Hoppa till innehÄllet

Galliska

FrÄn Wikipedia
Galliska
RegionGallien
SprÄkfamiljIndoeuropeiska
Etruskiska alfabetet
Grekiska alfabetet
Latinska alfabetet
SprÄkkoder
ISO 639‐3xtg
Textbit pÄ galliska skrivet med grekiska alfabet.

Galliska Àr ett utdött keltiskt sprÄk. Det tillhörde sprÄkfamiljen fastlandskeltiska sprÄk, vilken Àven den Àr utdöd.[1] Galliskan talades i Gallien, men gav efterhand vika för latin vilket senare utvecklades till franska i regionen. Runt Är 500 e.Kr. var galliskan definitivt utdöd.[2][3]

Galliska var ett böjningssprĂ„k med en ganska fri ordföljd i en mening. De flesta galliska texter Ă€r korta; dessa Ă€r ofta dedikationer med bara en mening, epitafer eller signaturer. De lĂ€ngre inskriptionerna Ă€r religiöst magiska till sin natur - de viktigaste Ă€r den lunisolarkalendern frĂ„n Coligny och förbannelsetavlorna som finns i L'Hospitalet-du-Larzac och ChamaliĂšres. Det magra kĂ€llmaterialet fattigdom gör inte en fullstĂ€ndig studie av sprĂ„kets historia möjlig och inte heller kan en fullstĂ€ndig rekonstruktion av grammatik. ÖversĂ€ttningen frĂ„n galliska bygger till stor del pĂ„ anvĂ€ndningen av en jĂ€mförande sprĂ„kmetod. Relativt fĂ„ inskriptioner i detta och andra kontinentala keltiska sprĂ„k gör det ocksĂ„ svĂ„rt att studera deras ömsesidiga slĂ€kttskap, liksom deras förhĂ„llande till de ökeltiska sprĂ„k som fortfarandetalas idag. Det gör det svĂ„rt att skapa en bild av sprĂ„kutvecklingen i den keltiska gruppen.Utrotningen av sprĂ„ket har samband med den progressiva romaniseringen av den gallisktalande befolkningen.

Notera att bretonska, det keltiska sprÄk som lever kvar i Bretagne, inte Àr en kvarleva av galliskan, utan infördes i tidig medeltid av invandrare frÄn Wales eller Cornwall.

SprÄkets historia

[redigera | redigera wikitext]

Den tidiga perioden

[redigera | redigera wikitext]

Även om galliska personnamn skrivna av galler med grekisk skrift har bevarats frĂ„n regionen kring Massalia pĂ„ 300-talet f.Kr., sĂ„ dök de första riktiga inskriptionerna pĂ„ galliska upp under 200-talet f.Kr.[4][5]

Minst 13 referenser till galliska eller gallisk skrift kan hittas hos antikens grekiska och latinska författare. Gallerna och deras sprÄk nÀmns ocksÄ av romerska författare. Det tidigaste Àr ett omnÀmnande i Catalepton som tillskrivs Vergilius frÄn det första Ärhundradet f.Kr. Ordet galliska (gallicum) som sprÄkterm anvÀnds först uttryckligen i Appendix Vergiliana i en dikt som hÀnvisar till galliska bokstÀver i alfabetet.[6] Julius Caesar skriver i sin Commentarii de Bello Gallico frÄn 58 f.Kr. att kelterna/gallerna och deras sprÄk Àr Ätskilda frÄn de nÀrliggande Aquitani och Belgae av floderna Garonne respektive Seine/Marne.[7] Caesar berÀttar att listor över befolkningen skrivna med grekisk skrift hittades bland Helvetierna.[8] Caesar noterar ocksÄ att frÄn och med 53 f.Kr. anvÀnde de galliska druiderna det grekiska alfabetet för privata och offentliga transaktioner, med ett viktigt undantag för druidiska lÀrdomskunskapen, som bara kunde memoreras och inte fick skrivas ned.[9] Enligt samlingsverket Recueil des Inscriptions Gauloises (se nedan) finns nÀstan tre fjÀrdedelar av galliska inskriptioner (om man bortser frÄn mynt) i det grekiska alfabetet. De senare inskriptioner som dateras till romerska provinsen Gallien Àr mestadels skrivna med latinska alfabetet och har mest hittats i centrala Frankrike.

Den romerska perioden

[redigera | redigera wikitext]

Latin antogs snabbt av den galliska aristokratin efter den romerska erövringen, för att de ville behÄlla sin elitmakt och inflytande, kunskaper i tre sprÄk (galliska, grekiska och latin) i södra Gallien noterades redan pÄ första Ärhundradet f.Kr. Tidiga hÀnvisningar till galliska i Gallien tenderar att göras i samband med problem med att behÀrska grekiska eller latin flytande fram till omkring 400, medan efter 450, börjar galliska nÀmnas i sammanhang dÀr latinet har ersatt galiska eller keltiska. Detta gÀllde till en början bara överklassen.

Under den sista fjÀrdedelen av 200-talet ber Irenaeus, biskop av Lugdunum (dagens Lyon), om ursÀkt för sin otillrÀckliga grekiska, eftersom han Àr bosatt bland Keltae och till största delen van att anvÀnda en barbarisk dialekt.

Enligt Vita Sancti Symphoriani avrĂ€ttades Symphorian of Augustodunum (nuvarande Autun) den 22 augusti Ă„r 178 för sin kristna tro. Medan han leddes till sin avrĂ€ttning, förmanade hans Ă€revördiga moder honom frĂ„n muren ihĂ€rdigt och anmĂ€rkningsvĂ€rt för alla (?), och sade pĂ„ galliska: Son, son, Symphorianus, tĂ€nk pĂ„ din Gud (översĂ€ttning av mater sua de muro sedula et nota illum uoce Gallica monuit dicens: 'nate, nate Synforiane, mentobeto to diuo'[10] ). Den galliska meningen har överförts iförvanskat tillstĂ„nd i de olika manuskripten. Enligt David Stifter ser *mentobeto ut att vara ett protoromanskt verb hĂ€rlett frĂ„n latinet mens, mentis 'mind' och habere 'to have', och det kan inte uteslutas att hela yttrandet Ă€r en tidig variant av romansk galliska, eller en blandning av detta och galliska, istĂ€llet för att vara ett exempel pĂ„ ren galliska. Å andra sidan Ă€r nate kĂ€nt pĂ„ galliska (till exempel i Endlichers ordlista), och författaren till Vita Sancti Symphoriani, oavsett om han kunde flytande galliska eller inte, förvĂ€ntar sig uppenbarligen att ett icke-latinskt sprĂ„k har talats vid den tiden. Den latinska författaren Aulus Gellius (ca 180) nĂ€mner galliska vid sidan av det etruskiska sprĂ„ket i en anekdot, vilket tyder pĂ„ att hans lyssnare hade hört talas om dessa sprĂ„k, men inte skulle förstĂ„ nĂ„got av dem.[11]

Av de viktiga senare kÀllorna nÀmns framför allt den romerska historikern Dio Cassius (207-229), som skriver att de cisalpinska och transalpinska gallerna talade samma sprÄk, vilket kan utlÀsas av följande passager: 1. I Bok XIII nÀmner han principen att namngivna stammar har en gemensam ledning och ett vanligt sprÄk, annars sammanfattas befolkningen i en region med en geografisk term, som i fallet med spanjorerna/ibererna.[12] 2. I böckerna XII och XIV anges att galler mellan Pyrenéerna och floden Po betrakta sig som slÀktingar.[13][14] 3. I bok XLVI förklarar Cassius Dio att den avgörande skillnaden mellan cis- och transalpina galler Àr lÀngden pÄ hÄret och klÀdstilen, och han nÀmner inte nÄgon sprÄkskillnad, eftersom de cisalpina gallerna har antagit kortare hÄr och den romerska togan pÄ ett tidigt datum (Gallia Togata).[15] Potentiellt i motsats till detta beskrev Caesar floden Rhone som en grÀns mellan kelterna och provincia nostra.[16]

Ulpianus skriver I Digesta XXXII, 11pÄ 200-talet att fidekommiss (testamentariska bestÀmmelser) ocksÄ fÄr skrivas pÄ galliska.[17]

Slutligt bortdöende av sprÄket

[redigera | redigera wikitext]

Trots avsevÀrd romanisering av den lokala materiella kulturen anses det galliska sprÄket ha överlevt och samexisterat med talat latin under Ärhundradena av romerskt styre i Gallien.[18] Den exakta tidpunkten för den slutliga utrotningen av galliska Àr okÀnd, men det har troligen varit i slutet av 500-talet eller början av 600-talet e.Kr.[19] efter det vÀstromerska rikets kollaps.[20]

SprĂ„kskiftet var ojĂ€mnt i framstegen och formats av sociologiska faktorer. Även om det fanns en nĂ€rvaro av pensionerade veteraner i kolonier, förĂ€ndrade dessa inte nĂ€mnvĂ€rt den sprĂ„kliga sammansĂ€ttningen av Galliens befolkning, av vilka 90% var autoktona;[44][45] istĂ€llet var den viktigaste latiniseringsklassen den adjungerade lokala eliten, som skickade sina barn till romerska skolor och administrerade lĂ€nder Ă„t Rom.

PÄ 500-talet, vid tiden för den vÀstromerska kollapsen, förblev den stora majoriteten (icke-elit och övervÀgande pÄ landsbygden boende) av befolkningen gallisktalande, och fick latin som sitt modersmÄl först efter imperiets undergÄng, eftersom bÄda de och den nya frankiska hÀrskande eliten antog latinet för sin urbana lÀskunniga elit.[20]

Bonnaud[21] hÀvdar att medan latiniseringen intrÀffade tidigare i Provence och i större stadskÀrnor, medan galliska kvarstod lÀngst, möjligen sÄ sent som pÄ 900-talet[22] med bevis för fortsatt anvÀndning enligt Bonnaud som fortsatte in pÄ 800-talet,[23] i Langres och de omgivande regionerna, regionerna mellan Clermont, Argenton och Bordeaux och i Armorica. Fleuriot,[24] Falc'hun och Gvozdanovic[25] upprÀtthöll likasÄ en sen överlevnad i Armorica och sprÄkkontakt av nÄgon form med det uppÄtstigande bretonska sprÄket. Det har dock noterats att det finns fÄ bevis som stöder en relativt sen överlevnad specifikt i Bretagne, medan det finns odiskutabla bevis som stöder den relativt sen överlevnad av galliska i de schweiziska alperna och i regioner i centrala Gallien.[26] Med utgÄngspunkt frÄn dessa fakta, som inkluderar kartlÀggning av substratvokabulÀr som bevis, hÀvdar Kerkhof att vi preliminÀrt kan ha haft en överlevnad av gallisktalande samhÀllen under Ätminstone det sjÀtte Ärhundradet i fickor av bergsomrÄden i Centralmassivet, Jura och de schweiziska alperna.

Utbredning och kÀllor

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Caesar talades sprÄket av olika keltiska stammar i delar av dagens Frankrike upp till floderna Seine och Marne, och i Schweiz vid övre Rhen.  NÄgra föremÄl med inskrifter finns ocksÄ norr om Seine Ànda fram till dagens Belgien och i norra Italien.[27] I norra Italien vittnar inskriptioner om ett beslÀktat sprÄk, lepontiska.[28]

Även om galliska finns belagd under nĂ€stan 750 Ă„r över ett stort omrĂ„de, frĂ€mst moderna Frankrike, delar av Schweiz och norra Italien Ă€r sprĂ„ket bristfĂ€lligt kĂ€nt. PĂ„ grund av de otillrĂ€ckliga skriftliga kĂ€llorna, delades sprĂ„ket in i olika perioder relativt sent. Den första sprĂ„khistoriska indelningen utvecklades av Pierre-Yves Lambert. Han delade detta sprĂ„ks historia i en Ă€ldre och yngre fas. David Stifter kompletterade denna bild. Den Ă€ldre sprĂ„ket innehĂ„ller texter som belagda senast under det första Ă„rhundradet f.Kr. och Ă€r skrivna frĂ€mst med en variant av det etruskiska alfabetet, det sĂ„ kallade "Lugano-alfabetet" och senare med det grekiska alfabetet. Mellanperioden börjar med kristendomens födelse och slutar under andra och tredje Ă„rhundradena e.Kr. Alla galliska inskriptioner frĂ„n denna tid Ă€r skrivna med det latinska alfabetet.

PĂ„ grundval av analysen av de bevarade texterna kan man dra slutsatsen att det fanns en viss social konsensus om stavningen av detta sprĂ„k vid den tiden. Detta framgĂ„r av den konsekventa anvĂ€ndningen av bokstĂ€verna χ, Ξ och ÎŽ - lĂ„nade frĂ„n det grekiska alfabetet - för att beteckna ljud som inte finns pĂ„ latin. FrĂ„n det yngre sprĂ„ket, som slutar runt mitten av det första Ă„rtusendet, har mycket fĂ€rre direkta kĂ€llor bevarats, men att sprĂ„ket lever bekrĂ€ftas av det material som har dokumenterats. Det visar omfattande och konsekventa förĂ€ndringar i fonetik och morfologi, Men i dessa studier blir indirekta kĂ€llor viktiga.

De Àldsta belÀggen för sprÄket Àr daterade till fjÀrde Ärhundradet f.Kr., och runt trehundratalet e.Kr. upphör belÀggen för sprÄket. De keltiska stammarna uppfann inte sina egna skrifttecken, men antog sina grannars alfabet. SÄledes bevaras de galliska inskriptionerna i tvÄ alfabet. i början med grekiska alfabetet runt den grekiska kolonin Massalia och, efter romarnas erövring, med det latinska alfabetet.

De samlade belÀggen, korpusen av galliska texter innehÄller över 800 belÀgg, varav de flesta samlades i fembandsstudien Recueil des inscriptions gauloises (RIG), som publicerades mellan 1984 och 2003. Bevarade sprÄkliga belÀgg för galliska finns pÄ ett antal steninskrifter ofta Àr de mestadels korta: De Àr frÀmst dedikationer (invigningsskrifter), epitafer, signaturer, uttryck för kÀnslor och sÄ vidare.[29]Bland de fÄ lÀngre texterna Àr de viktigaste av magisk karaktÀr, framför allt kalendern frÄn Coligny och nÄgra till. Kalendern frÄn Colignys Àr en keltisk kalender som omfattar en period pÄ 5 Är, Kalendern Àr Ätergiven pÄ en bronstavla som hittades i november 1897 vid Coligny, Ain i Frankrike. Ett antal förbannelser pÄ blytavlor bland andra de frÄn Larzac och frÄn ChamaliÚres[30] som gav mycket kunskap om sjÀlva sprÄket men ocksÄ om gallernas kultur.[31] Senare upptÀckter, t.ex. tvÄ tabletter som hittades i Chartres 2010 finns inte med i samlingsverket.[32] Ibland Àr inskrifterna delvis tvÄsprÄkiga: pÄ latin och galliska. Dessutom finns ett stort antal korta graffiti pÄ lerskÀrvor (med det vanliga mönstret: "X gjorde detta"),MÄnga galliska texter har bara överlevt fragmentariskt, och deras översÀttning Àr mycket svÄr, ibland omöjlig. I processen att lÀsa inskriptioner Àr jÀmförande analys med andra keltiska och indoeuropeiska sprÄk viktig.

Tabletten frĂ„n L’Hospitalet-du-Larzac frĂ„n omkring 100 e.Kr.

Galliska ord lĂ„nades av latinet och överlevde sedan Ă€ven pĂ„ franska, och i nĂ„got enstaka fall pĂ„ tyska. Det uppskattas att cirka 400 franska ord Ă€r av galliskt ursprung. Ett dussintal uttryck i sydtyska dialekter anges av sprĂ„kforskaren Matasović som galliska. Vissa uttryck lĂ„nades inte bara av den galliska varianten av vulgĂ€rlatin, utan spred sig över ett större omrĂ„de. SĂ„dana ord inkluderar cervisia dvs. öl (franska: cervoise, spanska: cerveza, katalanska: cervesa, italienska: cervogia) och Camminu vĂ€g (franska: chemin, spanska: camino, katalanska: camĂ­, portugisiska: caminho). Dessutom finns det Ă€n idag ocksĂ„ ortnamn och naturnamn hĂ€rledda frĂ„n det galliska sprĂ„ket, sĂ„som Ardennerna, Besançon, Bourges, Lyon, Maine, Auvergne eller Rhen.

Dessa belÀgg ligger till grund för en rekonstruktion av galliskan. Kunskapen om sprÄket kommer alltid att förbli bara fragmentarisk, eftersom ordförrÄdet Àr magert och mycket fÄ verbformer, adjektiv etc. har bevarats.

SprÄkliga egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

Galliska Àr av stor sprÄkhistoriskt intresse och betydelse eftersom det nÀstan helt bevarar de Àndelser som Àrvts frÄn indoeuropeiska sprÄket via gemensamma urkeltiskan. Formellt har den dÀrför en viss likhet med urgermanskan, latinska och andra forntida sprÄk. I uppdelningen av de keltiska sprÄken i Q-keltiska och P-keltiska sprÄk tillhör galliska de P-keltiska sprÄken. Namnet pÄ hÀstgudinnan Àr till exempel Epona ((jfr. Latin equus hÀst, men ocksÄ grekiskans hippos hÀst).). Galliska liksom lepontiska och galatiska liknar den brittiska gruppen av ökeltiska sprÄk. Lingvister som Karl Horst Schmidt rÀknar till och med en gallo-brittisk undergrupp inom de keltiska sprÄken. FrÄn de ökeltiska sprÄken skiljer sig dock det fastlandskeltiska frÀmst genom tendensen till konsonantmutationer och att de Àrvda Àndelserna försvinner tidigt i den första gruppen.

Fonologi

[redigera | redigera wikitext]

Konsonanter

[redigera | redigera wikitext]
Bilabial Alveolar Palatal Velar
Nasal m n
Klusil p | b t | d k | g
Affrikat ts | dz
Frikativ s | z x
Tremulant r
Lateral l
Approximant j

KĂ€lla:[2]

Vokaler

[redigera | redigera wikitext]
FrÀmre Central Bakre
Sluten i u
Halvsluten e o
Öppen a

KĂ€lla:[2]

Grammatik och lexikon

[redigera | redigera wikitext]

Substantiv i galliska delades i tre olika genus: maskulinum, femininum och neutrum. Dessutom fanns det sju kasus. Vid sidan av singularis och pluralis, har det möjligen funnits ocksÄ dualis.[33].

RÀkneord 1-10 pÄ galliska:[34]

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
oinos dau treis petuares pempe suexs sextam oxtu nauan decam

Samlingar av texter

[redigera | redigera wikitext]
  • Michel Lejeune, Paul-Marie Duval: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 1: Textes gallo-grecs. 1984.
  • Michel Lejeune: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/1: Textes gallo-Ă©trusques. Textes gallo-latins sur pierre. 1988.
  • Pierre-Yves Lambert: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/2: Textes gallo-latins sur instrumentum. 2003.
  • Georges Pinault, Paul-Marie Duval: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 3: Les calendriers (Coligny, Villards d'HĂ©ria). 1986.
  • Brigitte Fischer, Jean-Baptiste Colbert de Beaulieu: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 4: Les lĂ©gendes monĂ©taires. 1998.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ ”Glottolog 4.4 - Transalpine Gaulish”. glottolog.org. https://glottolog.org/resource/languoid/id/tran1282. LĂ€st 10 oktober 2021.
  2. 1 2 3 ”Gaulish language, alphabets and pronunciation”. omniglot.com. https://omniglot.com/writing/gaulish.htm. LĂ€st 10 oktober 2021.
  3. ↑ ”Gaulish language” (pĂ„ engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Gaulish-language. LĂ€st 10 oktober 2021.
  4. ↑ Vath, Bernd; Ziegler, Sabine (2017). "The documentation of Celtic". In Klein, Jared; Joseph, Brian; Fritz, Matthias (eds.). Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics. Vol. 2. Walter de Gruyter. s 1174
  5. ↑ de Hoz, Javier (2005). "Ptolemy and the linguistic history of the Narbonensis". I de Hoz, Javier; Luján, Eugenio R.; Sims-Williams, Patrick red.). New approaches to Celtic place-names in Ptolemy's Geography. Ediciones Clásicas. s. 174.
  6. ↑ Corinthiorum amator iste uerborum, iste iste rhetor, namque quatenus totus Thucydides, tyrannus Atticae febris: tau Gallicum, min et sphin ut male illisit, ita omnia ista uerba miscuit fratri. — Virgil, Catalepton II: "THAT lover of Corinthian words or obsolete, That--well, that spouter, for that all of Thucydides, a tyrant of Attic fever: that he wrongly fixed on the Gallic tau and min and spin, thus he mixed all those words for [his] brother".
  7. ↑ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. sid. 114. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. LĂ€st 14 augusti 2022.
  8. ↑ Bello Gallico I 29,1 In castris Helvetiorum tabulae repertae sunt litteris Graecis confectae et ad Caesarem relatae, quibus in tabulis nominatim ratio confecta erat, qui numerus domo exisset eorum qui arma ferre possent, et item separatim, quot pueri, senes mulieresque. "I Helvetiernas lĂ€ger, hittades listor, skrivna med grekiska bokstĂ€ver, som fördes till Ceasar, i vilka man gjort en uppskattning, namn efter namn, av antalet inom, landet som var stridsdugliga och likasĂ„ antalet pojkar, gamla mĂ€n och kvinnor separat.
  9. ↑ Bello Gallico VI 6,14 Magnum ibi numerum versuum ediscere dicuntur. Itaque annos nonnulli vicenos in disciplina permanent. Neque fas esse existimant ea litteris mandare, cum in reliquis fere rebus, publicis privatisque rationibus Graecis litteris utantur. Id mihi duabus de causis instituisse videntur, quod neque in vulgum disciplinam efferri velint neque eos, qui discunt, litteris confisos minus memoriae studere: quod fere plerisque accidit, ut praesidio litterarum diligentiam in perdiscendo ac memoriam remittant. "De sĂ€gs lĂ€ra sig utantill ett stort antal verser; vilket medför att vissa förlir lĂ€rande i 20 Ă„r. Inte heller anser de att det Ă€r gudomligt rĂ€tt att överföra detta till skriven text, fast i nĂ€stan alla andra sammanhang i sin allmĂ€nna och privata transaktioner anvĂ€nder de grekiska bokstĂ€ver. Den vanan har de enligt min mening av tvĂ„ skĂ€l: för att de har ingen önskan att deras lĂ€rdomar ska spridas till folkets massa, och att de som lĂ€r sig ska inte anstrĂ€nga sig mindre för att minnas, genom att lita till skriften, de flesta mĂ€nniskor som Ă€r beroende av skriften, slappnar av i sitt lĂ€rande av grunderna och i sin anvĂ€ndning av minnet.
  10. ↑ R. Thurneysen, "Irisches und Gallisches," i: Zeitschrift fĂŒr Celtische Philologie 14 (1923) 1-17.
  11. ↑ Aulus Gellius, Noctes Atticae, Extract: ueluti Romae nobis praesentibus uetus celebratusque homo in causis, sed repentina et quasi tumultuaria doctrina praeditus, cum apud praefectum urbi uerba faceret et dicere uellet inopi quendam miseroque uictu uiuere et furfureum panem esitare uinumque eructum et feditum potare. "hic", inquit,"eques Romanus apludam edit et flocces bibit". aspexerunt omnes qui aderant alius alium, primo tristiores turbato et requirente uoltu quidnam illud utriusque uerbi foret: post deinde, quasi nescio quid Tusce aut Gallice dixisset, uniuersi riserunt. Till exempel i Rom, i vĂ„r nĂ€rvaro, talade en man med stadens prefekt. Han upptrĂ€dde som en man, försedd med en kort och sĂ„ att sĂ€ga hastig utbildning, och ville sĂ€ga att en viss man hade ett fattigt och elĂ€ndigt sĂ€tt att leva, Ă„t bröd av kli och drack dĂ„ligt och skĂ€mt vin. 'Denne romerske riddare', sade han, 'Ă€ter apluda och dricker flockar.' Alla som var nĂ€rvarande tittade pĂ„ varandra, först allvarligt och med en frĂ„gande min, undrade vad de tvĂ„ orden betydde; dĂ€refter, som om han kunde ha sagt nĂ„got pĂ„, jag vet inte, galliska eller etruskiska, brast alla ut i skratt.(baserat pĂ„ BLOM 2007: 183)
  12. ↑ Cassius Dio Roman History XIII, citerad i Zonaras 8, 21 Saguntierna som bor i Spanien, och anslutande land i vĂ€stra delen av Europa. Det strĂ€cker sig en lĂ„ng strĂ€cka till det inre havet (=medelhavet), förbi Hercules stoder, och lĂ€ngs oceanen och vidare innefattar regionerna inĂ„t land över en stort omrĂ„de Ă€nda till PyrenĂ©erna. Detta omrĂ„de som börjar vid havet som förut kallades Bebryces hav, men senare Narboneniska havet, strĂ€cker sig till det yttre havet (Atlanten), och innehĂ„ller mĂ„nga olika nationaliteter och det skiljer hela Spanien frĂ„n grannlandet Gallien. Stammarna hade inget gemensamt sprĂ„k inte heller en gemensam ledning. Romarna kallade dem spanjorer medan grekerna anvĂ€nde Iberer, frĂ„n floden Iberus (Ebro)
  13. ↑ Cassius Dio Roman History XII,20 Insubrerna en gallisk stam, vĂ€nde sina vapen mot romarna, efter att ha sĂ€krat allierade bland sina slĂ€ktingar bortom Alperna,
  14. ↑ Dio Cassius romerska historia XIV, citerad i Zonoras 8: Hannibal, som önskade invadera Italien med största möjliga hastighet, marscherade snabbt vidare och korsade utan nĂ„gra konflikt hela Gallien, som lĂ„g mellan PyrenĂ©erna och RhĂŽne. Sedan Hannibal, för att snabbt nĂ„ fram till Italien, men han misstĂ€nksam mot de mer direkta vĂ€garna, och avvek frĂ„n dem och följde en annan, pĂ„ vilken han mötte svĂ„ra strapatser. För bergen Ă€r synnerligen branta, och snön, som hade fallit i stora mĂ€ngder, drevs av vindarna och fyllde avgrunderna, och isen frös mycket hĂ„rt ... Av denna anledning vĂ€nde han alltsĂ„ inte tillbaka, utan plötsligt dök han upp frĂ„n Alperna och spred hĂ€pnad och rĂ€dsla bland romarna. Hannibal ... fortsatte till Po, och nĂ€r han dĂ€r fann varken flottar eller bĂ„tar - ty de hade brĂ€nts av Scipio - beordrade han sin bror Mago att simma över med kavalleriet och förfölja romarna, medan han sjĂ€lv marscherade upp mot flodens kĂ€llor. och sedan bestĂ€lla sĂ„ att elefanterna skulle korsa nedströms. PĂ„ detta sĂ€tt, medan vattnet tillfĂ€lligt dĂ€mdes upp och spreds ut av djurens mĂ€ngd, genomförde han en överkorsning lĂ€ttare. [...] Av de tillfĂ„ngatagna dödade han romarna, men slĂ€ppte resten. Detta gjorde han ocksĂ„, nĂ€r det gĂ€llde de levande, i hopp om att försona stĂ€derna genom deras inflytande. Och faktiskt, mĂ„nga av de andra gallerna sĂ„vĂ€l som ligurerna och etrusker mördade antingen romarna som bodde inom deras grĂ€nser, eller övergav dem och överförde sedan sin trohet.
  15. ↑ Dio Cassius romerska historia XLVI,55,4-5 Individuellt, men för att de inte skulle anses tillĂ€gna sig hela regeringen, ordnade de sĂ„ att bĂ„de Afrika, Sardinien och Sicilien skulle ges till Caesar att regera, hela Spanien och Gallia Narbonensis till Lepidus och resten av Gallien, bĂ„de söder och norr om Alperna, till Antonius. Det förra kallades Gallia Togata, som jag har sagt, [uppenbarligen i en förlorad del av Cassius Dios verk] eftersom den verkade vara fridsammare Ă€n de andra delarna i Gallien, och eftersom invĂ„narna redan anvĂ€nde den romerska medborgardrĂ€kten; den andra delen kallades Gallia Comata eftersom gallerna dĂ€r för det mesta lĂ€t sitt hĂ„r vĂ€xa lĂ„ngt och pĂ„ detta sĂ€tt utmĂ€rkte sig frĂ„n de andra.
  16. ↑ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. LĂ€st 14 augusti 2022.
  17. ↑ Fideicommissa quocumque sermone relinqui possunt, non solum Latina uel Graeca, sed etiam Punica uel Gallicana uel alterius cuiuscumque genti Fideicommissa kan lĂ€mnas pĂ„ vilket sprĂ„k som helst, inte bara pĂ„ latin eller grekiska, utan ocksĂ„ pĂ„ puniska eller gallikanska eller av vilket annat folk som helst. David Stifter, 'Old Celtic Languages’, 2012, s110
  18. ↑ HĂ©lix, Laurence (2011). Histoire de la langue française. Ellipses Edition Marketing S.A. p. 7. Galliskans förfall och dess försvinnande kan inte förklaras enbart av specifika kulturella sedvĂ€njor: NĂ€r romarna, med Caesar i spetsen, invaderade Gallien pĂ„ första Ă„rhundradet f.Kr., romaniserade galliskan progressivt och djupt. I nĂ€stan 500 Ă„r, den berömda gallo-romerska perioden, samexisterade galliska och talat latin Ă€nnu i det sjĂ€tte Ă„rhundradet; vittnar GrĂ©goire de Tours igen om det galliska sprĂ„kets överlevnad
  19. ↑ Stifter, David (2012), Old Celtic Languages (lecture notes) Köpenhamn universitetr
  20. 1 2 Mufwene, Salikoko S. "SprÄkets födelse och död." Annu. Rev Anthropol. 33 (2004): sidorna 201-222. Sida 213: "... romarna koloniserade inte Europa efter bosÀttningsmodellen... De lokala hÀrskarna, som redan hade romaniserats, behöll latinet som sprÄk för sina förvaltningar... (fotnot) Latinet spreds utanför Rom till stor del av utlÀndska legosoldater i romerska legioner, liknande hur engelska sprids idag som en vÀrldens lingua franca avsevÀrt genom att icke-modersmÄlstalare anvÀnder den och lÀr ut den till andra. (huvudsakligen) Mer betydelsefullt Àr att de romerska kolonierna inte var helt latiniserade under det femte Ärhundradet. NÀr romarna lÀmnade fortsatte lÀgre klasser befolkningsmajoriteten, att anvÀnda keltiska sprÄk, sÀrskilt pÄ landsbygden..." Sida 214: "Den lÄngvariga utvecklingen av de romanska sprÄken under substratinflytande frÄn keltiska sprÄk Àr korrelerad med gradvis förlust av det senare, eftersom allt fÀrre barn fann det nyttigt att tillÀgna sig de keltiska sprÄken och istÀllet förvÀrvade [regionalt latin]... Idag Àr de keltiska sprÄken försvunna liksom andra mer inhemska sprÄk liknande Baskiska, som tidigare talades i samma territorium," Sida 215: "[I motsats till angler och saxare som behöll sitt germanskt tal och religion] gav frankerna upp sina germanska traditioner och omfamnade de inhemska hÀrskarnas sprÄk och religion, latin och katolicism."
  21. ↑ Bonnaud, P (1981). Terres et langages. Peuples et rĂ©gions. Clermont-Ferrand: Auvernha Tara d'Oc. s. 109–110.
  22. ↑ Lodge, R. Anthony (1993). French: From Dialect to Standard. s. 43.
  23. ↑ Bonnaud, P (1981). Terres et langages. Peuples et rĂ©gions. Clermont-Ferrand: Auvernha Tara d'Oc. s. 38.
  24. ↑ Fleuriot, LĂ©on. Les origins de la Bretagne. Paris: BibliothĂšque historique Payot, Éditions Payot. s. 77.
  25. ↑ Gvozdanovic, Jadranka (2009). Celtic and Slavic and the Great Migrations. Heidelberg: Winter Verlag.
  26. ↑ Kerkhof, Peter Alexander (2018). "Language, law and loanwords in early medieval Gaul: language contact and studies in Gallo-Romance phonology". Sidan 50
  27. ↑ ”The Internet Classics Archive | The Gallic Wars by Julius Caesar”. classics.mit.edu. http://classics.mit.edu/Caesar/gallic.1.1.html. LĂ€st 13 augusti 2022.
  28. ↑ Pierre-Yves Lambert, La langue gauloise, Ă©ditions errance 1994.
  29. ↑ Joseph F. Eska: Continental celtish. I: Roger D. Woodland: The Ancient Languages of Europe. Cambridge: Cambridge University Press, 2008, s. 165–188.
  30. ↑ Joseph F. Eska, D. Ellis Evans: Continental Celtic. W: Martin J. Ball, Nicole MĂŒller: The Celtic Languages. London: Routledge, 2010, s. 28–54.
  31. ↑ Lambert 2007, s. 109–116, 149.
  32. ↑ JĂ©rĂ©mie Viret, Pierre-Yves Lambert, Karin StĂŒber, David Stifter, Luka RepanĆĄek: Le plomb de Chartres. T. 39. 2013, serie: Études celtiques.
  33. ↑ ”Gaulish”. www.languagesgulper.com. http://www.languagesgulper.com/eng/Gaulish.html. LĂ€st 10 oktober 2021.
  34. ↑ ”The Sound of the Gaulish language (Numbers & Sample Text)” (pĂ„ engelska). ILoveLanguages!. 21 september 2020. https://www.youtube.com/watch?v=teZEMA5mqTo. LĂ€st 10 oktober 2021.

Vidare lÀsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Xavier Delamarre: Dictionnaire de la langue gauloise. Une approche linguistique du vieux-celtique continental. 2e Ă©dition revue et augmentĂ©e. Éditions Errance, Paris 2003.
  • Giacomo Devoto: Criteri linguistici e criteri archeologici nella definizione del problema gallico. I: Celtica. Band 3, 1956 S. 324–331.
  • Georges Dottin: La langue gauloise. Grammaire, textes et glossaire (= Collection pour l'Étude des AntiquitĂ©s Nationales. Band 2). Klincksieck, Paris 1920.
  • Paul-Marie Duval (utg.): Recueil des inscriptions gauloises. Volume 1: Michel Lejeune: Textes gallo-grecs (= Gallia. Supplement 45, 1). Éditions du Centre National de la Recherche Scientifique, Paris 1985.'
  • Joseph F. Eska: Continental Celtic. W: Roger D. Woodland: The Ancient Languages of Europe. Cambridge: Cambridge University Press, 2008, s. 165–188.
  • Joseph F. Eska, D. Ellis Evans: Continental Celtic. W: Martin J. Ball, Nicole MĂŒller: The Celtic Languages. London: Routledge, 2010, s. 28–54.
  • Pierre-Yves Lambert: La langue gauloise. Description linguistique, commentaire d'inscriptions choisies. Éditions Errance, Paris 1994.
  • Pierre-Yves Lambert: Recueil des inscriptions gauloises, vol. 2/2: Textes gallo-latins sur instrumentum. 2003.
  • Leo Weisgerber: Die Sprache der Festlandkelten. In: Bericht der Römisch-Germanischen Kommission. Band 20, 1931 S. 147–226.
v ‱ r
Keltiska sprÄk
Fastlandskeltiska
(Kontinentalkeltiska)
keltoiberiska · galatiska · galliska · lepontiska · noriska
Ökeltiska
Brittiska
Gaeliska (goideliska)
Oviss
Historia
Dialekter
BlandsprÄk
bungi · shelta
KeltisksprÄkiga omrÄden
Kursiv stil anger att sprÄket Àr utdött.
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Galliska&oldid=58985535”