Hoppa till innehÄllet

Hispania

FrÄn Wikipedia
För en kommun i Colombia, se Hispania (kommun). För kommunens huvudort, se Hispania (ort).
Spaniens historia

Denna artikel Àr en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Antik historia
Tidig historia
Keltiberer
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Slaget vid Guadalete‎
Arabiska erövringen av Iberiska halvön
al-Andalus
Kungariket Asturien
Reconquista
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Bourbonska Spanien
Bonapartiska Spanien
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francos Spanien
Moderna Spanien
ÅtergĂ„ngen till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)

Hispania Àr det latinska namnet pÄ Iberiska halvön[1] , omfattande Spanien, Portugal, Gibraltar och Andorra. Termen anvÀndes ocksÄ för de romerska provinser som fanns pÄ halvön. Landsnamnet Spanien (spanska: España) hÀrstammar frÄn latinets Hispania. Det romerska Hispania börjar utvecklas omkring 200 f. Kr och den romerska provinsen upphör att existera i mitten av 400-talet e. Kr.

Termen Hispania

[redigera | redigera wikitext]

Termen Hispania Àr latin, medan termen Iberia Àr grekiska. Att sÀga pÄ spanska iber eller hispanus Àr fel dÄ det saknar historiskt sammanhang, det ger en Ätskillnad i tid och miljö. I bevarade texter frÄn romarna anvÀnder de alltid namnet Hispania som först anvÀnds omkring 200 f.Kr. av poeten Quintus Ennius, medan de texter som har bevarats frÄn grekerna alltid anvÀnder namnet Iberia.

Delar av andra puniska kriget mellan kartagerna och romarna Àgde rum pÄ halvön Iberien. De puniska krigen slutade med Roms triumf. Efter kriget behöll romarna intresset för Iberien. Men dÄ de namngav omrÄdet valde de det namn de som kartagerna hade anvÀnt Ispania. Romarna lade till ett H, liksom de ocksÄ lade till ett H till Hiberia. Förutom de tillagda h:et anvÀnde de plural, Hispanias, i likhet med att de anvÀnde plural i Gallien.

Med tiden kommer detta ortnamn (toponym) att hÀrledas till ordet Spanien, som kommer att beteckna halvöns geografiska enhet, plus de senare erövringarna av Balearerna och Kanarieöarna. Genom historien skapas ett nytt kungarike Portugal, och frÄnden tiden kommer termen Spanien inte att vara samma territorium som iberiska halvön.

Romerska provinser

[redigera | redigera wikitext]

Till en början under den romerska republiken delades halvön in i Hispania Citerior (Hitre Spanien) och Hispania Ulterior (Bortre Spanien) av romarna.[1] Under principatet delades Ulterior i Hispania Baetica och Hispania Lusitania, medan Citerior fick namnet Hispania Tarraconensis. År 27 f.Kr delade Marcus Vipsanius Agrippa Hispania Ulterior i tvĂ„: Hispania Baetica (nuvarande södra Spanien och Gibraltar) och Lusitania (större delen av dagens Portugal och mellersta vĂ€stra Spanien).

I början av 200-talet e.Kr delades Hispania Citerior i tvÄ, men provinsen Äterförenades snart Är 238 under namnet Hispania Tarraconensis. Under samma Ärhundrade, under soldatkejsarna, delades den nordvÀstra delen av Tarraconensis upp som en egen liten provins: Hispania Nova.

Under Diocletianus tetrarki reformerades Romarrikets indelning i provinser grundligt Är 293. Hispania delades dÄ in i fem delar: Baetica, Gallaecia (nuvarande Galicien, León, Asturien och norra Portugal), Lusitania, Carthaginiensis (nu centrala och östra Spanien) och Tarraconensis (nordöstra Spanien och Andorra). Denna uppdelning bibehölls fram till det vÀstromerska rikets kollaps Är 476.

Den romerska erövringen

[redigera | redigera wikitext]

Efter att Karthago hade besegrats i det första puniska kriget (264–241 f.Kr.) tog romarna över Sicilien, Korsika och Sardinien. Sedan expanderade Kartago pĂ„ den iberiska halvön, som Rom inte gjorde ansprĂ„k pĂ„. FrĂ„n denna tid utvidgade Kartagos militĂ€ra ledarna Hamilkar Barkas, Hasdrubal och Hannibal Hispania som en ny maktbas och koloni mellan 237 och 218 f.Kr. Genom expansionen i omrĂ„det hittade Karthago nya marknader och kunde stĂ€rka sin ekonomi.

Denna aktivitet gick inte obemĂ€rkt förbi i Rom och dess grekiska allierade Emporion och Massalia. Dessa förbundna slöt det sĂ„ kallade Ebrofördraget 226 f.Kr. och enades man om Iberiska halvön som den östra grĂ€nsen för den kartagiska inflytelsesfĂ€ren. År 219 f.Kr. erövrade Hannibal dock den grekiska staden Saguntum i Hispania, som var allierad med romarna. Som ett resultat av detta bröt det andra puniska kriget ut mellan Karthago och Rom som varade frĂ„n 218 f.Kr. till 201 f.Kr.

Romarnas strategiska mĂ„l blev nu besittningen av Hispanias kuster för att beröva kartagerna reserver av manskap och material. VĂ„ren 218 f.Kr. marscherade Hannibal landvĂ€gen med omkring 100 000 soldater mot Gallien och Italien. Det som Ă„terstod i Hispania var en reserv pĂ„ 22 000 fotsoldater, 3 500 ryttare och 52 krigsfartyg under befĂ€l av hans bröder Mago och Hasdrubal Barkas. År 217 f.Kr. landsteg romarna under sin general och konsul Gnaeus Cornelius Scipio Calvus i Emporion med tvĂ„ legioner och 60 skepp för att skĂ€ra av Hannibals försörjning. Hans brorson Publius Cornelius Scipio Africanus fördrev senare slutligen kartagerna frĂ„n Hispania för gott Ă„r 206 f.Kr.

Den romerska republiken erövrade och ockuperade territorier pÄ den iberiska halvön som tidigare var under kontroll av inhemska keltiska, iberiska, keltiberiska och akvitanska stammar och Kartago. De kartagiska omrÄdena i södra och östra delen av halvön erövrades 206 f.Kr. under det andra puniska kriget. Den romerska kontrollen utvidgades sedan gradvis över större delen av halvön utan annekteringar. Erövringen slutfördes efter den romerska republikens slut (27 f.Kr.) av Augustus, den första romerska kejsaren, som annekterade hela halvön till det romerska riket 19 f.Kr.

Erövringen inleddes med det romerska förvĂ€rvet av de tidigare kartagiska territorierna i södra Hispania och lĂ€ngs östkusten 206 f.Kr som ett resultat av det andra puniska kriget (218–201 f.Kr.), varefter Kartagos styrkor lĂ€mnade halvön. Detta resulterade i en fortsatt romersk nĂ€rvaro i södra och östra Hispania. År 197 f.Kr. upprĂ€ttade romarna tvĂ„ romerska provinser. Dessa var Hispania Citerior lĂ€ngs större delen av östkusten (ett omrĂ„de som motsvarar dagens Valencia, Katalonien och en del av Aragonien) och Hispania Ulterior i söder, motsvarande dagens Andalusien. Provinserna frĂ„n 197 f.Kr. styrdes av tvĂ„ pretorer. Den norra delen av halvön det vill sĂ€ga omrĂ„det mellan PyrenĂ©erna och Galicien, förblev sjĂ€lvstĂ€ndigt fram till Caesars tid.[2]

Under de följande 170 Ären utökade republiken sin kontroll över Hispania. Detta var en gradvis process av ekonomisk, diplomatisk och kulturell infiltration och kolonisering, med kampanjer av militÀr ockupation nÀr det fanns inhemskt motstÄnd, och inte resultatet av en enda kontinuerlig erövringspolitik. Romarna förvandlade nÄgra infödda stÀder utanför sina tvÄ provinser till bistÀder och etablerade utposter och romerska kolonier för att utöka sin kontroll. Guvernörer som sÀndes till Hispania tenderade att agera oberoende av senaten pÄ grund av det stora avstÄndet till Rom. Under den senare delen av denna period försökte senaten utöva mer kontroll, men detta var för att försöka stÀvja missbruk och utpressning av tjÀnstemÀn pÄ halvön. Erövringen var en process av assimilering av de lokala stammarna i den romerska kulturen och dess ekonomiska system och lagar.

De lÄnga erövringen varade i nÀstan tvÄ Ärhundraden; Under processen romaniserades omrÄdet. I och med erövringen bröts den inhemska civilisationen sönder, och ersattes av den romerska grekisk-latinska kulturen. Under dessa tvÄ Ärhundraden fanns det mÄnga militÀra konflikter. Först kom iberernas frihetskrig dÀr de och andra folk gradvis besegrades av romarna och dominerades. Staden Numantia var ett motstÄndsfÀste för keltiberna under detta krig. En central gestalt i motstÄndet frÄn 149 f.Kr. var den lusitanske ledaren Viriathus som mördades av en romersk agent 139 f.Kr. Sertorius, praetor av Hispania Citerior, ledde ett upprorskrig under 70-talet f. Kr. mot Rom som inledningsvis nÄdde vissa framgÄngar. Inbördeskrig mellan Caesar och Pompejus Àgde till stor del rum pÄ Hispanias territorium. Senare kom Caesars och Augustus fÀlttÄg för att kuva galicierna, asturerna och kantabrierna. De blev till slut Pax Augusta. Hispania delades in i tre provinser i slutet av det första Ärhundradet f.Kr.

Romerska principatet. kejsartiden och senantiken

[redigera | redigera wikitext]

Styret förÀndrades efter republikens slut nÀr kejsarnas styre i Rom etablerades. Efter den romerska segern i Kantabriska krigen pÄ norra delen av halvön (det sista upproret mot romarna pÄ Hispania) erövrade Augustus norra Hispania, annekterade hela halvön.

Den romerska provinsen Hispania Citerior utökades avsevĂ€rt och kom att omfatta den östra delen av centrala Hispania och norra Hispania. År 27 f.Kr. döpte Augustus om Hispania citerior till Hispania Tarraconensis eller Tarraconensis, och provinsen blev en kejserlig provins. Augustus genomförde en administrativ omorganisation 19 f.Kr. DĂ„ delades Hispania Ulterior i provinserna Lusitania och Baetica, varigenom han lade beslag pĂ„ den förstnĂ€mnda till sig sjĂ€lv och lĂ€mnade den senare som en senatorsprovins. Provinsen Baetica utgjorde större delen av dagens Andalusien. Lusitania tĂ€ckte dagens Portugal upp till floden Durius (Douro), den nuvarande autonoma regionen Extremadura och en liten del av provinsen Salamanca i dagens Spanien.

Under senantiken slogs halvön ihop med delar av Nordafrika under Diocletianus för att bilda stift XV (Dioecesis Hispaniae), dÀr provinsen Tarraconensis delades upp i flera delar Baetica, Lusitania, Gallaecia, Tarraconensis inklusive Balearerna, Karthaginiensis, Mauretania Tingitana.

TvÄ antika författare vars verk behandlar Hispania har varit av stor vikt för historiker under alla Ärhundraden Àr geografen Strabon och universalhistorikern Pompeius Trogus. BÄda Àgnar kapitel i sina verk Ät Hispania.

Trogus ger en beskrivning av omrÄdets invÄnare. Folket i Hispania har förberett sina kroppar för uppoffringar (avhÄllsamhet) och trötthet (strapatser) och sina andar för döden. De tillÀmpar hÄrd och strÀng nykterhet i allt. Under Ärhundraden av krig med Rom har de inte haft nÄgon annan kapten Àn Viriathus, en man med sÄdan dygd och ÄterhÄllsamhet att han, efter att ha besegrat de konsulÀra arméerna i 10 Är, aldrig i sitt sÀtt att leva ville skilja sig frÄn nÄgon menig soldat.

Folkvandringstiden

[redigera | redigera wikitext]

PĂ„ 400-talet e.Kr. övergick styret i Hispania frĂ„n romarna till sveberna och visigoterna. Detta skedde inte genom en enda hĂ€ndelse utan skedde gradvis. År 409 skedde den första stora invasionen av sveber, alaner och vandaler. Romarna anvĂ€nde dĂ€refter visigoterna under Athaulf som federati omkring 415. Visigoterna bosatte sig, efter att ha besegrat vandaler och alaner pĂ„ iberiska halvön, i Akvitanien i sydvĂ€stra Gallien Ă„r 418 och bildade ett kungarike runt Toulouse, det visigotiska riket. År 456 invaderade visigoterna Hispania för första gĂ„ngen pĂ„ eget initiativ. De besegrade det svebiska riket.

Under de följande decennierna fortsatte visigoterna att utöka sitt inflytande i Spanien, men officiellt handlade de fortfarande med auctoritate Romana, pĂ„ romarnas vĂ€gnar. År 460 satte kejsar Majorianus Ă„terigen sin fot pĂ„ spansk mark i spetsen för en armĂ©. Men Ă„r 469 gjorde visigoterna öppet uppror mot kejsar Anthemius, och Ă„r 472 plundrade de under Eurik Tarraconensis, den sista provinsen som fortfarande officiellt var under kejserlig kontroll. Eurik hade dĂ„ gjort slut med fedrationen med VĂ€strom. FrĂ„n 490-talet och framĂ„t flyttade allt flera visigoter och bosatte sig permanent i Spanien. Detta blev slutet pĂ„ det vĂ€stromerska styret i Hispania. Även om det romerska styret hade försvunnit lĂ„ngt tidigare.

Bysantinska Spania

[redigera | redigera wikitext]

Bysantinska Spania var en besittning av det östromerska riket i Spanien frĂ„n 552 till 624, pĂ„ de omrĂ„den som erövrades frĂ„n det visigotiska riket av Justinianus trupper. År 551/52 skickade Bysans kejsare Justinianus patricius Liberius en expeditionskĂ„r till södra Spanien. Truppen drog nytta av inre gotiska strider och han lyckades erövra ett omrĂ„de som möjligen omfattade i stort sett det gamla Baetica. Detta omrĂ„de organiserades av kejsaren som en ny provins i Spanien, trupperna dĂ€r var understĂ€llda en magister militum spaniae. Huvudstad var Carthago Nova (Cartagena). NĂ€r visigoterna lyckades erövra staden Ă„r 625 innebar det slutet för den romerska kejserliga nĂ€rvaron pĂ„ den pĂ„ den iberiska halvön.

Bysans erövring

[redigera | redigera wikitext]

År 534 hade den romerske generalen Belisarius Ă„terupprĂ€ttat den bysantinska provinsen Mauretanien genom att erövra Vandalriket i norra Afrika. Trots anstrĂ€ngningar hade vandalkungen Gelimer inte lyckats fĂ„ till stĂ„nd en allians med den visigotiske kungen Theudis. Denne tog tillfĂ€llet i akt nĂ€r vandalernas auktoritet kollapsade och erövrade Ceuta (Septem) över Gibraltarsundet Ă„r 533, möjligen för att stoppa bysantinerna framfart. Detta citadell intogs Ă„ret dĂ€rpĂ„ av en expedition utsĂ€nd av Belisarius. Ceuta blev en del av Mauretanien. Det var en viktig bas för underrĂ€ttelser om vad som hĂ€nde i Spanien Ă„ren före Justinianus invasion Ă„r 552.

Justinianus tog tillfÀllet i akt för att försöka Ätererövra Spanien till riket och skickade vÄren 552 dit en expedition enligt Jordanes ledd av patriciern Liberius. Jordanes skriver att Theudis eftertrÀddes av Agila I, och att Athanagild gjorde uppror och att patriciern Liberius var pÄ vÀg med en armé för att kontrollera situationen. Erövringen av södra Spanien underlÀttades av det faktum att den romerska ordningen, de lokala magnaternas makt och invÄnarna som bekÀnde sig till ortodox kristendom var fientligt instÀllda till goterna. Dessutom hade hamnstÀderna i söder kvar starka handelsförbindelser med öst. Bysans besittningar fanns redan nÀra Spanien. Under kriget mot vandalerna i Nordafrika erövrade bysantinerna kontrollen över den afrikanska kusten. Den yttersta stödjepunkten för deras besittningar i vÀster var Septem (Ceuta), som ligger mittemot den spanska kusten. Balearerna Ätererövrades ocksÄ frÄn vandalerna.

År 550, under Agila I:s regeringstid, drabbades visigotiska Spanien av revolter, varav tvĂ„ var allvarliga. InvĂ„narna i CĂłrdoba gjorde uppror mot goterna och det arianska styret och Agila besegrades, hans son dödades och den kungliga skattkammaren gick förlorad. SjĂ€lv drog Agila sig tillbaka till MĂ©rida. Datumet för den andra stora revolten kan inte faststĂ€llas exakt. Antingen 549 eller 551 intog en adelsman vid namn Athanagild Sevilla, huvudstad i Baetica, och utropade sig som kung i opposition mot Agila. Vem som vĂ€nde sig till bysantinerna för att fĂ„ hjĂ€lp Ă€r ocksĂ„ omtvistat. PrimĂ€rkĂ€llorna ger olika uppgifter. Till och med namnet pĂ„ generalen i den bysantinska armĂ©n Ă€r omtvistat.

James J. O'Donnell ifrÄgasÀtter i sin biografi över Liberius detta pÄstÄende, eftersom patriciern var ÄttioÄring vid den tiden, och Prokopius rapporterar att han hade ÄtervÀnt till Konstantinopel nÀr bysantinerna invaderade Hispania och alltsÄ inte kunde ha lett invasionen. O'Donnell uppger att Jordanes kan ha hört Liberius namn nÀmnas som befÀlhavare för den spanska expeditionen, men i slutÀndan gör det faktum att han befriades frÄn befÀlet över styrkorna pÄ Sicilien historien om hans resa till Spanien otrolig.[3]

Enligt Isidor av Sevilla i sin Goternas historia var det Athanagild, som hösten 551 eller vintern 552 bad Justinianus om hjÀlp. Armén sÀndes troligen Är 552 och landsteg i juni eller juli. De romerska styrkor landsteg troligen vid mynningen av Guadalete eller kanske vid Målaga. De förenade sig med Athanagild för att besegra Agila nÀr han marscherade söderut frÄn Mérida mot Sevilla i augusti eller september 552.  Kriget pÄgick i ytterligare tvÄ Är. Liberius ÄtervÀnde enligt andra kÀllor till Konstantinopel i maj 553. Det Àr troligt att en bysantinsk styrka frÄn Italien, som nyligen hade Ätererövrats frÄn östgoterna och pacificerats efter det gotiska kriget, landsteg i Cartagena i början av mars 555 och marscherade inÄt landet till Baza (Basti) för att förena sig med sina landsmÀn nÀra Sevilla. Deras landstigning i Cartagena blev vÄldsam. Den infödda befolkningen, som inkluderade Leander av Sevillas familj, var vÀlvilligt instÀllda till visigoterna och det bysantinska styret i staden tvingades undertrycka deras motstÄnd, ett förtryck som varade i Ärtionden under deras ockupation. Leander och större delen av hans familj flydde och hans skrifter prÀglas av hans starka antibysantinska kÀnslor.

I slutet av mars 555 vÀnde sig Agilas anhÀngare mot honom och mördade honom. De var rÀdda för de bysantinska framgÄngarna. Athanagild blev nu obestridd kung över goterna. Athanagild försökte snabbt befria Spanien frÄn bysantinerna men försöket misslyckades. Bysantinerna ockuperade mÄnga kuststÀder i Baetica och denna region förblev en bysantinsk provins tills den Ätererövrades av visigoterna knappt sjuttio Är senare.

Den formella anledningen till expeditionen till Spanien var enligt Isidor av Sevilla att den visigotiska aristokraten Athanagild, som gjorde uppror mot kung Agila I vÀdjade till kejsaren. Athanagild bad om militÀr hjÀlp, förmodligen lovade han att visigoterna Äterigen skulle erkÀnna sig sjÀlva som imperiets federerade. Enligt ett annat antagande avtrÀdde han till bysantinernas territorium pÄ södra delen av halvön, som visigoterna ÀndÄ inte kontrollerade.

Detaljerna i den militÀra kampanjen Àr okÀnda. Prokopius nÀmner inte fÀlttÄget alls, och rapporterna frÄn Jordanes och Isidor av Sevilla var alltför kortfattade för att ge en klar bild. NÀr de kejserliga trupperna frÄn Italien landsteg hade kung Agila I redan dödats och Athanagild hade tagit över tronen. Agilas anhÀngare fortsatte dock att göra motstÄnd mot honom. Kung Athanagild kunde inte hindra bysantinernas operationer. Han hade troligen aldrig tÀnkt följa fördraget med kejsardömet. Efter en tid inledde Athanagild ett krig mot bysantinerna. Hur det kriget slutade vet vi ingenting om. Troligtvis var det inte sÀrskilt framgÄngsrikt för visigoterna, eftersom de inte kunde fördriva bysantinerna och inte kunde hindra dem frÄn att organisera sin egen provins pÄ södra delen av halvön. Forskare menar att bysantinerna inte blev varmt vÀlkomnande i Spanien. Den lokala tidigare romerska adeln, som inte var underkastade goterna, ville inte erkÀnna kejsarens auktoritet. Eftersom stöd frÄn lokalbefolkningen saknades mÄste Bysans förlita sig pÄ militÀr styrka. Justinianus var upptagen av krig pÄ flera fronter, kunde inte skicka nÄgra större kontingenter till Spanien. Bysantinarna övergav drömmarna om att erövra hela halvön och begrÀnsa sig till ett mindre omrÄde. Omkring Är 554 slöts ett fredsfördrag som faststÀllde grÀnsen för det bysantinska omrÄdet.

GrÀnser och styrning

[redigera | redigera wikitext]
Södra Spanien Ären 565-586, med Visigotisk expansion in i den bysantinska provinsen.

FrÄgan om det bysantinska Spaniens grÀnser Àr omstridda. Informationen i kÀllorna Àr knapp och de arkeologiska fynden kan tolkas pÄ olika sÀtt. Det finns tvÄ ytterligheter. Vissa forskare menar att bysantinerna tog hela södra delen av den iberiska halvön i besittning, inklusive dess vÀstra Ànde nuvarande Algarve. Andra tror att provinsen bestod av flera enklaver vid kusten utan inland, som var förbundna via havet. Ett antal forskare tror att den ursprungliga huvudstaden i provinsen var Cordoba, men det finns invÀndningar mot att bysantinerna överhuvudtaget behÀrskade Cordoba och Hispalis (Sevilla). Troligtvis var dessa stÀder oberoende av bÄde visigoterna och bysantinerna. Om detta Àr sant var huvudstaden frÄn allra första början Cartagena, det tidigare centrumet i den romerska provinsen Kartagiska Spanien.

SekulÀr administration

[redigera | redigera wikitext]
Låpida de Comenciolo, Àr en inskription frÄn Cartagena som omnÀmner patriciern Comenciolus

Administrativt var provinsen i Spanien understÀllt praetorianprefekten i Afrika. Det Àr möjligt att den nya provinsen inkluderade Balearerna, som var en del av den spanska provinsen under VÀstrom. StÀndiga krig med visigoterna krÀvde att den militÀra och civila makten förenades, med Afrika och Italien som förebild, skapades ett exarkat

Den högste administrativa tjĂ€nstemannen i Spania var magister militum Spaniae, vilket betyder Spaniens militĂ€rmĂ€stare. Magister militum styrde civila och militĂ€ra angelĂ€genheter i provinsen och var endast understĂ€lld kejsaren. Typiskt för magistern var att han tillhörde den högsta aristokratiska klassen och var patricier.. Ämbetet, som dokumenteras för första gĂ„ngen Ă„r 589, var troligen en skapelse av Justinianus, liksom myntverket, som gav ut provinsens valuta fram till slutet av provinsen ca 625..

Det finns bara fem kÀnda magistri i provinsens histori men det Àr inte en komplett lista.. TvÄ nÀmns i förbigÄende av Isidor av Sevilla som pÄ varandra följande guvernörer under Suintilas tid, men han utelÀmnar deras namn. Den förste kÀnde guvernören, Comenciolus (möjligen Comentiolus), reparerade Cartagenas portar och lÀmnade en inskription daterad 1 september 589 som finns kvar bevarad (se bild).[4]  Den Àr pÄ latin Äterspeglar den fortsatta anvÀndningen av latin som administrativt sprÄk i provinsen. Det innebÀr dock inte sÀkert att Cartagena var provinsens huvudstad. Omkring Är 600 fanns det en guvernör vid namn Comitiolus som bar rangen gloriosus, den högsta rangen efter kejsaren. Patriciern och magisten Caesarius slöt ett fredsfördrag med Sisebut Är 614 och konfererade med kejsar Herakleios, som var dock mer intresserad av situationen i Mesopotamien.

GrÀnsen mellan provinsen Spania och det visigotiska riket var inte stÀngd. Resor över grÀnserna av personliga och kommersiella skÀl tillÀts och de tvÄ regionerna upplevde ocksÄ lÄnga perioder av fred. Att det var lÀtt att ta sig över grÀnsen noterades av den landsflyktige Leander, vars bror mer Àn en gÄng korsade den utan hinder. GrÀnsen hade bestÀmts genom ett fördrag (pacta) mellan Athanagild och Justinianus I, men datumet för fördraget Àr fortfarande omdiskuterat. Det kan ha varit en del av de ursprungliga villkoren för bysantinsk hjÀlp 551 eller 552 eller sÄ kan det ha varit en produkt av kriget mellan goter och romare 555 eller senare. Det undertecknades med sÀkerhet före Justinianus död Är 565. Paktens legitimitet erkÀndes sÄ sent som pÄ 600-talet.

Kyrkligt styre

[redigera | redigera wikitext]

Provinsen Spania hade en övervÀgande befolkning som var latinsk-kristna katolska bekÀnnare, medan de bysantinska guvernörerna ocksÄ var kristna, Àven om mÄnga var östkristna ortodoxa. FörhÄllandet mellan undersÄte och hÀrskare och mellan kyrka och stat var inte bÀttre Àn i det arianska visigotiska Spanien. Kyrkan i bysantinska Spania var ocksÄ mer beroende av pÄvedömet Àn den gotiska kyrkan. Den visigotiska befolkningen bestod till stor del av den gamla spansk-romanska befolkningen. De tvÄ kyrkorna var helt separata. Den enas prÀster deltog aldrig i den andra kyrkans rÄdsmöten. Faktum Àr att inget gemensamt provinsrÄd nÄgonsin sammantrÀdde i bysantinska Spania. De teologiska kontroverserna i bÄda kyrkorna var dock gemensamma. Gregorius den store ingrep framgÄngsrikt i de olika biskopsdömena i provinsen mer Àn nÄgon pÄve nÄgonsin gjorde i det visigotiska riket. Han försvarade tvÄ avsatta biskopars rÀtt till sin egendom och tillrÀttavisade magister militum Comitiolus, som han anklagade för att blanda sig i kyrkliga angelÀgenheter. Han anklagade uttryckligen Licinianus av Cartagena för att viga okunniga prÀster. Licinianus svarade helt enkelt att om man inte gjorde det skulle kyrkorna i provinsens stift stÄ tomma, en sorglig kommentar till prÀstutbildningens tillstÄnd i Spanien.

Provinsen Spanias förfall och visigotisk Ätererövring

[redigera | redigera wikitext]

Leovigildkrigen

[redigera | redigera wikitext]

Den visigotiska kungen Leovigild utnyttjade den utrikespolitiska situationen dĂ„ Bysans italienska besittningar attackerades av langobarderna 568. Han inledde Ă„r 570 militĂ€ra operationer, som korsade Betis och ödelade en betydande del av de bysantinska territorierna. Året dĂ€rpĂ„ nĂ„dde han Ă€nnu större framgĂ„ngar. Med hjĂ€lp av en förrĂ€dare Framidaneus (möjligen en got) erövrade han det vĂ€lbefĂ€sta Asidon (Medina Sidonia) och drev bysantinerna till kusten. Han intog mĂ„nga stĂ€der och fĂ€stningar i Guadalquivirdalen och besegrade en stor armĂ© av rustici (lantisar), enligt Johannes av Biclarum, som kan ha syftat pĂ„ en armĂ© av banditer vid namn Bagaudae, som hade etablerat sig i den omtvistade buffertzonen mellan gotisk och romersk kontroll.[5] Endast avsaknaden av en flotta hindrade honom frĂ„n att slutföra erövringen och driva ut de kejserliga trupperna frĂ„n Spanien. Han underkuvade sedan Cordoba, som dittills hade förblivit sjĂ€lvstĂ€ndigt. År 572 slöts en fred, enligt vilken visigoterna fick Betisdalen och bysantinerna endast behöll en smal kustremsa.

NĂ€sta krig med visigoterna skedde under det visigotiska inbördeskriget pĂ„ 580-talet. Leovigilds son Hermenegild utropade sig sjĂ€lv till kung och gjorde uppror mot sin far med stöd av den spansk-romerska adeln. Han hade stöd i stĂ€derna i Baetica: Cordoba, Hispalis (Sevilla) och Emerita Augusta (MĂ©rida). Hermenegild hade konverterat till den ortodoxa katolska lĂ€ran och rĂ€knade med stöd frĂ„n sina trosfrĂ€nder: bysantinerna och sveberna. Han inledde en korrespondens med kejsarna Tiberius II och Maurikios, och katolske biskopen Leander av Sevilla, en av ledarna för den romerska aristokratin. Han reste till Konstantinopel för att be om stöd. Bysans kunde inte avvara ytterligare styrkor till Spanien, och de lokala trupperna var för svaga att hĂ„lla stĂ€llningarna. År 583 gick svebernas kung Myron in i kriget för att hjĂ€lpa Hermenegild , men han besegrades och dödades. Bysantinerna utnyttjade inbördeskriget i visigotiska Riket för att annektera Cordoba, men Ă„r 584 Ă„tererövrade Leovigild staden. Efter Leovigilds segrar hotades bysantinerna med en förlust av alla besittningar i Spanien. GrĂ€nsen mot visigoterna lĂ„g nĂ€ra Cartagena och var synlig frĂ„n staden.

För att rÀdda situationen skickade Maurikios en erfaren militÀr befÀlhavare, Comenciol, till Spanien. I Cartagena finns en inskription till hans Àra bevarad, daterad 589/590. Comenciol kallas dÀr patricier, befÀlhavare för trupper (magister militum spaniae) och kyrkoherde i provinsen. Han kombinerade militÀrt befÀl och civil administration i sina egna hÀnder och Àgnade sig enligt pÄven Gregorius I:s vittnesmÄl till och med Ät att utnÀmna och avskeda biskopar. Comentiol lyckades Ätererövra en del av det territorium som erövrats av visigoterna, och Är 589 Ätererövrade han Asidon.[6]

Reccareds regeringstid

[redigera | redigera wikitext]
Spanien Är 586 efter Leovigilds erövringar (med datum för erövringar pÄ kartan).

Under Reccareds styre gick bysantinerna Äterigen pÄ offensiven och Ätertog förmodligen en del av sitt tidigare territorium. Reccared erkÀnde legitimiteten i den nya bysantinska grÀnsen. Han skrev till pÄven Gregorius och begÀrde att en kopia av det gamla fördraget skulle skickas frÄn kejsar Maurikios. Gregorius svarade att fördragstexten hade gÄtt förlorad i en brand under Justinianus regeringstid. Han varnade Reccared att han troligen inte ville att den skulle hittas, eftersom bysantinerna enligt fördraget behÀrskade större territorium Àn de faktiskt komtrollerade i augusti 599. Leovigilds vinster mot den romerska provinsen var större Àn de romerska Ätererövringarna under Reccareds regeringstid.

Bysantinska Spaniens fall

[redigera | redigera wikitext]

År 602 störtades och dödades Maurikios, och ett utdraget krig med perserna inleddes. Den visigotiska kungen Witteric utnyttjade detta och startade ett krig med bysantinerna för att erövra södra Baetica och nĂ„ Gibraltar sund. Det Ă€r möjligt att visigoterna Ă„tererövrade delar av det bysantinska Spanien vid denna tid. Gundemar flyttade översĂ€tet för kyrkan i Karthaginiensis frĂ„n bysantinska Cartagena till visigotiska Toledo Ă„r 610 och förde ett fĂ€lttĂ„g mot provinsen Spania Ă„r 611, men utan resultat.

Sisebut blev bysantinernas gissel i Spanien. År 614 och 615 genomförde han tvĂ„ massiva expeditioner mot dem och erövrade MĂĄlaga före 619, dĂ„ dess biskop framtrĂ€der vid det andra konciliet i Sevilla. Han erövrade Ă€nda fram till Medelhavskusten och jĂ€mnade mĂ„nga stĂ€der med marken, tillrĂ€ckligt för att till och med fĂ„nga den frankiske krönikören Fredegars uppmĂ€rksamhet: ". . . Kung Sisbodus tog mĂ„nga stĂ€der frĂ„n det romerska riket lĂ€ngs kusten, förstörde dem och lade dem i ruiner ( latin . . . et plures civitates ab imperio Romano Sisebodus litore maris abstulit et usque fundamentum destruxit).[7] Kung Sisebut vann ocksĂ„ en avgörande seger över bysantinerna. De besegrades i tvĂ„ slag och provinsens guvernör, patriciern Caesarius, bad den visigotiska kungen om fred. Sisebut jĂ€mnade troligen ocksĂ„ Cartagena med marken. Staden blev sĂ„ ödelagd att det aldrig Ă„terhĂ€mtade sig under det visigotiska rikets tid i Spanien. Eftersom visigoterna var oförmögna att genomföra anstĂ€ndiga belĂ€gringar av befĂ€stningar var de tvungna att minska försvaret pĂ„ alla befĂ€sta platser de intog för att förhindra senare armĂ©er frĂ„n att anvĂ€nda dem mot dem. Eftersom Cartagena förstördes helt medan MĂĄlaga skonades, har man dragit slutsatsen att den förstnĂ€mnda föll först medan den bysantinska nĂ€rvaron fortfarande var tillrĂ€ckligt stor för att utgöra ett hot. MĂĄlaga föll en tid dĂ€refter nĂ€r bysantinerna var sĂ„ reducerade att de inte lĂ€ngre utgjorde nĂ„gon fara för den visigotiska hegemonin över hela halvön. Sisebut gick med pĂ„ att förhandla och en gemensam delegation sĂ€ndes till Konstantinopel. Kejsaren hade inte tid för spanska angelĂ€genheter, och ambassadörerna Ă„tervĂ€nde med oförrĂ€ttat Ă€rende. Möjligen gick Herakleios med pĂ„ att ge upp Cartagena och större delen av territoriet Malaga, den nĂ€st viktigaste staden i provinsen. År 621 höll bysantinerna fortfarande nĂ„gra stĂ€der, men Suintila Ă„tertog dem kort och Ă„r 624 var hela provinsen Spania i visigotiska hĂ€nder utom Balearerna. Åren 623-625 lade kung Suintila beslag pĂ„ nĂ€stan alla rester av de bysantinska besittningarna. Tydligen var allt som bysantinerna hade kvar nĂ„gra fĂ„ stödjepunkter i omrĂ„det kring dagens Algeciras, vilket tillsammans med besittningen av Septem gjorde det möjligt att kontrollera Gibraltarsundet. Bysans spanska provins upphörde sedan att existera.[8][9]

UpprÀttandet av den bysantinska kontrollen ledde till ett uppsving för handeln i södra Spanien. Ett myntverk öppnades i Cartagena, som inte bara prÀglade guld solidi, utan ocksÄ smÄ mynt som tillgodosÄg handelns behov. Visigoterna prÀglade ocksÄ mynt, men för dem var det mest en symbol för suverÀnitet och inte inriktat pÄ handel. Uppsvinget för marknadsekonomin var tydligt gentemot visigoternas tid, dÄ handeln hade förfallit under deras styre. Förutom Cartagena vÀxte Malaga i betydelse som en viktig transitpunkt för nordafrikanska varor.

De stĂ€ndiga krigen med visigoterna och stĂ€ngningen av grĂ€nsen mot det visigotiska riket avbröt de ekonomiska banden mellan stĂ€derna i det av Bysans behĂ€rskade Spanien och andra stĂ€der pĂ„ iberiska halvön. Handeln omorienterades mot Afrika och östra MedelhavsomrĂ„det. De vĂ„ldsamma krigen och tĂ€ta plundringsrĂ€der underminerade ekonomin i grĂ€nsomrĂ„dena, och provinsens ekonomi tyngdes av det kejserliga skattesystemet. Detta orsakade missnöje bland befolkningen, och de visigotiska kungarna utnyttjade detta. Den visigotiska erövringen orsakade stora skador för den lokala ekonomin i omrĂ„det. Visigoterna förstörde medvetet de stĂ€der de hade intagit, hamnar och handelscentra förstördes i hela omrĂ„det. Förstöring av hamnarna var visigoternas sĂ€tt att förhindra nya bysantinska landstigningar. Förstörda handelscentra försvagade de lokala köpmĂ€nnens stĂ€llning.De var den sociala grupp som var nĂ€rmast lierad med det Östrom.

Bysantinsk kultur

[redigera | redigera wikitext]

I de omrÄden pÄ den iberiska halvön som kom under det bysantinska rikets styre pÄ 500-talet var den lokala kulturen starkt influerad av kulturen i det bysantinska Afrika. Detta förklaras av de lÄngvariga banden mellan södra Spanien och Nordafrika. Justinianus annekterade ocksÄ Nordafrika och skapade en administrativ enhet inom det afrikanska exarkatet med centrum i Karthago. TvÄ kyrkor, en i Algezares söder om Murcia och en i San Pedro de Alcåntara nÀra Målaga, har grÀvts ut och studerats arkeologiskt. Det var bara pÄ Balearerna som stilen frÄn Grekland och Thrakien fick fotfÀste. Och Àven om bysantinska stilmarkörer finns i hela Spanien, delar de i de gotiska regionerna inte kopplingar till de afrikanska stilar som Àr förhÀrskande i Spanien. I nÀrheten av staden Cartagena har fynd gjorts av mÄnga amforor och keramik frÄn Nordafrika, vilket tyder pÄ aktiva handelsförbindelser mellan de spanska och afrikanska besittningarna i Bysans imperium. Cartagena har under de senaste Ären grÀvts ut ganska grundligt och ett bostadskomplex som troligen skapats för bysantinska soldater som ockuperar staden har upptÀckts.[10]  MÄnga artefakter som vittnar om den bysantinska nÀrvaron kan ses i Museo Arqueológico de Cartagena. Staden hade under det bysantinska styret en mycket mindre befolkning och yta, liksom de flesta i Spanien vid den tiden.

Bysans hade ocksÄ ett kulturellt inflytande pÄ visigotiska kungariket Toledo. FrÄn slutet av 500-talet började de visigotiska kungarna imitera bysantinerna i organisationen av hovets byrÄkratiska apparat och i nÄgra av de yttre attributen för monarkens makt. RÀttshistoriker noterar att gotiska lagstiftare i stor utstrÀckning lÄnat rÀttsnormer frÄn Justinianus kodex. Bysans hade ocksÄ ett starkt inflytande pÄ den spanska kyrkan, i ikonmÄleriet och liturgin. Arkeologin visar att frÄn mitten av 500-talet blev föremÄl och smycken tillverkade i gotisk stil omoderna, och hantverksprodukter som mer prÀglades av den bysantinska stilen blev mer utbredda. Arkitekturen visar ocksÄ ett betydande inflytande frÄn Bysans,

Befolkning, ekonomi och religion

[redigera | redigera wikitext]

NÀr romarna nÄdde den iberiska halvön pÄ 100-talet f.Kr. hade den iberiska ursprungsbefolkningen redan blandat sig med kelter i flera Ärhundraden. Fenicier, kartager och greker hade koloniserat halvön lÀngs Medelhavskusten sedan 700-talet f.Kr. De legioner som stationerades av romarna ökade den kulturella blandningen. Befolkningen fick sÄ smÄningom tillskott av germanska stammar, nordafrikanska morer och judar.

Romerna formade Spanien med sin vÀgbyggen, broar och akvedukter som till exempel den vÀlbevarade Akvedukten i Segovia. De byggde offentliga bad, teatrar och arenor för cirkus och gladiatorspel. Den största arenan lÄg i det dÄtida Italica ( i dagens Sevilla). Den arena kunde ha en publik pÄ 20 000 ÄskÄdare. Det var viktigt med dessa offentliga byggnadsverk för att romanisera befolkningen.

Efter erövringen kunde Rom uttnyttja mineraltillgÄngarna i landet. En Gibbon kunde Rom fÄ 10 ton guld om Äret frÄn gruvor i Hispania. Bara runt Carthago Nova fanns 40 000 personer sysselsatta i gruvor.[11] Under de tre första Ärhundradena av det romerska kejsardömet rÄdde fred och relativt vÀlstÄnd pÄ iberiska halvön men det inre av halvön och bergen i norr tog inte sÄ stor del i utvecklingen. Hispania exporterade trÀ, cinnober, guld, jÀrn, tenn, bly, keramik, marmor, vin och olivolja. Guldgruvorna i Hispania var viktiga för Romariket.

Den mest populÀra guden i den romerska provinsen Hispania var Isis, följt av Magna Mater, den stora modern. De kartagisk-feniciska gudarna Melkart (bÄde en sol- och en havsgud) och Tanit-Caelestis, en modergudinna som möjligen förknippas med mÄnen var ocksÄ populÀra. Den romerska gudavÀrlden ersatte snabbt de ursprungliga gudarna genom identifiering: Melkart blev Herkules, som under lÄng tid av grekerna betraktades som en variant av deras Herkules. Baal-Hammon, den kartagiske huvudguden, spelade ocksÄ en viktig roll, liksom de egyptiska gudarna Bes och Osiris. PÄ 300-talet spreds dock kristendomen snabbt i provinserna.[12]

  • Collins, R. (2004). Visigothic Spain, 409–711. Oxford: Blackwell.
  • Goubert P. Byzance et l'Espagne wisigothique (554—711) // Études byzantines, t. 2, 1944. s. 5–78
  • Thompson, E. A. (1969).The Goths in Spain.. Oxford: Clarendon. Jfr appendix Den bysantinska provinsen, s. 320–34.
  • ЩорĐșĐžĐœ Đź. Б. Đ˜ŃĐżĐ°ĐœĐžŃ ĐŸŃ‚ Đ°ĐœŃ‚ĐžŃ‡ĐœĐŸŃŃ‚Đž Đș ĐĄŃ€Đ”ĐŽĐœĐ”ĐČĐ”ĐșĐŸĐČью. — ĐĄĐŸĐ±.: Đ€ĐžĐ»ĐŸĐ»ĐŸĐłĐžŃ‡Đ”ŃĐșĐžĐč фаĐșŃƒĐ»ŃŒŃ‚Đ”Ń‚ ĐĄĐŸĐ±Đ“ĐŁ; ĐĐ”ŃŃ‚ĐŸŃ€-Đ˜ŃŃ‚ĐŸŃ€ĐžŃ, 2010. (Tsirkin Y. B. Spanien frĂ„n antiken till medeltiden. S:t Petersburg: Filologiska fakulteten vid S:t Petersburgs statliga universitet; Nestor-Historia, 2010).
  1. 1 2 ”Hispania - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hispania. LĂ€st 15 juni 2021.
  2. ↑ Tilmann Bechert: Die Provinzen des Römischen Reiches. Introduktion och översikt. Philipp von Zabern, Mainz am Rhein 1999, sidan 127 och följande.
  3. ↑ O'Donnell, Liberius the Patrician, Traditio 37 (1981), s. 67.
  4. ↑ Thompson, sidan 331. Porten utökades med torn, portiker och en vĂ€lvd kammare.
  5. ↑ Collins, sidorna 52–55.
  6. ↑ Tsirkin, sidan 261
  7. ↑ Fredegar, IV, vii.
  8. ↑ Tsirkin, sidan 262-263, 275
  9. ↑ Goubert, Byzance, sidorna 75—76
  10. ↑ Collins, sidorna 219–220.
  11. ↑ Herman Lindqvist : Historien om Spanien sidan 37
  12. ↑ ”The World of the Imperium Romanum”. web.archive.org. 26 oktober 2008. Arkiverad frĂ„n originalet den 26 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081026211939/http://www.aquela.com/roleplaying/SPQR/world/Hispania.html. LĂ€st 17 juni 2024.