Spektraltyp
Spektraltyp eller spektralklass Àr en klassifikation av stjÀrnor genom det generella utseendet av stjÀrnans spektrum. Vid klassifikationen jÀmförs stjÀrnans spektrum med spektrum för ett antal standardstjÀrnor, och den klassificerade stjÀrnan erhÄller sÄ en beteckning, vanligen en av typerna (efter fallande yttertemperatur) O, B, A, F, G, K eller M,[1] eller i de nya infrarödtyperna L och T för bruna dvÀrgar.
Förutom de primÀra spektraltyperna O till T, kan man genom jÀmförelser av bredden pÄ absorptionslinjer av vÀte faststÀlla en luminositetsklass I, II, III, IV och V som indirekt beskriver storleken pÄ stjÀrnan.[1]
FastÀn spektralklass endast faststÀlles genom jÀmförelse av spektra, anses klassen Àven beskriva fotosfÀrisk temperatur hos stjÀrnan och genom dess luminositetsklass Àven dess absoluta ljusstyrka. Detta Àr av stor betydelse vid faststÀllandet av interstellÀr extinktion, vilket i realiteten betyder att stjÀrnljuset sprids pÄ grund av förekomsten av interstellÀrt stoft.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Den första spektralklassifikationen introducerades av Angelo Secchi med början 1863, dÄ han införde de numera förÄldrade stjÀrnklasserna Typ I (motsvarande A och F), Typ II (G, K och F), Typ III (M).[2] Dessa kompletterade han 1868 med den sÀllsynta Typ IV (kolstjÀrnor) och 1877 med Typ V, stjÀrnor som uppvisade emissionslinjer, som exempelvis Gamma Cassiopeiae och Beta Lyrae. Denna typindelning ska ej förvÀxlas med de moderna luminositetsklasserna.[2] En annan klassifikation baserad pÄ stjÀrnspektra framlades 1874 av Hermann Carl Vogel.[3]
Secchis och Vogels klasser ersattes omkring 1890 av Williamina Flemings mer detaljerade spektralklassifikation med klasser frÄn A till och med O. Detta system rationaliserades kring sekelskiftet 1900 av Annie Jump Cannon till den sÄ kallade Harvard-klassifikationen, liknande den nuvarande. StjÀrnans spektrum angavs med O, B, och sÄ vidare till M följt av en siffra 0 till 9[1] sÄ att A0 motsvarade gamla typ A och A3F motsvarade 3/10 vÀg frÄn A till F. Kort dÀrefter togs F:et bort sÄ att spektraltypen helt enkelt blev A3.
SÄ smÄningom mÀrkte man sÀrdrag i spektrum som var oberoende av primÀr typ: stjÀrnor hade exempelvis mer eller mindre breda vÀtelinjer. Man insÄg snart att det hade med stjÀrnans totala ljusstyrka att göra, sÄ framför stjÀrntypen A3 lade man till dA3 för breda linjer och sÄledes dvÀrgstjÀrnor, gA3 för smalare linjer och sÄledes jÀttestjÀrnor och cA3 för ytterst smala linjer och alltsÄ superjÀttar.
Eftersom denna indelning i tre storleksklasser visade sig för grovkornig, infördes frÄn 1943 MKK- eller Yerkes-klassifikationen, som i stÀllet för prefixade d, g och c (och dylikt), suffixade en romersk siffra frÄn I till VII, sÄ att dA3 blev A3V, gA3 blev A3III och cA3 blev A3I, vilket bland annat tillÀt mellanklasserna II och IV.
1999 blev Yerkesklassifikationen utvidgad med spektraltyperna L och T för de ljussvagaste röda dvÀrgarna och de relativt nyupptÀckta bruna dvÀrgarna.
Spektralklassifikation av vita dvÀrgar och av kolstjÀrnor utgick ursprungligen frÄn den ursprungliga Harvard-klassifikationen, men sedan utvecklats separat sÄ att vita dvÀrgar och kolstjÀrnor var för sig har fristÄende klassifikationssystem.
PrimÀr klassindelning
[redigera | redigera wikitext]
PrimÀr klassindelning sker genom jÀmförelse med standardstjÀrnor, vars spektrum har studerats i detalj. En stjÀrnas spektrum har specifika absorptionslinjer som direkt definieras av i stjÀrnatmosfÀren ingÄende joniserade grundÀmnen. Alla normala stjÀrnor har tillnÀrmelsevis samma sammansÀttning av grundÀmnen, men atmosfÀrens olika temperatur avgör vilka grundÀmnen som Àr joniserade, och hur högt de Àr joniserade, det vill sÀga, hur mÄnga elektroner som den höga temperaturen har slagit loss ifrÄn atomen.
Ju hetare och blÄare stjÀrnan Àr, desto högre Àr stjÀrnatmosfÀrens atomer joniserade. Ju svalare och rödare stjÀrnan Àr, desto fler neutrala atomslag syns i spektrum, och frÄn och med klass G kan man se molekyllinjer i spektrum.
| Spektraltyp | Yttemperatur (kelvin) | Spektrallinjer | Exempel | FĂ€rg | |
| konventionell | verklig[4] | ||||
| O | över 28000 | HeI, HeII, CIII, NIII m.fl. | ζ Pup | blÄ | blÄ |
| B | 11000 till 28000 | HeI, OII, SiII, m.fl. | Rigel | blÄvit | blÄvit |
| A | 7500 till 11000 | Mycket starka linjer av vÀte | Sirius | vit | blÄvit |
| F | 6000 till 7500 | K- och H-linjer av kalcium | Procyon | gulvit | vit |
| G | 5000 till 6000 | Starka linjer av kalcium, metallinjer | Solen | gul | grÀddvit |
| K | 3500 till 5000 | Mycket starka CaII-linjer, band av TiO | Aldebaran | orange | blekorange |
| M | 1500 till 3500 | Starka band av TiO, neutrala metallinjer | Betelgeuse | röd | djuporange |
| L | 700 till 1500 | Metalhydrider och alkalimetall-linjer | VW Hyi | brun | mörkröd |
| T | under 700 | Metan i spektrum | Δ Ind Ba och Bb | brun | rödlila |
Yerkes klassindelning av luminositet
[redigera | redigera wikitext]Systemet kallas Àven MKK av efternamnen pÄ utvecklarna, William W. Morgan, Phillip C. Keenan och Edith Kellman frÄn Yerkesobservatoriet. Indelningen anges med romerska siffrorna I, II, III, IV och V, dÀr I Àr ljusstarka superjÀttar och V Àr ljussvaga dvÀrgstjÀrnor:[5][6]
| Luminositetsklass | Namn |
| 0 | hyperjÀtte |
| I | superjÀtte |
| II | ljusstark jÀtte[7] |
| III | jÀtte |
| IV | underjÀtte |
| V | huvudseriestjÀrna, dvÀrg |
| sd eller VI | subdvÀrg[8] |
| D eller VII | vit dvÀrg[9] |
Mount Wilsons klasser
[redigera | redigera wikitext]Mount Wilsons klassifikationssystem anvÀndes tidigare för att skilja stjÀrnor av olika luminositet.[10][11][12] Systemet kommer ibland fortfarande till anvÀndning vid beskrivningar av moderna spektra.[13]
| Klass | Betydelse |
|---|---|
| sd | SubdvÀrg |
| d | DvÀrg |
| sg | UnderjÀtte |
| g | JĂ€tte |
| c | SuperjÀtte |
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]- Utförligare tabell: StjÀrndata
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 âSpektraltypâ. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, HöganĂ€s. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/spektraltyp. LĂ€st 12 januari 2017.
- 1 2 J. B. Hearnshaw (1986) (pÄ engelska). The Analysis of Starlight: One Hundred and Fifty Years of Astronomical Spectroscopy. Cambridge University Press, Cambridge, Storbritannien. sid. 60-63, 134. ISBN 0-521-25548-1
- â âVogel's first spectral classification scheme of 1874â. Two Centuries of Astronomical Spectroscopy. Cambridge University Press. https://www.cambridge.org/core/books/abs/analysis-of-starlight/vogels-first-spectral-classification-scheme-of-1874/7589A69309508BCCE9199CF772D95C10. LĂ€st 20 oktober 2025.
- â What colors are the stars, av Mitchell Charity
- â A. Unsöld, B. Baschek (pĂ„ tyska). Der neue Kosmos. sid. 188 (7A)
- â âSpektralklassen und Leuchtstoffklassenâ (pĂ„ tyska). UniversitĂ€t Göttingen. Arkiverad frĂ„n originalet den 17 september 2019. https://web.archive.org/web/20190917131431/http://lp.uni-goettingen.de/get/text/7004. LĂ€st 29 november 2012.
- â Helmut A. Abt (1957). âLine Broadening in High-Luminosity Stars. I. Bright Giantsâ (pĂ„ engelska). Astrophysical Journal 126: sid. 503. doi:. https://archive.org/details/sim_astrophysical-journal_1957-11_126_3/page/503.
- â Cenarro, A. J.; Peletier, R. F.; Sanchez-Blazquez, P.; Selam, S. O.; Toloba, E.; Cardiel, N.; Falcon-Barroso, J.; Gorgas, J.; et al. (januari 2007). âMedium-resolution Isaac Newton Telescope library of empirical spectra - II. The stellar atmospheric parametersâ (pĂ„ engelska). Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 374 (2): sid. 664â690. doi:. LĂ€st 7 augusti 2019.
- â Sion, Edward M.; Holberg, J. B.; Oswalt, Terry D.; McCook, George P.; Wasatonic, Richard (december 2009). âThe White Dwarfs Within 20 Parsecs of the Sun: Kinematics and Statisticsâ (pĂ„ engelska). The Astronomical Journal 138 (6): sid. 1681â1689. doi:. LĂ€st 7 augusti 2019.
- â Nassau, J. J.; Seyfert, Carl K. (mars 1946). âSpectra of BD Stars Within Five Degrees of the North Poleâ (pĂ„ engelska). Astrophysical Journal 103: sid. 117. doi:. https://archive.org/details/sim_astrophysical-journal_1946-03_103_2/page/117. LĂ€st 7 augusti 2019.
- â FitzGerald, M. Pim (oktober 1969). âComparison Between Spectral-Luminosity Classes on the Mount Wilson and Morgan-Keenan Systems of Classificationâ (pĂ„ engelska). Journal of the Royal Astronomical Society of Canada 63: sid. 251. https://archive.org/details/sim_journal-of-the-royal-astronomical-society-of-canada_1969-10_63_5/page/251. LĂ€st 7 augusti 2019.
- â Sandage, A. (december 1969). âNew subdwarfs. II. Radial velocities, photometry, and preliminary space motions for 112 stars with large proper motionâ (pĂ„ engelska). Astrophysical Journal 158: sid. 1115. doi:. https://archive.org/details/sim_astrophysical-journal_1969-12_158_3/page/1115. LĂ€st 7 augusti 2019.
- â Norris, Jackson M.; Wright, Jason T.; Wade, Richard A.; Mahadevan, Suvrath; Gettel, Sara (december 2011). âNon-detection of the Putative Substellar Companion to HD 149382â (pĂ„ engelska). The Astrophysical Journal 743 (1). doi:. LĂ€st 7 augusti 2019.