Hoppa till innehÄllet

MurarkrÄkor

FrÄn Wikipedia
MurarkrÄkor
Systematik
DomÀnEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggstrÀngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFÄglar
Aves
OrdningTĂ€ttingar
Passeriformes
UnderordningEupasseres
InfraordningOsciner
Passeri
FamiljMurarkrÄkor
Struthideidae se text
Mathews, 1924
Arter
Synonymer
Corcoracidae Mathews, 1925

MurarkrÄkor[1] (Struthideidae) Àr en liten familj med tÀttingar endemisk för Australien.[2]

Familjen beskrivs ofta som Corcoracidae, men detta Àr en senare synonym Àn det vetenskapliga familjenamnet Struthideidae.[3] Familjen omfattar bara tvÄ arter som placeras i var sitt slÀkte, kidnapparfÄgel (Corcorax melanorhamphos) och apostelfÄgel (Struthidea cinerea).[3]

De bÄda arternas taxonomiska tillhörighet Àr omdiskuterad och de har bland annat tidigare placerats i den idag strukna familjen skatlÀrkor (Grallinidae), tillsammans med skatlÀrka (Grallina cyanoleuca) och forslÀrka (Grallina bruijni), tvÄ arter som idag placeras i familjen monarker (Monarchidae).

Utbredning och biotop

[redigera | redigera wikitext]

MurarkrÄkorna Àr endemiska för Australien och Äterfinns i öppna habitat i de östra delarna av kontinenten, mestadels i skogsomrÄden med eukalyptus, men Àven i annan öppen skogsmark. ApostelfÄgeln Àr mer tolerant för torra skogs- och buskmarker. BÄda arter förekommer i mÀnniskans nÀrhet i odlingsbygd och förortsomrÄden, men Àven i parker och trÀdgÄrdar.[3]

MurarkrÄkorna Àr medelstora tÀttingar. ApostelfÄgeln mÀter cirka 31 cm pÄ lÀngden och Àr den mindre av de bÄda arterna, dÀr australalpkrÄkan mÀter 47 cm. Deras morfologi Àr typisk för tÀttingar som födosöker pÄ marken med lÄnga befjÀdrade ben och korta rundade vingar. De största skillnaderna utöver storlek finns i den mörka fjÀderdrÀkten och i nÀbbform.[3] NÀbben hos apostelfÄgeln Àr kort och kraftig och pÄminner om en finknÀbb, medan kidnapparfÄgeln har en lÄngsmall och nedÄtböjd nÀbb som pÄminner om alpkrÄkans. NÀbbskillnaderna reflekterar deras olika födoekologier, dÀr apostelfÄgeln pickar efter föda som en sparv medan kidnapparfÄgeln födosöker genom att plocka bland löv.[4]

ApostelfÄglar. BÄda arterna Àr mycket sociala och lever i grupper med upp till 20 individer.

MurarkrÄkorna Àr mycket sociala och lever i grupper pÄ upp till 20 individer. Vid födosök anvÀnder de sig hela tiden av typiska locklÀten för att hÄlla ihop gruppen. Gruppen Àr strukturerad kring en dominant hane och hona. En typisk grupp av kidnapparfÄglar bestÄr av sex individer och hos apostelfÄgeln av sju till nio individer. MurarkrÄkorna Àr stannfÄglar som försvarar ett revir under hÀckningssÀsongen. I parker och dylikt kan de vÀnja sig vid mÀnniskan och bli ganska tama.[3]

HĂ€ckning

[redigera | redigera wikitext]

Som deras trivialnamn antyder byggs deras bon av lera. Dessa skÄlformade bon tar flera dagar att konstruera, och kan ta Àn lÀngre tid om leran torkar innan boet Àr fÀrdigt. Boet byggs nÀr det har regnat och det har bildats lerpölar. Boet kan ÄteranvÀndas. De lÀgger i snitt fem ovala Àgg. som ruvas i cirka 20 dagar av alla medlemmar i gruppen och Àven efter att ungarna klÀckts tar hela gruppen hand om ungarna.[3] Ungarna tas om hand av gruppen under en mycket lÄng tid, upp till 200 dagar.[5]

  1. ↑ BirdLife Sverige: TaxonomikommittĂ©n. 2025. Officiella svenska namn pĂ„ alla vĂ€rldens fĂ„gelarter, version 2025. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/
  2. ↑ AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025
  3. 1 2 3 4 5 6 Rowley, Ian; Russell, Eleanor (2009). Handbook of the Birds of the World. Volume 14: Bush-shrikes to Old World Sparrows. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 272–285. ISBN 978-84-96553-50-7
  4. ↑ Chapman, Graeme (26 oktober 1998). ”The Social Life of the Apostlebird Struthidea cinerea”. Emu "98" (3): ss. 178–183. doi:10.1071/MU98025.
  5. ↑ Heinsohn, Robert G (26 oktober 1991). ”Slow Learning of Foraging Skills and Extended Parental Care in Cooperatively Breeding White-Winged Choughs”. The American Naturalist "137" (6): ss. 864–881. doi:10.1086/285198.