Lev Trotskij

Lev Trotskij
Trotskij cirka 1918.
Född	Lev Davidovitj Bronstein 7 november 1879 Janovka (nära Jelizavetgrad), guvernementet Cherson, Kejsardömet Ryssland
Död	21 augusti 1940 (60 år) Coyoacán, Mexico City, Mexiko
Gravplats	Leo Trotskij-museet
Nationalitet	Rysk, senare sovjetisk
Maka	Aleksandra Sokolovskaja Natalja Sedova
Barn	4, inklusive Leon och Sergej
Namnteckning

Lev Davidovitj Trotskij^ⓘ, ursprungligen Bronstein, född 7 november 1879 i guvernementet Cherson i Kejsardömet Ryssland, mördad 21 augusti 1940 i Mexico City, var en rysk revolutionär, sovjetisk politiker, och marxistisk teoretiker.

Trotskij var som socialdemokrat ledare för ryska revolutionen 1905 och blev bolsjevik efter februarirevolutionen 1917. Han var, tillsammans med Vladimir Lenin, en av ledarna för oktoberrevolutionen och blev folkkommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den sovjetryska regeringen ("Folkkommissariernas råd") 1917–1918.

Trotskij deltog vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Som krigskommissarie var han ansvarig för grundandet av Röda armén och dess ledare under ryska inbördeskriget 1918–1920.

Efter Lenins död 1924 organiserade Trotskij den så kallade vänsteroppositionen inom Allryska kommunistiska partiet (bolsjevikerna) mot generalsekreteraren Josef Stalin. Kraftmätningen slutade dock med att Stalin segrade och Trotskij uteslöts ur partiet 1927 och utvisades från Sovjetunionen 1929. Han fortsatte bekämpa stalinismen inom den internationella kommunistiska organisationen Komintern, men lämnade denna år 1938 och bildade Fjärde internationalen.

Trotskij mördades år 1940 i Mexico City av en sovjetisk agent.

Pseudonymen Trotskij tog han under flykten från Sibirien år 1902. Namnet kom ironiskt nog från hans fångvaktare i Odessa och skulle därefter för alltid användas i stället för familjenamnet Bronstein.

Biografi

Uppväxt

Trotskij föddes 1879 som Lev Davidovitj Bronstein i byn Janovka, dagens Bereslavka, i guvernementet Cherson i judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland. Han växte upp i en välmående judisk lantbrukarfamilj. Fadern, David Bronstein, var jordbrukarson och analfabet. Modern, Anna Lvovna Zhivotovskaya, kom från en judisk medelklassfamilj och hade en viss utbildning och litteraturintresse. Lev var familjens femte barn.

Familjen Bronstein var på intet sätt typiskt judisk. De talade inte jiddisch, vilket var det brukligaste språket bland judar i Lillryssland och Nya Ryssland, utan den blandning av ryska och ukrainska (surzjyk) som var vanlig i denna del av kejsardömet. Fadern var likgiltig inför eller till och med föraktfull mot religion och den judiska synagogan, och modern upprätthöll vissa judiska seder mest av konventionella skäl.

Som sjuåring skickades Lev till en tysk-judisk religiös skola i en grannby där han inkvarterades hos släktingar. Undervisningen bedrevs på jiddisch, som Lev inte förstod, men tvingades sluta efter en kejserlig ukas som begränsade antalet judiska elever på mellanstadiet. Under denna tid hade han dock hunnit lära sig ryska, som också undervisades på skolan. När han var nio flyttade han till släktingar i Odessa för att gå i skola där. Familjen han bodde hos var välutbildad och kulturintresserad. Genom dem fick Lev kontakt med både rysk och internationell litteratur och med intelligentians kritik mot tsarväldet. Odessa var en kosmopolitisk stad och skolans lärare och elever tillhörde en rad olika nationaliteter och religioner. Undervisningen skedde på ryska och var inriktad på naturvetenskap, matematik och moderna språk som tyska och franska. År 1896 lämnade han Odessa för att gå sitt sista skolår i Nikojalev. Han hade då fina betyg, ett gott självförtroende och starka känslor mot orättvisor. Han hade däremot ännu inte kommit i kontakt med några politiska idéer eller organisationer.

Fotografi av Trotskij (1897).

Politisk organisering 1896–1905

I Nikolajev 1896 kom den unge Bronstein i kontakt med den revolutionära narodnikrörelsen som, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. Det var också här han kom i kontakt med och tog till sig marxistisk teori och dess analys av arbetarklassen som drivkraft i kampen för en samhällsomvälvning. Han tog initiativet till att organisera unga arbetare och studenter i Södra Rysslands Arbetareförbund och blev den nybildade organisationens självklara ledare. Förbundet kan närmast beskrivas som ett fackförbund och omfattade både narodniker och marxister. Bronstein själv såg förbundet som en del av den socialdemokratiska rörelse som vid denna tid ännu inte hade splittrats i reformister och revolutionärer.

I takt med att organisationen blev allt mer uppmärksammad för sina upplysningskampanjer till ryska medborgare att ifrågasätta tsarens auktoritära styre, arresterades organisationens medlemmar 1898 av tsarens säkerhetstjänst. För sin delaktighet i distributionen av pamfletter och annat informationsmaterial riktat mot monarkin i Ryssland dömdes Bronstein tillsammans med över 200 fackförbundsmedlemmar till fängelse. Han hölls åren därefter fängslad på olika orter, först isolerad under svåra förhållanden men så småningom med sällskap av medfångar och tillgång till fängelsebibliotek. Han fick veta mera om de politiska strider och diskussioner som försiggick i Ryssland och i Europa, och han hörde för första gången talas om Lenin och hans just utkomna bok Kapitalismens utveckling i Ryssland. Han blev alltmer övertygad marxist och revolutionär. Samtidigt utanför murarna hölls den första kongressen för det nybildade Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP). Ordet socialdemokrati var på denna tid liktydigt med socialism och medlemmarna i det nystartade partiet var marxister och revolutionärer.

Trotskij 1900 i Sibirien.

Sommaren 1900 satt Bronstein fängslad i Moskva. Där gifte han sig med en medfånge, den sju år äldre marxisten Aleksandra Sokolovskaja, som varit en av hans kamrater i den första gruppen i Nikolajev. Paret deporterades till Sibirien, där många politiskt dömda kunde leva och umgås relativt fritt. Bronstein propagerade bland dem för att den revolutionära rörelse som bestod av smågrupper behövde centraliseras. Han skrev också journalistiska och litteraturkritiska essäer för en lokal progressiv tidskrift. Sommaren 1902 fick han genom den underjordiska posten ett exemplar av Vladimir Lenins skrift Vad bör göras? och andra politiska skrifter. Han bestämde sig för att fly från Sibirien för att ansluta sig till den revolutionära rörelsen i västra Ryssland. Hans hustru Aleksandra accepterade att ensam stanna i Sibirien och ta ansvar för parets två små döttrar. I sitt falska pass under flykten använde Bronstein namnet Trotskij som sedan skulle följa honom genom livet. Flykten lyckades, och han tog på sig organisationsarbete inom den socialistiska rörelsen med högkvarter i Samara vid Volga. Inom kort blev han kallad till London som var centrum för de exilryska revolutionärerna och deras ledare Lenin.

I London träffade Trotskij andra socialdemokrater, samt redaktionen och utgivarna av partiets tidning Iskra. Iskras redaktion, som var baserad i London och i Schweiz, utgjorde i praktiken ledningen för det ryska socialdemokratiska partiet, som i hemlandet kunde verka endast underjordiskt. Förutom den 32-årige Lenin bestod redaktionen av de betydligt äldre partiveteranerna Pavel Axelrod, Vera Zasulitj och Georgij Plechanov samt Julyj Martov och Alexandr Potresov som båda var kring 30 år. Den 23-årige Trotskij var klart yngst men fick snart en ledande roll och uppmuntrades av Lenin. Trotskij skrev mycket i Iskra och reste runt i Europa för att hålla kontakt med andra exilryska socialdemokrater. I Paris träffade han den revolutionära studentskan Natalja Sedova som blev hans hustru för resten av hans liv, även om han aldrig formellt skilde sig från Sokolovskaja.

Under partiets andra kongress 1903, som hölls i Bryssel och London, bildades två fraktioner inom det socialdemokratiska partiet. De politiska skiljaktigheterna var inledningsvis små och den marxistiske historikern Isaac Deutscher menar att det mest handlade om personfrågor och mindre oenigheter kring partiets organisation. Lenin ledde bolsjevikerna ("majoritetsmän") medan Trotskij och merparten inom Iskra-redaktionen anslöt sig till mensjevikerna ("minoritetsmän"). Under 1904 försökte Trotskij få till en återförening mellan fraktionerna men misslyckades. Han ställde sig då utanför båda fraktionerna och såg sig som oberoende socialdemokrat men uppfattades utåt som mensjevik eftersom han skrev en del i Iskra.

Mensjevikerna öppnade för att samarbeta med ryska liberaler mot tsarväldet, men Trotskij tog avstånd från detta och betonade arbetarklassens roll. I början av 1904 utbröt rysk-japanska kriget, och Trotskij argumenterade starkt mot att stödja det tsaristiska Ryssland och förutspådde att kriget skulle leda till att arbetarna gjorde revolution.

Revolutionen 1905

Demonstranter på väg till vinterpalatset (1905).

Den blodiga söndagen 9 januari 1905. Målning av Vladimir Makovsky.

I början av januari 1905 bröt revolutionen ut i huvudstaden Sankt Petersburg. Staden lamslogs av en strejk där 100 000 arbetare protesterade mot godtyckliga avskedanden och dåliga arbetsvillkor. Den 9 januari (22 januari enligt modern tideräkning), senare kallad "blodiga söndagen", attackerades ett fredligt demonstrationståg med gevärseld från tsarens soldater, och hundratals människor dödades och sårades. Det ledde till fortsatta strejker och protester. Trotskij såg det som början på den revolution han förutspått och tog sig på hemliga vägar tillbaka till Ryssland. Resan var extra farlig eftersom han en gång flytt från deportationen i Sibirien och riskerade att placeras i straffläger. Hans hustru Sedova åkte i förväg för att ordna med hemliga bostäder. I februari 1905 anlände Trotskij till Kiev. De övriga exilryska ledarna stannade i Västeuropa till slutet av året.

När Trotskij kom tillbaka till Ryssland hade strejkerna och upproren redan misslyckats och arbetarklassen var skrämd av polisens förtryck och avrättningar. Det politiska initiativet hade i stället tagits av den liberala medelklassen, som krävde en konstitutionell regering och andra reformer. Trotskij kunde inte framträda öppet utan ägnade sig åt att skriva, både teoretiska texter och flygblad och artiklar riktade direkt till befolkningen. Han och Sedova flyttade till Sankt Petersburg för en tid, men hon blev arresterad vid en första maj-demonstration och Trotskij flydde vidare till Finland.

I mitten av oktober inleddes en generalstrejk i Petersburg. Den började med att typograferna krävde kortare arbetsdag och högre löner, och spred sig snart till andra industrier och även till landsbygden. Strejken antog snabbt en påtagligt politisk karaktär och arbetarna bildade råd (sovjeter) som var den medborgarrättslösa arbetarklassens första valda församlingar någonsin. Trotskij tog sig omedelbart tillbaka från Finland och talade i Petersburgs nybildade sovjet. Han blev snabbt de strejkande arbetarnas främsta talesperson och drev linjen att man skulle organisera arbetarna och störa och oroa sin motståndare utan att gå i direkt konfrontation. Arbetarna var inte beväpnade, och provokationer mot övermakten skulle ha lett till blodbad och demoralisering. Sovjeten fortlevde i 50 dagar och upplöstes sedan av tsarens polis, utan att göra motstånd. Trotskij och de övriga ledarna fängslades.

Rättegången mot sovjetens ledare blev en manifestation av kampvilja. Tiotusentals arbetare skrev under resolutioner till stöd för de åtalade, med budskapet att om sovjetens ledare är skyldiga så är vi alla skyldiga. Trotskij och de övriga åtalade använde sin pläderingsrätt till att försvara sovjetens nödvändighet och avslöja det våld och de övergrepp som myndigheterna utövat och planerat. Domstolen förklarade sovjetens medlemmar oskyldiga till huvudanklagelsen om uppror, men Trotskij och fjorton andra dömdes till livslång förvisning till Sibirien och förlust av alla medborgerliga rättigheter. Under fångtransporten till förvisningsorten lyckades Trotskij fly, och efter en dramatisk slädfärd genom snövidderna tog han sig till Sankt Petersburg varefter han tillsammans med sin hustru och lilla son (Leon Sedov, född 1906) for till Finland och sedan vidare ut till Västeuropa.

Emigration och första världskriget 1907–1917

Trotskij och Sedova bosatte sig i Wien och fick ytterligare en son, Sergej, född 1908. Trotskij arbetade som journalist och litteraturkritiker för olika tidningar, deltog i Wiens aktiva intellektuella kulturliv och reste mycket i Europa, både som journalist och för att träffa personer och grupper inom den socialistiska rörelsen. I Ryssland slog tsaren tillbaka mot både socialister och liberaler genom att tillsätta den hårdföre aristokraten Stolypin som premiärminister och ledningen för de ryska socialdemokraterna levde i exil. Trotskij försökte få bolsjeviker och mensjeviker att återförenas, men utan resultat. Splittringen blev i stället djupare och 1912 bröt sig Lenins bolsjeviker ut som ett eget parti. Isaac Deutscher menar att Trotskij i de flesta frågor stod närmare bolsjevikerna men att det fanns en ömsesidig och långvarig misstro och ovänskap mellan Trotskij och Lenin och att Trotskij lät sin argumentation färgas av detta. Samtidigt var han, enligt Deutscher, alltför fäst vid sina mensjevikvänner för att lämna dem och alltför rastlös för att kunna stanna hos dem.

De ryska socialisterna hade mycket kontakt med sina europeiska motsvarigheter inom den andra internationalen, där tysken Karl Kautsky hade en tydlig ledarställning. När första världskriget bröt ut i juli 1914 tog de flesta medlemspartierna ställning för sina respektive regeringars krigspolitik och internationalen föll sönder. Det tyska partiet menade att det var en progressiv mission för det kapitalistiska Tyskland att krossa det reaktionära tsardömet i Ryssland. De allra flesta ryska emigranterna tog tvärtom ställning mot kriget.Trotskij formulerade utifrån detta nödvändigheten av en proletär revolution som enda sättet att skapa en hållbar fred. Kriget var, menade han, en följd av den kapitalistiska imperialismens behov av att expandera utöver nationalstaternas snäva ramar. Lenin framförde liknande tankar.

Österrike-Ungern och Ryssland var nu fiender, och ryska emigranter i Wien riskerade att interneras. Trotskij och hans familj flydde till det neutrala Schweiz som blev tillflyktsorten även för andra ryska revolutionärer som bott i Tyskland och Österrike. Tidningen Kievskt tänkande utsåg snart Trotskij till krigskorrespondent i Paris. Där blev han också den ledande personen inom redaktionen för den ryskspråkiga socialistiska dagstidningen Nasje Slovo ("Vårt ord") som producerades nästan helt av frivilliga krafter och blev ett viktigt forum för debatten mellan ryska exilrevolutionärer från olika grupperingar.

Socialister som motsatte sig kriget samlades i september 1915 till Zimmerwaldkonferensen för att stärka den internationella solidariteten. På konferensen deltog trettioåtta delegater från elva länder, bland dem Lenin för de ryska bolsjevikerna, Axelrod från mensjevikerna och Trotskij som oberoende socialdemokrat. Trotskij skrev ett uttalande som gjorde den kapitalistiska ordningen, regeringarna och de självbedragna socialistpartierna ansvariga för kriget och uppmanade det arbetande folket att vakna upp ur sin chauvinism och hejda slakten. Konferensen antog uttalandet, som kom att bli grunden för den socialdemokratiska vänsterns fortsatta arbete och ställningstaganden.

I slutet av 1916 utvisades Trotskij från Frankrike, som var allierat med Ryssland. Via Spanien reste han och hans familj till USA och mottogs i januari 1917 av den ryska socialistkolonin i New York. Han började omedelbart skriva i deras dagstidning och föreläsa om Zimmerwaldrörelsen. Men redan efter två månader lämnade han USA för att ansluta sig till den revolution som i februari utbröt i Ryssland.