Somerville College
| Somerville College | |
| Oxfords universitet | |
 Somerville College Hall | |
| Engelska: Somerville College in the University of Oxford | |
| Latin: Collegium de Somerville | |
| Motto | Donec rursus impleat orbem |
|---|---|
| Motto på svenska | Tills den åter fyller jorden |
| Grundat | 1879 |
| Donationsmedel | £106 miljoner (2021)[1] |
| Principal | Catherine Royle |
| Studerande på grundnivå | 437[2] (2020–21) |
| Studerande på avancerad nivå | 235 |
| Säte | Oxford, England, UK |
| Koordinater | 51°45′33″N 1°15′45″V / 51.759166666667°N 1.2625°V |
 | |
| Tidigare namn | Somerville Hall (1879–1894) |
| Webbplats | www.some.ox.ac.uk |
 | |
Somerville College är ett college vid Oxfords universitet. Det grundades 1879 under namnet Somerville Hall, efter matematikern Mary Somerville, och tog ursprungligen in kvinnliga studenter, utan hänsyn till deras religiösa övertygelser. Colleget har haft sitt nuvarande namn sedan 1894. Det är sedan 1994 öppet för både män och kvinnor.[3] Colleget är beläget i norra Oxford vid Woodstock Road, nära naturvetenskapscampus och universitetsparkerna.
Somerville College utmärker sig bland Oxfords college genom att ha ett av de största biblioteken, stor variation inom arkitekturstilar och en mer liberal tradition. Denna karaktär kan spåras till dess grundande av socialliberaler som det första colleget i Oxford utan religiös anknytning, där det ursprungligen främst uppstod som ett liberalt alternativ till det strikt anglikanska Lady Margaret Hall.[4] Somerville blev som exempel 1964 ett av de första collegen att hålla portarna öppna nattetid istället för att tvinga studenter att återvända tidigt till sitt boende.[5][6] Under collegets formella middagar bärs inte akademisk högtidsdräkt.
År 2021 erkändes det som ett sanctuary campus av City of Sanctuary UK.[7] [förtydliga]Somerville är ett av endast tre college i Oxford som tillhandahåller boende på collegets område för alla grundutbildningsstudenter genom hela utbildningen.[8] Den ligger nära Science Area, University Parks, Oxford University Press, Jericho, och Green Templeton, St Anne's, Keble och St Benet's. Över en tredjedel av de 650 eleverna kommer inte från Storbritannien.[9] Över hälften av antagningarna i Storbritannien kommer från statliga skolor – nära universitetsgenomsnittet.[10] Dess totala nettotillgångar minskade från 238 miljoner pund efter 2021,[11] återhämtade värdet 2024 och nådde 247,6 miljoner pund år 2025,[1] vilket var det sjunde högsta för ett grundutbildningscollege i Oxford. Somervilles systercollege i Cambridge är Girton.
Till de mest berömda alumnistudenterna vid Somerville College räknas bland andra Margaret Thatcher, Dorothy Hodgkin, Indira Gandhi, Iris Murdoch, Mary Midgley, Philippa Foot, Patricia Churchland, A.S. Byatt, Svava Jakobsdóttir, Margaret Ballinger, Nicole Krauss, Frances Hardinge, Jenny Harrison och Dorothy L. Sayers.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Grundandet
[redigera | redigera wikitext]I juni 1878 bildades Association for the Higher Education of Women med målet att så småningom skapa ett college för kvinnor i Oxford. Några av de mer framstående medlemmarna i föreningen var George Granville Bradley, rektor (Master) för University College, T. H. Green, en framstående liberal filosof och fellow vid Balliol College, samt Edward Stuart Talbot, rektor (Warden) för Keble College. Talbot insisterade på en specifikt anglikansk institution, vilket var oacceptabelt för de flesta andra medlemmar. De två partierna splittrades så småningom, och Talbots grupp ("Christ Church-lägret") grundade Lady Margaret Hall, som öppnade sina dörrar för studenter 1879, samma år som Somerville.[12]
Således bildades 1879 en andra kommitté för att skapa ett college "där ingen åtskillnad ska göras mellan studenter på grund av tillhörighet till olika religiösa samfund."[13] Denna kommitté kallades "Balliol-lägret" och hade nära band till Liberala partiet.[14][15] Denna andra kommitté inkluderade A. H. D. Acland, T. H. Green, George William Kitchin, James Legge, Henry Nettleship, Walter Pater, Henry Francis Pelham, dess ordförande John Percival, Grace Prestwich, Eleanor Smith, A. G. Vernon Harcourt och Mary Ward.[15] Andra personer som hjälpte till med grundandet var Anna Swanwick, Bertha Johnson, Charlotte Byron Green och Owen Roberts.[16]
Denna nya satsning resulterade i grundandet av Somerville Hall, uppkallat efter den då nyligen avlidna skotska matematikern och berömda vetenskapliga författaren Mary Somerville.[12] Man ansåg att namnet skulle spegla de dygder liberalism och akademisk framgång som skolan ville förkroppsliga.[17] Hon beundrades av skolans grundare som forskare, liksom för sina religiösa och politiska åsikter, inklusive sin övertygelse om att kvinnor borde ha jämlikhet vad gäller rösträtt och tillgång till utbildning.[18]
Madeleine Shaw-Lefevre valdes till den första rektorn eftersom hon, även om hon inte var en välkänd akademiker vid den tiden, ansågs spegla skolans politiska hållning.[19] På grund av sin status som både kvinnocollege och icke-konfessionell institution ansågs Somerville allmänt inom Oxford vara "en excentrisk och något oroande institution."[20]
Kvinnocollege
[redigera | redigera wikitext]När Somerville Hall öppnade hade de tolv elever i åldrarna mellan 17 och 36 år.[21] De första 21 studenterna från Somerville och Lady Margaret Hall deltog i föreläsningar i rum ovanför en bagarbutik på Little Clarendon Street.[22] Endast två av de ursprungliga 12 studenterna som antogs 1879 stannade kvar i Oxford i tre år, den period som krävdes för att manliga studenter skulle kunna slutföra en kandidatexamen.[23]
I takt med att skolan antog fler studenter blev den dock mer formaliserad. Somerville utsåg Lilla Haigh till sin första interna handledare 1882,[24] och i slutet av 1890-talet tilläts kvinnliga studenter att delta i föreläsningar vid nästan alla colleges.[25] År 1883 besöktes skolan av den framstående suffragetten Susan B. Anthony, som kallade den "ett skydd för flickor".[26] År 1891 blev det den första kvinnohallen att införa inträdesprov och 1894 den första av de fem kvinnliga studentbostäderna att anta namnet college (och bytte namn till Somerville College),[27] den första av dem att utse egen lärarkår och den första att bygga ett bibliotek.[28] Enligt Oxfordlegenden blev det snart känt som "bluestocking college", dess utmärkta examinationsresultat motbevisade den utbredda tron att kvinnor inte kunde uppnå höga akademiska prestationer.[28]
På 1910-talet blev Somerville känt för sitt stöd till kvinnlig rösträttskampanj.[29] Innan hon blev sekreterare för Women's Employment Federation undervisade Irene Hilton i naturvetenskap vid Somerville.[30][31] År 1920 tillät Oxford universitet kvinnor att avlägga studentexamen och därmed avlägga högre examen.[32] Från skolans början var alla kvinnliga studenter tvungna att ha sällskap när de var i närvaro av manliga studenter. Sedvänjan avskaffades 1925, även om manliga besökare till högskolan fortfarande var orsak för utegångsförbud.[33] Samma år fick skolan sina stadgar.[34]
Mutual Admiration Society
[redigera | redigera wikitext]
Mutual Admiration Society (MAS) var ett litterärt sällskap av kvinnor som blev vänner vid Somerville College.[35][36] Bland medlemmar återfanns Dorothy L. Sayers,[37][38] Muriel St Clare Byrne, Charis Frankenburg, Dorothy Rowe och Amphilis Throckmorton Middlemore.[39][36]
Sällskapet var en verklig klubb. Medlemmarna skrev poesi och prosa till nöje för varandra. Förutom Sayers var ingen av dem ett välkänt namn, även om alla var anmärkningsvärda. Mo Moulton hävdade i sin Agatha Award-vinnande bok The Mutual Admiration Society: How Dorothy L. Sayers and Her Oxford Circle Remade the World For Women,[40] att var och en levde ett liv värt uppmärksamhet.[41][42][43][44]
Författaren Vera Brittain, som inte själv var medlem, har berättat att MAS "tog sig själva på stort allvar".[45][46]
Första världskriget
[redigera | redigera wikitext]Under första världskriget rekvirerades Somerville College tillsammans med examensskolorna och andra byggnader i Oxford av krigsministeriet för att skapa Third Southern General Hospital, en anläggning för Royal Army Medical Corps för att behandla skadade soldater.[47][48] Under krigets gång flyttades Somerville-studenter till Oriel College.[29] Eftersom många manliga studenter hade lämnat Oxford för att låta sig värvas till militären kunde Somerville hyra St Mary Hall Quad, som de lät avskilja från resten av college med en mur för att separera det från Oriels kvarvarande manliga studenter.[49] Många studenter och handledare var involverade i arbete under första världskriget och några av dem åkte till västfronten i Frankrike.[50]
Kända patienter som bodde på Somerville inkluderar krigspoeterna Robert Graves, Siegfried Sassoon och R. E. Vernède. Sassoon anlände den 2 augusti 1916. Graves och Sassoon mindes senare sin tid på Somerville Hospital: Hur olikt dig att fördöma min idé om att gå på Ladies' College i Oxford, skrev Sassoon till Graves 1917 och kallade det mycket likt paradiset.[51] På Somerville College träffade Graves sin första kärlek, en sjuksköterska och professionell pianist vid namn Marjorie. Om sin tid på Somerville skrev han: Jag trivdes med min vistelse i Somerville. Solen sken och disciplinen var lätt.[52][53]
När kriget tog slut fördröjdes återgången till det normala mellan Oriel och Somerville, vilket utlöste både frustration och en incident våren 1919 känd som "Oriel-räden", där manliga studenter gjorde ett hål i väggen som delade könen.[54] I juli 1919 återvände rektorn (Emily Penrose) och fellows till Somerville.[55] Alumna Vera Brittain skrev om krigets påverkan i Oxford och hyllade rektorns, miss Penrose, arbete i sina memoarer Testament of Youth.
Männens inträde
[redigera | redigera wikitext]Från och med 1970-talet började de traditionellt manliga högskolorna i Oxford ta emot kvinnliga studenter.[56] Eftersom man antog att rekrytering från en bredare demografisk grupp skulle garantera bättre studenter, fanns det press på enkönade högskolor att ändra sin policy för att undvika att falla ner i rankingen.[57] Helt kvinnliga högskolor, som Somerville, hade allt svårare att attrahera bra sökande och föll till botten av de interkollegiala akademiska rankningarna under perioden.[58]
Under 1980-talet pågick många debatter om huruvida kvinnliga högskolor skulle blandas. Somerville förblev ett kvinnocollege fram till 1992, då stadgarna ändrades för att tillåta manliga studenter och fellows; De första manliga fellows utsågs 1993, och de första manliga studenterna antogs 1994.[59] Somerville blev näst sista college (efter St Hilda's) att bli samundervisande.[60] En könsbalans på 50% mellan män och kvinnor har upprätthållits till idag, dock utan formella kvoter.[61][62]
- På 1890-talet hjälpte Somerville till att forma "New Woman"; Ett sekel senare... har skolan gett sig själv den kanske större utmaningen att utbilda den "Nya Mannen."
— Pauline Adams, Somerville for Women (1996)[63]
Byggnader och områden
[redigera | redigera wikitext]Skolan och dess huvudentré, Porters' lodge, ligger i den södra änden av Woodstock Road, med Little Clarendon Street i söder, Walton Street i väster och Radcliffe Observatory Quarter i norr. Collegets framsida ligger mellan Oxford Oratory och Filosofiska fakulteten. Somerville har byggnader i olika arkitektoniska stilar, många av dem bär namnen efter tidigare rektorer för skolan, belägna runt en av Oxfords största innergårdar. Fem byggnader är klassade som byggnadsminnesmärkta.
En arkeologisk utvärdering från 2017 visar att området som nu upptas av Somerville under medeltiden låg i fält bortom Oxfords gräns. Det finns bevis på byggande och jordvallar från 1600-talet under platsen, varav en del nästan säkert relaterar till det försvarsnätverk som rojalister placerade runt staden under inbördeskriget. Det finns också rester av några byggnader från 1800-talet, inklusive en brunn klädd med sten.[64]
Walton House
[redigera | redigera wikitext]
Den ursprungliga byggnaden Somerville Hall, Walton House (vanligtvis kallad House) byggdes 1826 och köptes från St John's College 1880 av rädsla för att de manliga collegen i framtiden skulle kunna återta platsen för egna ändamål.[21] House kunde bara rymma sju av de tolv studenter som kom till Oxford under det första året.[65] År 1881 fick Sir Thomas Graham Jackson i uppdrag att bygga en ny sydflygel som kunde rymma ytterligare elva elever. År 1892 lade Walter Cave till en nordflygel och en extra våning. Han byggde också en ingång vid Woodstock Road-infarten. År 1897/98 tillkom Eleanor Smith Cottages, intill Walton House.[66]
Idag är House hem för endast en eller två studenter, och fram till 2014 inhyste det collegebaren. Det innehåller också Green Hall, där besökare till skolan ofta välkomnas och där blivande studenter blir registrerade och väntar på intervjuer; några av skolans målningar av Roger Fry finns här.[67] Största delen av collegeadministrationen och de akademiska brevsorteringsfacken (Pigeon-hole messagebox) finns i House, liksom Mary Somerville Room, ett mottagningsrum med målningar av Mary Somerville, George Romney och George Frederic Watts.[67]
Park Building
[redigera | redigera wikitext]
Park Building kallades ursprungligen West och idén att bygga en andra självständig hall inspirerades från Newnham College, Cambridge, från dess läge i college. Den ritades av Harry Wilkinson Moore och byggdes i två etapper. Fasen 1885–1887 innebar byggandet av rum för 18 elever med egen matsal, sällskapsrum och biträdande rektor. Detta var en medveten policy som syftade till att återskapa den familjemiljö som de kvinnliga studenterna hade lämnat.[66] Det hade effekten att göra House och West till rivaler.[68] Den andra byggnadsfasen (1888–1894) skapade två uppsättningar lärarrum, ytterligare 19 rum och West Lodge (nu Park Lodge).[65][69] År 2004 bytte den namn till Park till ära för Daphne Park, rektor från 1980 till 1989.[68]
Idag finns det över 60 rum för studenter och fellows i byggnaden samt ett musikrum och ett datorrum. Park är en byggnad med skyddsklass II
Biblioteket
[redigera | redigera wikitext]
Det byggnadsminnesmärkta biblioteket (Grade II), ritat av Basil Champneys 1903, invigdes av John Morley året därpå. Speciellt för öppningen skrevs Demeter av