Alla var hungriga och trängseln vid buffébordet på Finlandsbåten var överväldigande. Mitt i kaoset ringde Svenska Akademien och undrade om Sara Stridsberg ville ha stol nummer 13.

– Frågan var oväntad och jag hade behövt längre tid att fundera, säger Stridsberg.

– Jag är rädd om mitt skrivande. Men när jag tänkte på Birgitta Trotzig och på att hon kunde skriva sina enorma böcker trots att hon var akademiledamot puttades jag över kanten och sedan svarade jag ja.

Sara Stridsberg har med sin familj anlöpt Helsingfors. Här ska hon dels uppträda på Helsinki Lit, dels ge intervjuer med anledning av att romanen Beckomberga. Ode till min familj nu har utkommit på finska (Niin raskas on rakkaus, Tammi).

Men telefonen ringer i ett. Alla svenska medier vill ha en intervju.

Sara Stridsberg är den första akademiledamoten som är född på 1970-talet och många är entusiastiska och rörda. Själv betonar hon det ansvarsfulla i uppdraget.

– Jag är en enslig sort och har hållit mig borta från litterära maktkonstellationer. Nu måste jag tänka om.

Ser du någon nytta vad gäller ditt eget författarskap?
– Nej, ingen nytta alls. Jag ser nödvändigheten av att freda det.

– Allt det som händer mig brukar förvandlas till litteratur och nu får jag vara på min vakt.

Det självbiografiska inslaget finns med också i Sara Stridsbergs senaste roman, Beckomberga. Ode till min familj. I romanen har Stridsberg förvandlat sina egna upplevelser från att som barn ha besökt sin pappa på mentalsjukhuset Beckomberga till en lyrisk och drömmande hyllning av en ömsint far- och dotter relation.

Idén till boken föddes när Sara Stridsberg promenerade i Stockholm och slogs av alla de utslagna individer som med utsträckta händer tiggde om allmosor.

– Jag började fundera på om de här människorna var före detta mentalsjukhuspatienter som hade slängts ut i den hårda världen.

– Då trodde jag inte för ett ögonblick att jag skulle skriva om min egen familj. Det är obegripligt att jag var så naiv.

Romanens Jackie är en stark, trotsig och envis tonåring, dotter till Jim eller Jimmie Darling som han också kallas. Jim dricker för mycket och har ett skört psyke och när han skrivs in på mentalsjukhuset Beckomberga blir institutionen ett andra hem för Jackie. Eftersom hennes mamma är bortrest tillbringar Jackie en stor del av sin lediga tid på sjukhuset där hon umgås med både fadern och de övriga patienterna.

Sara Stridsberg fördrev också mycket tid med sin pappa på Beckomberga men säger att hon egentligen inte tyckte om att vara där.

– Jag var rädd för symboliken. Beckomberga var ett skamligt ställe och ansågs vara en plats för monster.

Numera brukar Sara Stridsberg promenera i parken som omger det forna mentalsjukhuset. Ibland gör hon det i sällskap med sin pappa.

– En gång när pappa och jag lämnade parken konstaterade han att "hit drömmer alla om att komma och bli omhändertagna", berättar Stridsberg.

Har din pappa läst romanen?
– Javisst. Det var inte lätt för honom trots att jag hade lovat honom att jag stryker och ändrar enligt hans önskemål. Men han läste och konstaterade att den var ett konstverk och att han inte ville ändra någonting.

Beckomberga hade, liksom så många andra mentalsjukhus två funktioner. Dels fungerade det som ett hem, dels som ett fängelse. Sara Stridsberg beskriver sjukhuset som en jättehand som fångade upp hennes pappa när han behövde hjälp.

I dag är Beckomberga stängt. Tusentals sjukhusplatser omvandlades till öppen vård i både Sverige och Finland, på gott och ont.

Sara Stridsberg upptäckte under sitt skrivande parallellen mellan mentalsjukhusen och välfärdssamhället. De uppstod och nedmonterades ungefär samtidigt.

– Startpunkten för folkhemmet var 1932, samma år som Beckomberga öppnade. Och 1995, då Beckomberga stängde, genomlevde Sverige sin första stora ekonomiska kris.

Problemen med öppenvården inom psykvården är ungefär desamma i Sverige som i Finland. Alltför många psykiskt sjukas lämnas vind för våg, i vissa fall utlämnade till handfallna anhöriga.

– Vi vet inte hur vi ska ta hand om varandra, säger Sara Stridsberg.

– Vad gör man när en människa faller? Ska man ta hand om henne eller ska man rädda sig själv?