktober 2000). ”Anatolia and the Caucasus (Asia Minor), 1000 B.C. - 1 A.D. in Timeline of Art History.”. New York: The Metropolitan Museum of Art. http://www.metmuseum.org/toah/ht/04/waa/ht04waa.htm. LĂ€st 21 december 2006.
  28. ↑ Daniel C. Waugh (24 september 2004). ”Constantinople/Istanbul”. University of Washington, Seattle, WA. http://depts.washington.edu/silkroad/cities/turkey/istanbul/istanbul.html. LĂ€st 26 december 2006.
  29. ↑ Wink (1990)
  30. ↑ Mango (2002)
  31. 1 2 Kinross (1977)
  32. ↑ ”Causes of the Crimean War” (pĂ„ brittisk engelska). Historic UK. https://www.historic-uk.com/HistoryUK/HistoryofBritain/Causes-of-The-Crimean-War/. LĂ€st 7 januari 2025.
  33. ↑ ”Crimean War ‑ Summary, Facts & Causes” (pĂ„ engelska). HISTORY. 5 augusti 2021. https://www.history.com/topics/european-history/crimean-war. LĂ€st 7 januari 2025.
  34. ↑ ”Ottoman Empire/Middle East / 1.0 / handbook” (pĂ„ engelska). 1914-1918-Online (WW1) Encyclopedia. https://encyclopedia.1914-1918-online.net/article/ottoman-empiremiddle-east/. LĂ€st 8 januari 2025.
  35. 1 2 3 David Gaunt (20 april 2015). ”Folkmordet 1915”. Forum för levande historia. https://www.levandehistoria.se/fakta/folkmord/folkmordet-1915. LĂ€st 22 september 2026.
  36. ↑ ”The Armenian Genocide (1915-16): Overview” (pĂ„ engelska). Holocaust Encyclopedia. United States Holocaust Memorial Museum. 7 november 2024. https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/the-armenian-genocide-1915-16-overview. LĂ€st 22 september 2026.
  37. 1 2 Huston (1988)
  38. ↑ ”Timeline: Cyprus”. British Broadcasting Corporation. 12 december 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1021835.stm. LĂ€st 25 december 2006.
  39. 1 2 Hale (1994)
  40. 1 2 Tevfik F. Nas (1992). Economics and Politics of Turkish Liberalization. Lehigh University Press. ISBN 0-934223-19-X
  41. ↑ ”BBC News - Turkey re-elects governing party”. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6910444.stm. LĂ€st 1 november 2014.
  42. ↑ ”Turkiet – Aktuell politik”. www.ui.se. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211020071519/https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/aktuell-politik/. LĂ€st 28 september 2021.
  43. 1 2 3 ”Geography of Turkey”. US Library of Congress. http://countrystudies.us/turkey/18.htm., refererad i engelsksprĂ„kiga Wikipedias artikel Turkey, lĂ€st 24 juli 2007
  44. 1 2 3 ”Geography of Turkey”. Turkiska turismministeriet. http://www.turizm.net/turkey/info/geography.html. LĂ€st 13 december 2006.
  45. ↑ ”Mount Ararat (Ağrı Dağı), Turkey”. NASA - Earth Observatory. Arkiverad frĂ„n originalet den 10 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061010220340/http://earthobservatory.nasa.gov///Newsroom/NewImages/images.php3?img_id=4996. LĂ€st 27 december 2006.
  46. ↑ ”Why Turkey suffers earthquake misery”. BBC News. 8 mars 2010. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2992311.stm. LĂ€st 9 december 2015.
  47. ↑ ”Climate of Turkey”. Turkish State Meteorological Service. Arkiverad frĂ„n originalet den 10 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070110140758/http://www.meteor.gov.tr/2006/english/eng-climateofturkey.aspx. LĂ€st 27 december 2006.
  48. ↑ ”Constitution of the Republic of Turkey”. Turkiets nationalförsamlings hemsida. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200209123304/https://global.tbmm.gov.tr/docs/constitution_en.pdf. LĂ€st 11 november 2015.
  49. ↑ Turkish Directorate General of Press and Information (17 oktober 2001). ”Turkish Constitution”. Turkish Prime Minister's Office. Arkiverad frĂ„n originalet den 3 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070203170110/http://www.byegm.gov.tr/mevzuat/anayasa/anayasa-ing.htm. LĂ€st 16 december 2006.
  50. ↑ ”Turkiet antog lagar som ger president Erdoğan Ă€nnu mer makt” (pĂ„ svenska). svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/01/21/turkiet-antog-lagar-som-ger-president-erdogan-annu-mer-makt. LĂ€st 26 september 2021.
  51. ↑ ”Folkomröstningen om ny grundlag i Turkiet”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/story/folkomrostningen-om-ny-grundlag-i-turkiet. LĂ€st 26 september 2021.
  52. 1 2 3 4 5 6 ”Turkiet – Inrikespolitik och författning”. www.ui.se. 15 maj 2024. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/inrikespolitik-och-forfattning/. LĂ€st 21 mars 2025.
  53. 1 2 ”Turkiet – Politiskt system”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/politiskt-system/. LĂ€st 18 oktober 2021.[död lĂ€nk]
  54. ↑ Roger Hardy (4 november 2002). ”Turkey leaps into the unknown”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2399665.stm. LĂ€st 14 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  55. 1 2 Turkish Directorate General of Press and Information (24 augusti 2004). ”Political Structure of Turkey”. Turkish Prime Minister's Office. Arkiverad frĂ„n originalet den 5 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061005085413/http://www.byegm.gov.tr/REFERENCES/Structure.htm. LĂ€st 14 december 2006.
  56. ↑ ”Euro court backs Turkey Islamist ban”. British Broadcasting Corporation. 31 juli 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1466160.stm. LĂ€st 14 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  57. ↑ ”Turkey's Kurd party ban criticised”. British Broadcasting Corporation. 14 mars 2003. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2850601.stm. LĂ€st 14 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  58. ↑ ”Turkiet – Demokrati och rĂ€ttigheter”. www.ui.se. 14 mars 2025. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/. LĂ€st 21 mars 2025.
  59. ↑ Çarkoǧlu (2004)
  60. ↑ ”Turkiet – Modern historia”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/modern-historia/. LĂ€st 13 december 2024.
  61. ↑ ”Turkey’s election board sets Nov. 1 as date for snap election”. HĂŒrriyet Daily News. 25 augusti 2015. http://www.hurriyetdailynews.com/turkeys-election-board-sets-nov-1-as-date-for-snap-election.aspx?pageID=238&nID=87495&NewsCatID=338. LĂ€st 1 november 2015.
  62. ↑ ”Turkish election body confirms results of Nov. 1 vote”. The Washington Post. Associated Press. 12 november 2015. Arkiverad frĂ„n originalet den 16 november 2015. https://web.archive.org/web/20151116162634/https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/turkish-election-body-confirms-results-of-nov-1-vote/2015/11/12/39159864-8921-11e5-bd91-d385b244482f_story.html. LĂ€st 14 november 2015.
  63. ↑ Shaheen, Kareem (2 november 2015). ”Turkish election campaign unfair, say international monitors”. The Guardian. http://www.theguardian.com/world/2015/nov/02/turkeys-elections-campaign-unfair-say-international-monitors. LĂ€st 3 november 2015.
  64. ↑ ”International observers criticize atmosphere of Turkish general election”. Today’s Zaman. 2 november 2015. http://www.todayszaman.com/diplomacy_international-observers-criticize-atmosphere-of-turkish-general-election_403196.html. LĂ€st 3 november 2015.
  65. ↑ ”White House hits Turkey over vote 'intimidation'”. HĂŒrriyet Daily News. 3 november 2015. http://www.hurriyetdailynews.com/white-house-hits-turkey-over-vote-intimidation-.aspx?pageID=238&nID=90659&NewsCatID=510. LĂ€st 3 november 2015.
  66. ↑ ”Israel and Turkey: An intriguing alliance”. British Broadcasting Corporation. 8 augusti 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1480376.stm. LĂ€st 17 december 2006.
  67. ↑ ”Greece, Turkey defuse crash row”. British Broadcasting Corporation. 23 maj 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5010736.stm. LĂ€st 17 december 2006.
  68. ↑ Mark Mardell (11 december 2006). ”Turkey's EU membership bid stalls”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6170749.stm. LĂ€st 17 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  69. ↑ ”Greece backs EU on Turkey, Balkan states”. Kathimerini Online Edition. 16 december 2006. http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_politics_100004_16/12/2006_77862. LĂ€st 17 december 2006.
  70. ↑ Idris Bal (2004). Turkish Foreign Policy In Post Cold War Era. ISBN 1-58112-423-6. http://books.google.com/books?vid=ISBN1581124236&id=vDzjkrTDKjYC&pg=PP1&lpg=PP1&ots=5PdqmRoyEn&dq=turkey+cold+war&sig=XoCrRT0pN70sZn6zvtnpdBF0HWw#PRA1-PA291,M1, lĂ€st 24 juli 2007]
  71. 1 2 ”Q&A Armenian 'genocide'”. British Broadcasting Corporation. 12 oktober 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6045182.stm. LĂ€st 29 december 2006.
  72. 1 2 K. Gajendra Singh (3 augusti 2004). ”Turkey and Iran coming closer”. South Asia Analysis Group. Arkiverad frĂ„n originalet den 11 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070611100725/http://www.saag.org/papers11/paper1077.html. LĂ€st 17 december 2006.
  73. ↑ Steven A. Cook; Elizabeth Sherwood-Randall (15 juni 2006). ”Generating Momentum for a New Era in U.S.-Turkey Relations” (PDF). Council on Foreign Relations. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 april 2020. https://web.archive.org/web/20200409175848/http://www.cfr.org/content/publications/attachments/TurkeyCSR.pdf. LĂ€st 17 december 2006.
  74. ↑ Pam O'Toole (26 mars 2003). ”Turkey's fears of Kurdish resurgence”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2887893.stm. LĂ€st 17 december 2006.
  75. ↑ ”PKK 'behind' Turkey resort bomb”. British Broadcasting Corporation. 17 juli 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4690181.stm. LĂ€st 17 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  76. 1 2 Mateusz Chudziak (26 juni 2018). ”Cadres decide everything – Turkey’s reform of its military” (pĂ„ engelska). Centre for Eastern Studies. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2018-06-26/cadres-decide-everything-turkeys-reform-its-military-0. LĂ€st 23 september 2026.
  77. ↑ ”TĂŒrkiye 2025 Report” (pĂ„ engelska) (PDF). Europeiska kommissionen. 4 november 2025. sid. 21. https://enlargement.ec.europa.eu/document/download/4bb4ddd1-4f20-4ee0-92db-926996ec8dd1_en?filename=t%C3%BCrkiye-report-2025.pdf. LĂ€st 23 september 2026.
  78. ↑ Ersel Aydınlı; Nihat Ali Özcan och Dogan Akyaz (2006). ”The Turkish Military's March Toward Europe”. Foreign Affairs (Jan/Feb). Arkiverad frĂ„n originalet den 6 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090106040555/http://www.foreignaffairs.org/20060101faessay85108/ersel-aydinli-nihat-ali-ozcan-dogan-akyaz/the-turkish-military-s-march-toward-europe.html. LĂ€st 25 juli 2007. Arkiverad 6 januari 2009 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine., lĂ€st 24 juli 2007]
  79. ↑ Gunduz, K. Aydin (2024-01-02). ”Changing perceptions of Turkish armed forces: taking stock of partisanship” (pĂ„ engelska). Southeast European and Black Sea Studies 24 (1): sid. 145–165. doi:10.1080/14683857.2022.2137901. ISSN 1468-3857. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14683857.2022.2137901. LĂ€st 20 december 2025.
  80. ”Constitution of the Republic of TĂŒrkiye” (pĂ„ engelska) (PDF). Turkiets stora nationalförsamling. https://cdn.tbmm.gov.tr/TbmmWeb/Yayinlar/Dosya/ea266075-d26a-4bad-8007-efa2b7b773a8.pdf. LĂ€st 23 september 2026.
    1. 1 2 Artikel 117
    2. ↑ Artikel 92
  81. ↑ ”TĂŒrkiye Cumhuriyeti MillĂź Savunma Bakanlığı TeƟkilatı” (pĂ„ turkiska). Turkiets försvarsministerium. https://www.msb.gov.tr/Bakanlik/TeskilatSemasi/GMF2WHJAfxtco3Xza1B8YQ. LĂ€st 23 september 2026.
  82. ↑ ”2025 Turkiye Military Strength” (pĂ„ amerikansk engelska). www.globalfirepower.com. https://www.globalfirepower.com/country-military-strength-detail.php?country_id=turkey. LĂ€st 20 december 2025.
  83. ↑ ”Country policy and information note: military service, Turkey, July 2025 (accessible)” (pĂ„ engelska). GOV.UK. https://www.gov.uk/government/publications/turkey-country-policy-and-information-notes/country-policy-and-information-note-military-service-turkey-october-2023-accessible. LĂ€st 20 december 2025.
  84. ↑ Economist Intelligence Unit:Turkey, p.23 (2005)
  85. ↑ ”Turkey completes evacuation of troops from Afghanistan” (pĂ„ engelska). Bianet. 27 augusti 2021. https://bianet.org/haber/turkey-completes-evacuation-of-troops-from-afghanistan-249419. LĂ€st 23 september 2026.
  86. ↑ ”Turkish troops arrive in Lebanon”. British Broadcasting Corporation. 20 oktober 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6069126.stm. LĂ€st 14 december 2006.
  87. ↑ "2230 Valet i Turkiet" (vid 18m31s), Nyheter Direkt kl 22:30, SVT, 29 maj 2023. ÜlkĂŒ Holago sade "NĂ€r det gĂ€ller just den demokratiska frĂ„gan sĂ„ handlar det om det vi var inne pĂ„ förut dĂ€r med vilka möjligheter... Ja, vi har oppositionsalternativ, flera stycken som det gĂ„r att rösta pĂ„. Och sĂ„ Ă€r det. Det Ă€r bara att konstatera. Det finns val som alla har möjlighet att gĂ„ och rösta i. Men frĂ„gan Ă€r dĂ„: Hur ser det ut med möjligheten att sprida information kring dom olika alternativen. Och dĂ€r pekar ju bedömare, alltsĂ„ alla som analyserar den hĂ€r typen, som OSSE till exempel som bevakar val, att medierna Ă€gs till största del av Erdogan-lojala mediemoguler. Och resurserna, alltsĂ„ statsfinanserna, anvĂ€nds för att kampanja för AKP och det hĂ€r innebĂ€r ju som exempel att om Erdogan hĂ„ller ett tal sĂ„ visas det i 25-30 kanaler pĂ„ en gĂ„ng, om inte mer, medans Kemal Kılıçdaroğlu har fĂ„tt bara en fraktion av medietiden under den hĂ€r omgĂ„ngen. SĂ„ att det Ă€r sĂ„nna frĂ„gor som Ă€r uppe för diskussion i Turkiet."
  88. ↑ ”s.13 EUR-Lex - 52022SC0333 - EN - EUR-Lex” (pĂ„ engelska). eur-lex.europa.eu. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/DE/TXT/?uri=CELEX%3A52022SC0333. LĂ€st 18 januari 2023.
  89. ↑ ”TĂŒrkiye 2025 Report” (pĂ„ engelska) (PDF). Europeiska kommissionen. 4 november 2025. sid. 41. https://enlargement.ec.europa.eu/document/download/4bb4ddd1-4f20-4ee0-92db-926996ec8dd1_en?filename=t%C3%BCrkiye-report-2025.pdf. LĂ€st 23 september 2026.
  90. ↑ Ulusal Kanal (12 februari 2014). ”Meclis Anayasa Komisyonu’ndan gecti”. Ulusal Kanal. http://www.ulusalkanal.com.tr/gundem/meclis-anayasa-komisyonundan-gecti-h22489.html. LĂ€st 12 mars 2014.
  91. ↑ Riksdagsförvaltningen. ”Motion 2003/04:U273”. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=2003/04&bet=U273&dok_id=GR02U273. LĂ€st 1 november 2014.
  92. ↑ ”CIA World Factbook”. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 april 2008. https://web.archive.org/web/20080409033504/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/appendix/appendix-b.html. LĂ€st 26 juli 2007.
  93. ↑ ”Turkish quake hits shaky economy”. British Broadcasting Corporation. 17 augusti 1999. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/422653.stm. LĂ€st 12 december 2006.
  94. ↑ ”'Worst over' for Turkey”. British Broadcasting Corporation. 4 februari 2002. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/1800869.stm. LĂ€st 12 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  95. ↑ World Bank (24 september 2005). ”Turkey Labor Market Study” (PDF). World Bank. http://siteresources.worldbank.org/INTTURKEY/Resources/361616-1144320150009/Labor_C2.pdf. LĂ€st 10 december 2006.
  96. ↑ Organisation for Economic Co-operation and Development (2002). OECD Reviews of Regulatory Reform - Turkey: crucial support for economic recovery : 2002. Organisation for Economic Co-operation and Development. ISBN 92-64-19808-3. http://books.google.com/books?vid=ISBN9264198083&id=ufYU_fR7mLgC&pg=PP1&lpg=PP1&ots=xxhe4iYB7B&dq=Turkey&sig=5WqjRxHbjn4ObFDJc_sQKuIB2sg#PPP1,M1
  97. ↑ ”Central Bank Monetary Policy Framework” (pĂ„ engelska). Turkiets centralbank. https://www.tcmb.gov.tr/wps/wcm/connect/EN/TCMB%2BEN/Main%2BMenu/Core%2BFunctions/Monetary%2BPolicy/Central%2BBank%2BMonetary%2BPolicy%2BFramework. LĂ€st 22 september 2026.
  98. ↑ ”Inflation Targets” (pĂ„ engelska). Turkiets centralbank. https://tcmb.gov.tr/wps/wcm/connect/EN/TCMB%2BEN/Main%2BMenu/Core%2BFunctions/Monetary%2BPolicy/PRICE%2BSTABILITY%2BAND%2BINFLATION/Inflation%2BTargets. LĂ€st 22 september 2026.
  99. 1 2 Jorn Madslien (2 november 2006). ”Robust economy raises Turkey's hopes”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/6103008.stm. LĂ€st 12 december 2006.
  100. ↑ Turkish Statistical Institute (11 december 2006). ”GNP and GDP as of September 2006” (DOC). Turkish Statistical Institute. http://www.die.gov.tr/english/SONIST/GSMH/111206.doc. LĂ€st 11 december 2006.
  101. ↑ ”Our History” (pĂ„ engelska). Turkiets centralbank. https://www.tcmb.gov.tr/wps/wcm/connect/EN/TCMB%2BEN/Main%2BMenu/About%2Bthe%2BBank/History. LĂ€st 22 september 2026.
  102. ↑ World Bank (24 september 2005). ”Data and Statistics for Turkey”. World Bank. Arkiverad frĂ„n originalet den 30 november 2006. https://web.archive.org/web/20061130105806/http://www.worldbank.org.tr/WBSITE/EXTERNAL/COUNTRIES/ECAEXT/TURKEYEXTN/0,,menuPK:361738~pagePK:141132~piPK:141109~theSitePK:361712,00.html. LĂ€st 10 december 2006., lĂ€st 24 juli 2007]
  103. ↑ ”Quarterly Gross Domestic Product, Quarter IV: October-December, 2025” (pĂ„ engelska). Turkiets statistikinstitut. 2 mars 2026. https://veriportali.tuik.gov.tr/en/press/54162/metadata. LĂ€st 23 september 2026.
  104. ↑ ”TĂŒrkiye” (pĂ„ engelska). OECD Economic Outlook, Volume 2025 Issue 1. OECD. 3 juni 2025. https://www.oecd.org/en/publications/oecd-economic-outlook-volume-2025-issue-1_83363382-en/full-report/turkiye_2d44f583.html. LĂ€st 22 september 2026.
  105. ↑ Turkish Statistical Institute (27 februari 2006). ”The result of Income Distribution”. Turkish Statistical Institute. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061014214703/http://www.die.gov.tr/ENGLISH/SONIST/GELIR/k_270206.xls. LĂ€st 11 december 2006.
  106. 1 2 ”Turkey at a glance” (PDF). VĂ€rldsbanken. 13 augusti 2006. http://devdata.worldbank.org/AAG/tur_aag.pdf. LĂ€st 10 december 2006.
  107. ↑ ”Tourism Statistics, Quarter IV: October-December and Annual, 2025” (pĂ„ engelska). Turkiets statistikinstitut. 30 januari 2026. https://veriportali.tuik.gov.tr/en/press/54158/metadata. LĂ€st 23 september 2026.
  108. ↑ ”EU trade relations with TĂŒrkiye” (pĂ„ engelska). Europeiska kommissionen. https://policy.trade.ec.europa.eu/eu-trade-relationships-country-and-region/countries-and-regions/turkiye_en. LĂ€st 23 september 2026.
  109. ↑ Bartolomiej Kaminski; Francis Ng (1 maj 2006). ”Turkey's evolving trade integration into Pan-European markets”. World Bank. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070614030216/http://www-wds.worldbank.org/external/default/WDSContentServer/WDSP/IB/2006/05/03/000016406_20060503112446/Rendered/PDF/wps3908.pdf. LĂ€st 27 december 2006.
  110. ↑ ”Foreign Trade Statistics, December 2025” (pĂ„ engelska). Turkiets statistikinstitut. 30 januari 2026. https://veriportali.tuik.gov.tr/en/press/53911. LĂ€st 23 september 2026.
  111. ↑ Central Bank of the Republic of Turkey (24 september 2006). ”Foreign Direct Investments in Turkey by sectors”. Central Bank of Turkey. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 november 2006. https://web.archive.org/web/20061120120205/http://www.tcmb.gov.tr/odemedenge/table26.pdf. LĂ€st 12 december 2006.
  112. ↑ ”1”. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070509145710/https://www.cia.gov/cia//publications/factbook/geos/tu.html. LĂ€st 13 december 2006.
  113. ↑ ”Education at a Glance 2024: Sources, Methodologies and Technical Notes” (pĂ„ engelska) (PDF). OECD. 24 september 2024. sid. 56. https://www.oecd.org/content/dam/oecd/en/publications/reports/2024/09/education-at-a-glance-2024-sources-methodologies-and-technical-notes_61554f36/e7d20315-en.pdf. LĂ€st 23 september 2026.
  114. ↑ Turkish Statistical Institute (18 oktober 2004). ”Population and Development Indicators - Population and education”. Turkish Statistical Institute. Arkiverad frĂ„n originalet den 8 februari 2003. https://web.archive.org/web/20030208023128/http://nkg.die.gov.tr/en/goster.asp?aile=3. LĂ€st 11 december 2006.
  115. ↑ Jonny Dymond (18 oktober 2004). ”Turkish girls in literacy battle”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3753582.stm. LĂ€st 11 december 2006.
  116. ↑ ”2000 Census, population by provinces and districts” (XLS). Turkiets statistikinstitut. 24 september 2000. Arkiverad frĂ„n originalet den 22 juli 2007. https://www.webcitation.org/5QWEsWFnQ?url=http://www.die.gov.tr/nufus_sayimi/2000tablo5.xls. LĂ€st 11 december 2006.
  117. ↑ ”"The World Factbook", CIA”. Arkiverad frĂ„n originalet den 13 december 2014. https://web.archive.org/web/20141213014350/http://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. LĂ€st 1 november 2014.
  118. ↑ John Pike. ”Globalsecurity.org”. Arkiverad frĂ„n originalet den 4 november 2014. https://web.archive.org/web/20141104045531/http://www.globalsecurity.org/. LĂ€st 1 november 2014.
  119. ↑ Random House Australia (1999); Könemann Verlagsgesellschaft, svensk utgĂ„va (2000) Geographia. Atlas och uppslagsverk över vĂ€rldens folk och lĂ€nder. Turkiet. ss 190-191.
  120. ↑ CIA (2009) The World Factbook Turkey Arkiverad 20 september 2017 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.
  121. ↑ ”Kurds in Turkey” (pĂ„ engelska). rpl.hds.harvard.edu. Arkiverad frĂ„n originalet den 15 februari 2023. https://web.archive.org/web/20230215215945/https://rpl.hds.harvard.edu/faq/kurds-turkey. LĂ€st 23 januari 2022.
  122. ↑ Sansal, B (1996 - 2009) All About Turkey. Turkish Origins och The Seljuk Turks
  123. ↑ ”ibid”. http://www.allaboutturkey.com/ottoman.htm. LĂ€st 1 november 2014.
  124. 1 2 3 Guus Extra; Gorter, Durk (2001). The other languages of Europe: Demographic, Sociolinguistic and Educational Perspectives. Multilingual Matters. ISBN 1-85359-509-8. http://books.google.com/books?vid=ISBN1853595098&id=hvmy_skUPNYC&pg=RA1-PA422&lpg=RA1-PA422&ots=2bxjbJbuzM&dq=%22ethnic+groups+in+turkey%22&sig=gsODCAuvT1TRupKgZBsVDZf-oDE#PRA1-PA421,M1 lÀst 24 juli 2007]
  125. Elçin Aktoprak (1 april 2024). ”Unveiling Discrimination: Minorities in TĂŒrkiye” (pĂ„ engelska) (PDF). Minority Rights Group. https://minorityrights.org/app/uploads/2024/04/mrge-turkey-en-apr24-spreads.pdf. LĂ€st 23 september 2026.
    1. ↑ S. 4
    2. ↑ S. 16–17
  126. ↑ ”The World Factbook”. Arkiverad frĂ„n originalet den 20 september 2017. https://web.archive.org/web/20170920072149/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. LĂ€st 1 november 2014.
  127. ↑ Kemal Kirisci (1 november 2003). ”Turkey: A Transformation from Emigration to Immigration”. Center for European Studies, Bogaziçi University. http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?id=176. LĂ€st 26 december 2006.
  128. ↑ ”BBC - Languages - Languages”. www.bbc.co.uk. https://www.bbc.co.uk/languages/european_languages/countries/turkey.shtml. LĂ€st 4 oktober 2025.
  129. ↑ ”TĂŒrkiye” (pĂ„ engelska). Minority Rights Group. https://minorityrights.org/country/turkey/. LĂ€st 23 september 2026.
  130. ↑ Turkish Directorate General of Press and Information (24 september 2003). ”Historical background of radio and television broadcasting in Turkey”. Turkish Prime Minister's Office. Arkiverad frĂ„n originalet den 30 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060830170539/http://www.byegm.gov.tr/REFERENCES/radyo-tv2002.htm. LĂ€st 10 augusti 2006.
  131. ↑ ”Turkey (Turkiye)” (pĂ„ engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2024-12-03. Arkiverad frĂ„n originalet den 28 augusti 2022. https://web.archive.org/web/20220828085706/https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/turkey-turkiye/. LĂ€st 14 december 2024.
  132. ↑ Joseph Liu (27 januari 2011). ”Table: Muslim Population by Country” (pĂ„ amerikansk engelska). Pew Research Center. https://www.pewresearch.org/religion/2011/01/27/table-muslim-population-by-country/. LĂ€st 14 december 2024.
  133. ↑ ”Percent Sunni Muslim by country, around the world” (pĂ„ engelska). TheGlobalEconomy.com. https://www.theglobaleconomy.com/rankings/sunni/. LĂ€st 14 december 2024.
  134. ↑ David Shankland (2003). The Alevis in Turkey: The Emergence of a Secular Islamic Tradition. Routledge (UK). ISBN 0-7007-1606-8. http://books.google.com/books?vid=ISBN0700716068&id=lFFRzTqLp6AC&pg=PP1&lpg=PP1&dq=Religion+in+Turkey&sig=qrG576JrBxJ4LIBqD-41ALytcAI#PPP1,M1
  135. 1 2 ”Islam in Turkey” (pĂ„ engelska). rpl.hds.harvard.edu. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 december 2024. https://web.archive.org/web/20241214122609/https://rpl.hds.harvard.edu/faq/islam-turkey. LĂ€st 14 december 2024.
  136. ↑ United Nations Population Fund (24 september 2006). ”Turkey - A Brief Profile”. United Nations Population Fund. Arkiverad frĂ„n originalet den 19 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070719103604/http://www.unfpa.org.tr/countryinfo.htm. LĂ€st 27 december 2006.
  137. ↑ ”Turkey: Freedom in the World 2024 Country Report” (pĂ„ engelska). Freedom House. https://freedomhouse.org/country/turkey/freedom-world/2024. LĂ€st 16 december 2024.
  138. ↑ ”Turkey (TĂŒrkiye)” (pĂ„ amerikansk engelska). United States Department of State. https://www.state.gov/reports/2023-report-on-international-religious-freedom/turkey/. LĂ€st 16 december 2024.
  139. 1 2 3 4 ”Turkiet – Religion”. Landguiden. www.ui.se. 9 oktober 2023. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/religion/. LĂ€st 16 december 2024.
  140. ↑ ”2023 Report on International Religious Freedom - Turkey (TĂŒrkiye)” (pĂ„ amerikansk engelska). United States Department of State. https://www.state.gov/reports/2023-report-on-international-religious-freedom/turkey/. LĂ€st 16 december 2024.
  141. ↑ ”Optimar'dan din-inanç anketi: YĂŒzde 89 Allah'ın varlığına ve birliğine inanıyor” (pĂ„ turkiska). Optimar'dan din-inanç anketi: YĂŒzde 89 Allah'ın varlığına ve birliğine inanıyor. T24.com.tr. 15 May 2019. https://t24.com.tr/haber/optimar-dan-din-inanc-anketi-yuzde-89-allah-in-varligina-ve-birligine-inaniyor,821459.
  142. ↑ ”Bir eƟitlik arayÄ±ĆŸÄ±: TĂŒrkiye'de azınlıklar” (pĂ„ turkiska). Bir eƟitlik arayÄ±ĆŸÄ±: TĂŒrkiye'de azınlıklar. Minority Rights Group International. 2007. https://minorityrights.org/wp-content/uploads/2015/07/MRG_Rep_Turk2007_TURK.pdf.
  143. 1 2 Ibrahim Kaya (2003). Social Theory and Later Modernities: The Turkish Experience. Liverpool University Press. ISBN 0-85323-898-7. http://books.google.com/books?vid=ISBN0853238987&id=0Iy7pJBRgjYC&pg=PA58&lpg=PA58&dq=Turkish+culture&sig=vfMN32AjbkM6idjKsbT7JR4zfWg#PPA49,M1
  144. ↑ Royal Academy of Arts (24 september 2005). ”Turks - A Journey of a Thousand Years: 600–1600”. Royal Academy of Arts. Arkiverad frĂ„n originalet den 18 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070218095819/http://www.turks.org.uk/index.php?pid=8. LĂ€st 12 december 2006.
  145. ↑ BengĂŒl Bolat; Hacı Veli Gök (2021). ”AtatĂŒrk ve Ä°nönĂŒ Dönemi KĂŒltĂŒr Politikalarının KarĆŸÄ±laƟtırmasına Yönelik Bir Ä°nceleme” (pĂ„ turkiska). Avrasya Uluslararası AraƟtırmalar Dergisi 9 (26): sid. 347–371. doi:10.33692/avrasyad.895747. https://dergipark.org.tr/en/pub/avrasyad/article/895747. LĂ€st 23 september 2026.
  146. ↑ Çinuçen Tanrıkorur. ”The Ottoman music”. www.turkmusikisi.com. Arkiverad frĂ„n originalet den 15 december 2006. https://web.archive.org/web/20061215165158/http://www.turkmusikisi.com/osmanli_musikisi/the_ottoman_music.htm. LĂ€st 12 december 2006.
  147. ↑ Svd.se och TT (12 oktober 2006). ”Nobelpriset till Orhan Pamuk”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13843423.asp.
  148. ↑ Godfrey Goodwin (2003). A History of Ottoman Architecture. Thames & Hudson. ISBN 0-500-27429-0
  149. ↑ Burak Sansal (24 september 2006). ”Sports in Turkey”. allaboutturkey.com. http://www.allaboutturkey.com/sports.htm. LĂ€st 13 december 2006.
  150. ↑ Burak Sansal (24 september 2006). ”Oiled Wrestling”. allaboutturkey.com. http://www.allaboutturkey.com/yagligures.htm. LĂ€st 13 december 2006.

Vidare lÀsning

[redigera | redigera wikitext]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Politik

[redigera | redigera wikitext]

Utrikesrelationer och militÀr

[redigera | redigera wikitext]

Geografi och klimat

[redigera | redigera wikitext]

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Demografi

[redigera | redigera wikitext]

Kultur

[redigera | redigera wikitext]

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
v ‱ r
LĂ€nkar till relaterade artiklar
v ‱ r
Europa
SjÀlvstÀndiga stater
Albanien · Andorra · Belarus · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern  · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Irland · Island · Italien · Kosovo · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldavien · Monaco · Montenegro · NederlĂ€nderna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · RumĂ€nien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien  · Turkiet  · Tyskland · Ukraina · Ungern · Vatikanstaten · Österrike
SÀrskilda omrÄden
Athos · FĂ€röarna · Gibraltar · Guernsey · Isle of Man · Jersey · Svalbard · Åland
v ‱ r
Asien
Afghanistan · Armenien1 · Azerbajdzjan1 · Bangladesh · Bahrain · Bhutan · Brunei · Cypern1 · Egypten3 · Filippinerna · Förenade arabemiraten · Georgien1 · Indien · Indonesien4 · Irak · Iran · Israel · Japan · Jemen2 · Jordanien · Kambodja · Kazakstan1 · Kina · Kirgizistan · Kuwait · Laos · Libanon · Malaysia · Maldiverna · Mongoliet · Myanmar · Nepal · Nordkorea · Oman · Pakistan · Palestina · Qatar · Ryssland1 · Saudiarabien · Singapore · Sri Lanka · Sydkorea · Syrien · Tadzjikistan · Taiwan · Thailand · Turkiet1 · Turkmenistan · Uzbekistan · Vietnam · Östtimor
Geografiska anmÀrkningar: (1) Delvis i Europa; (2) Delvis i Afrika; (3) Mestadels i Afrika; (4) Delvis i Oceanien.
v ‱ r
Mellanöstern
Bahrain · Egypten · Förenade arabemiraten · Irak · Iran · Israel · Jemen · Jordanien · Kuwait · Libanon · Oman · Palestinska myndigheten · Qatar · Saudiarabien · Syrien · Turkiet
v ‱ r
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
Australien · Belgien · Chile · Danmark · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Israel · Italien · Island · Japan · Kanada · Luxemburg · Mexiko · NederlĂ€nderna · Norge · Nya Zeeland · Polen · Portugal · Schweiz · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Sydkorea · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ungern · USA · Österrike
v ‱ r
Nato
Symboler
Historia
Organisation
Befattningar
Medlemsstater
Albanien · Belgien · Bulgarien · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Grekland · Island · Italien · Kanada · Kroatien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Montenegro · NederlÀnderna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · RumÀnien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ungern · USA
Multilaterala relationer
v ‱ r
LĂ€nder runt Medelhavet
Albanien · Algeriet · Bosnien och Hercegovina · Cypern · Egypten · Frankrike · Grekland · Israel · Italien · Kroatien · Libanon · Libyen · Malta · Marocko · Monaco · Montenegro · Slovenien · Spanien · Syrien · Tunisien · Turkiet
v ‱ r
Organisationen för sÀkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
Albanien · Andorra · Armenien · Azerbajdzjan · Belarus · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Heliga stolen · Irland · Island · Italien · Kanada · Kazakstan · Kirgizistan · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldavien · Monaco · Montenegro · NederlĂ€nderna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · RumĂ€nien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tadzjikistan · Tjeckien · Turkiet · Turkmenistan · Tyskland · Ukraina · Ungern · USA · Uzbekistan · Österrike
OSSE:s logotyp
v ‱ r
EuroparÄdet EuroparÄdet
Albanien · Andorra · Armenien · Azerbajdzjan · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · Estland · Finland · Frankrike · Georgien · Grekland · Irland · Island · Italien · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Malta · Moldavien · Monaco · Montenegro · NederlĂ€nderna · Nordmakedonien · Norge · Polen · Portugal · RumĂ€nien · San Marino · Schweiz · Serbien · Slovakien · Slovenien · Spanien · Storbritannien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ukraina · Ungern · Österrike
v ‱ r
Islamiska samarbetsorganisationen
Afghanistan · Albanien · Algeriet · Azerbajdzjan · Bahrain · Bangladesh · Benin · Brunei · Burkina Faso · Djibouti · Egypten · Elfenbenskusten · Förenade arabemiraten · Gabon · Gambia · Guinea · Guinea-Bissau · Guyana · Indonesien · Irak · Iran · Jemen · Jordanien · Kamerun · Kazakstan · Kirgizistan · Komorerna · Kuwait · Libanon · Libyen · Malaysia · Maldiverna · Mali · Mauretanien · Marocko · Moçambique · Niger · Nigeria · Oman · Pakistan · Palestina · Qatar · Saudiarabien · Senegal · Sierra Leone · Sudan · Somalia · Surinam · Syrien · Tadzjikistan · Togo · Tunisien · Turkiet · Turkmenistan · Uganda · Uzbekistan
Islam

HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Turkiet&oldid=59705265”