Hoppa till innehållet

Pelagial

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Pelagisk)
En rocka som simmar i den fria vattenmassan i havet.

Pelagial är den fria vattenmassan i ett hav eller en sjö, det vill säga den del av vattenmiljön som inte är direkt knuten till strandzonen eller bottnen. Begreppet används inom både oceanografi och limnologi för att beskriva organismer och ekologiska processer i den öppna vattenmassan. I hav skiljer sig pelagialen från den bentiska zonen, som omfattar havsbottnen, och från den kustnära litoralzonen. I sjöar avgränsas pelagialen huvudsakligen mot litoralens strandnära vatten och bottenanknutna miljöer, däribland profundalen.[1][2][3]

Pelagialen omfattar flera olika livsmiljöer med varierande ljusförhållanden, djup, temperatur, näringstillgång och biologisk produktion. I hav kan den sträcka sig från ytvattnet till de djupaste oceaniska vattenmassorna. I sjöar utgör den den öppna vattenmassan utanför strandnära områden. De ekologiska förutsättningarna skiljer sig mellan marina och limniska miljöer, men i båda förekommer bland annat växtplankton, djurplankton, bakterier och frisimmande fiskar.[4][5]

Avgränsning och indelning

[redigera | redigera wikitext]

Pelagial i hav

[redigera | redigera wikitext]
Diagram över pelagiska zoner.

I hav omfattar pelagialen vattenmassan från havsytan ned mot havsbottnen. Den skiljer sig från den bentiska miljön, som omfattar själva havsbottnen och dess organismer. Den pelagiska miljön kan delas in i olika zoner efter djup och ljusförhållanden, men även efter sitt geografiska läge i förhållande till kusten och kontinentalsockeln.[4][6]

Havets indelningar
Five oceans south polar projection map.png
Världshaven
Stilla havet · Atlanten · Indiska oceanen · Norra ishavet · Södra ishavet
Klimatzoner
Polära hav · Subpolära hav · Tempererade hav · Subtropiska hav · Tropiska hav
Marina miljöer
PelagialHavets fria vattenmassa.
BenthalHavsbottnen med sediment och bottenlevande organismer.
Marina regioner
Neritisk regionVatten över kontinentalsockeln.
Oceanisk regionVatten utanför kontinentalsockeln.
Pelagiska djupzoner
Epipelagial0–200 m
Mesopelagial200–1 000 m
Batypelagial1 000–4 000 m
Abyssopelagial4 000–6 000 m
HadalpelagialÖver 6 000 m
Ljuszoner
Eufotisk zonTillräckligt ljus för nettoproduktion genom fotosyntes.
Dysfotisk zonSvagt ljus, otillräckligt för nettoproduktion.
Afotisk zonInget solljus når zonen.
Bentiska zoner
Supralitoralzon · Intertidalzon · Sublitoral · Bathyal · Abyssal · Hadal
Bottentopografi
KontinentmarginalenKontinentalsockel · Kontinentalsluttning · Kontinentalfot
DjuphavsbottnenDjuphavsslätt · Djuphavsgrav · Mittoceanisk rygg · Undervattensberg
Världshavet omfattar fem oceaner och delas även in efter klimatzoner, djup och ljusförhållanden.[7][8] Havsmiljön omfattar pelagialen (vattenmassan) och benthalen (havsbottnen). Pelagialen indelas i neritisk region och oceanisk region, djupzoner och ljuszoner, medan benthalen indelas efter djup och läge.[9][10][11][12] Djupgränserna är ungefärliga och ljuszonernas utbredning varierar med vattnets klarhet och partikelhalt.[11]

Den kustnära delen av pelagialen, som ligger över kontinentalsockeln, benämns den neritiska zonen. Utanför kontinentalsockeln ligger den oceaniska zonen, som omfattar de stora vattenmassorna i öppet hav. Gränsen mellan kustnära och oceaniska vatten är inte en skarp ekologisk skiljelinje. Vattenmassor, organismer och näringsämnen transporteras mellan områdena, och vissa arter rör sig mellan dem under olika delar av sin livscykel.[6][13]

Öppet hav avser framför allt havsområden utanför de kustnära områdena, i synnerhet utanför kontinentalsockeln. Det omfattar stora vattenmassor med varierande ljus-, temperatur- och näringsförhållanden. I vetenskaplig litteratur används begrepp som open ocean, oceanic environment och pelagic domain med delvis överlappande betydelser. Det öppna havets vattenmassa tillhör pelagialen, medan de oceaniska havsbottnarna tillhör den bentiska miljön.[4][6]

Pelagial i sjöar

[redigera | redigera wikitext]
Schematisk indelning av en sjö i litoral (strandzon), limnetisk zon (öppet vatten) och profundal (djupområde). Den limnetiska zonen utgör sjöns pelagiala miljö.

I sjöar betecknar pelagialen den fria vattenmassan utanför strandzonen (litoralen). Den utgör sjöns öppna vattenmiljö och skiljer sig från de bottenanknutna livsmiljöerna. Inom limnologin används även beteckningen limnetiska zonen för sjöns öppna vattenområde. Den limnetiska zonen omfattar framför allt de vattenmassor där ljusförhållandena och avståndet från stranden gör att frisimmande och planktoniska organismer dominerar över strandbundna växter.[3][2][14]

Pelagialen skiljer sig från profundalen, som betecknar de djupare bottenområden där ljuset normalt inte räcker till för fotosyntetiserande bottenväxter. Profundalen är således en bottenanknuten livsmiljö och inte en del av pelagialen i strikt mening. Pelagialen och profundalen är emellertid ekologiskt sammankopplade genom bland annat sedimentation, näringsomsättning och födorelationer.[3][15]

I sjöar omfattar de pelagiska samhällena bland annat växtplankton, djurplankton, bakterier och frisimmande fiskar. Växtplankton utgör en viktig del av den primära produktionen i den fria vattenmassan och fungerar som föda för många planktonätande organismer. Dessa ingår i sjöns näringsväv och bidrar till energiöverföringen mellan olika trofiska nivåer.[5][16]

Vattenmassans zoner

[redigera | redigera wikitext]

Pelagialen kan delas in efter bland annat ljusförhållanden och djup. Indelningen skiljer sig mellan hav och sjöar eftersom oceanerna kan vara flera tusen meter djupa, medan sjöar vanligen har betydligt mindre djup. Den grundläggande ekologiska skillnaden mellan belysta och obelysta vattenmassor förekommer dock i båda miljötyperna.

Schematisk bild av de fysikaliska förhållanden som påverkar växtplankton i den permanent öppna oceaniska miljön.

Den fotiska zonen är den del av vattenmassan där tillräckligt mycket solljus når ned för att fotosyntes ska kunna ske. Den del där fotosyntesen överstiger organismernas respiration brukar benämnas den eufotiska zonen. Djupet varierar beroende på bland annat vattnets genomskinlighet, mängden partiklar och plankton samt årstiden. Under den fotiska zonen finns den afotiska zonen, där ljusnivån är otillräcklig för fotosyntes.[17][18]

I hav beskrivs den ljusgenomträngliga delen ofta som den epipelagiska zonen. I sjöar varierar den eufotiska zonens djup kraftigt mellan olika vattenområden. I klara sjöar kan ljuset nå betydligt djupare än i grumliga eller näringsrika sjöar med hög planktonproduktion. I limnologiska sammanhang används även begreppen kompensationsdjup och trofogent skikt för att beskriva gränsen där fotosyntesens produktion balanserar respektive överstiger respirationen.[5][18][19]

Djupzoner i hav

[redigera | redigera wikitext]
Det pelagiska området omfattar vattenmassan från ytan ned mot havsbotten, där organismer lever och rör sig fritt i vattenkolumnen.

Den oceaniska pelagialen delas vanligen in i fem huvudsakliga djupzoner. Indelningen bygger framför allt på ljusförhållanden och djup:

  • Epipelagial (0–200 meter) är den övre, ljusgenomträngliga delen av vattenmassan. Här finns tillräckligt med solljus för fotosyntes, och merparten av havets primärproduktion sker i denna zon.
  • Mesopelagial (200–1 000 meter) kallas även skymningszonen. Ljus förekommer fortfarande, men är normalt inte tillräckligt starkt för fotosyntes.
  • Batypelagial (1 000–4 000 meter) är den mörka vattenmassan där solljus saknas. Temperaturen är låg och trycket högt.
  • Abyssopelagial (4 000–6 000 meter) omfattar mycket djupa vattenmassor där organismer lever under högt tryck och begränsad tillgång på organiskt material.
  • Hadopelagial (djupare än cirka 6 000 meter) omfattar de djupaste havsgravarna och deras vattenmassor.[17][20][21]

Gränserna mellan zonerna är ungefärliga och kan variera mellan olika indelningssystem. Under den fotiska zonen saknas tillräckligt solljus för fotosyntes, vilket innebär att många organismer på större djup är beroende av organiskt material som transporteras ned från ytligare vatten. I vissa miljöer förekommer även ekosystem som bygger på kemisk energi, exempelvis vid hydrotermala öppningar.[17][22]

Djupförhållanden i sjöar

[redigera | redigera wikitext]
Schematisk illustration av temperaturskiktning i en sjö med epilimnion (I), metalimnion (II) och hypolimnion (III). Vindens påverkan på vattenmassans omblandning illustreras också.

I sjöar används inte havens indelning i epipelagial, mesopelagial och övriga djupzoner. I stället beskrivs vattenmassan ofta utifrån ljusförhållanden och temperatur. Den eufotiska zonen utgörs av det belysta vatten där fotosyntes kan ske, medan djupare vatten kan tillhöra den afotiska zonen.

I djupa sjöar kan pelagialen också delas in efter temperaturförhållanden i tre skikt:

  • Epilimnion är det övre, vanligen varmare och mer omblandade vattenlagret.
  • Metalimnion är övergångsskiktet mellan yt- och bottenvatten. Här finns ofta en tydlig temperaturgradient, med en termoklin där temperaturen förändras snabbt med djupet.
  • Hypolimnion är det djupare, kallare vattenlagret som under perioder av temperaturskiktning är relativt isolerat från ytvattnet.[23][24]

Alla sjöar har inte en tydlig temperaturskiktning. Grunda och vindutsatta sjöar kan vara omblandade under stora delar av året, medan djupare sjöar ofta utvecklar tydligare temperaturskikt under sommaren och ibland även under vintern.[24][25]

En organism som lever i ett pelagialt område kallas pelagisk.[26] Ordet "pelagisk" kommer från grekiskans πέλαγος (pélagos), "öppet hav".[27]

Pelagiska organismer kan delas in i olika ekologiska grupper. Plankton utgörs av organismer som driver med vattenmassorna eller har begränsad förmåga att simma mot strömmarna. Till plankton hör bland annat växtplankton och djurplankton. Nekton omfattar däremot organismer som kan simma aktivt och i betydande utsträckning förflytta sig oberoende av vattenströmmarna, exempelvis fiskar, bläckfiskar och marina däggdjur.

En pelagisk organism följer vanligen mer eller mindre passivt med dit strömmarna för den. Många planktonorganismer rör sig dock i vertikal riktning genom att stiga uppåt eller sjunka nedåt i vattenmassan. Det finns också pelagiska organismer som är aktiva simmare och inte på samma sätt är beroende av strömmarna.

Både i hav och sjöar förekommer organismer som tillbringar hela sina liv i den fria vattenmassan. Många andra vattenlevande djur, särskilt bland tagghudingar, blötdjur, kräftdjur och fiskar, har däremot ägg eller larver som lever pelagiskt, medan de vuxna djuren är knutna till kuster, korallrev eller bottnar.

När begreppet används om havsfåglar avses fåglar som tillbringar en stor del av sina liv över öppet hav. I sjöar används begreppet om organismer som lever i den fria vattenmassan utanför strandnära områden.

Biologiska samhällen i sjöar

[redigera | redigera wikitext]
En vattenloppa av släktet Daphnia, ett vanligt förekommande djurplankton i sjöar. Daphnia livnär sig bland annat på växtplankton och utgör i sin tur föda för planktonätande fiskar.

I sjöarnas pelagial dominerar ofta planktoniska organismer. Växtplankton omfattar bland annat kiselalger, grönalger och cyanobakterier. De förekommer framför allt i de belysta vattenlagren där fotosyntes är möjlig. Djurplankton omfattar exempelvis hinnkräftor, hoppkräftor och hjuldjur, vilka spelar en viktig roll som konsumenter av växtplankton och som föda för fiskar.[16][28]

Frisimmande fiskar utgör ofta viktiga predatorer i sjöarnas pelagiala näringsvävar. Exempelvis kan planktonätande fiskar konsumera djurplankton, medan rovfiskar äter mindre fiskar. Förhållandet mellan plankton, fiskar och andra organismer påverkar bland annat planktonsamhällenas sammansättning och mängd.[29]

Biologiska samhällen i hav

[redigera | redigera wikitext]
Marint mikroplankton från Stilla havet. Provet innehåller bland annat cyanobakterier, kiselalger och olika former av djurplankton.

I havens pelagial förekommer ett stort antal organismer med olika ekologiska funktioner. Växtplankton och cyanobakterier utgör viktiga primärproducenter i de belysta vattenmassorna. Djurplankton, exempelvis hoppkräftor och krill, konsumerar växtplankton och andra mindre organismer. Dessa utgör i sin tur föda för fiskar, bläckfiskar och större marina predatorer.[30]

I det öppna havet förekommer stora och rörliga predatorer, däribland tonfiskar, hajar och tandvalar. Många oceaniska arter rör sig över stora avstånd och deras utbredning påverkas av födotillgång, temperatur och andra förhållanden i vattenmassorna. En del arter söker föda i täta ansamlingar av mindre organismer, medan andra utnyttjar mer utspridda resurser genom omfattande förflyttningar.[13]

Fysikaliska och kemiska förhållanden

[redigera | redigera wikitext]

Pelagialens miljöförhållanden varierar både horisontellt och vertikalt. Temperatur, salthalt, tryck, syrehalt och näringsämnen påverkar vilka organismer som kan leva i en viss vattenmassa. Förhållandena skiljer sig mellan hav och sjöar, bland annat genom havens högre salthalt och större djup.

En hydrotermal öppning, en så kallad svart rökare, på Östra Stillahavsryggen. Sådana miljöer för in mineralrika, upphettade vätskor i havet.

I hav sjunker temperaturen i regel med djupet genom en eller flera termokliner, men skiktningens styrka och läge varierar mellan havsområden och årstider. Trycket ökar med djupet, samtidigt som mängden solljus minskar. Dessa förändringar påverkar bland annat organismers fysiologi, födosök och geografiska utbredning.[20][31]

Vattnets skiktning påverkar också hur effektivt vattenmassor blandas. Näringsämnen som finns på större djup kan föras upp till ytan genom blandning och uppvällning. I andra områden kan en stabil skiktning begränsa tillförseln av näringsämnen till den ljusa ytvattenzonen. Oceaniska vattenmassor skiljer sig åt i bland annat temperatur och salthalt, vilket påverkar deras densitet och därmed den storskaliga cirkulationen i havet.

I vissa områden med hög halt av näringsämnen men relativt låg halt av klorofyll, så kallade HNLC-områden, kan tillgången på järn begränsa växtplanktonets tillväxt. Sådana områden finns bland annat i delar av Stilla havet och Södra oceanen. Detta visar att hög koncentration av makronäringsämnen inte alltid leder till hög primärproduktion; även tillgången på spårämnen och andra miljöfaktorer spelar roll.[32]

I sjöar påverkas vattenmassans fysikaliska och kemiska förhållanden bland annat av sjöns djup, storlek, tillrinning, vindförhållanden och omgivande landskap. Temperatur och densitet påverkar hur vattenmassorna skiktas och blandas. Till skillnad från hav har sjöar ofta tydliga säsongsbundna variationer i temperatur och cirkulation.

Under sommaren kan djupare sjöar utveckla en temperaturskiktning med ett varmt epilimnion, ett temperaturförändrande metalimnion och ett kallare hypolimnion. Skiktningen begränsar utbytet mellan de övre och nedre vattenlagren. I hypolimnion kan syrehalten därför minska när organiskt material bryts ned och syre förbrukas av mikroorganismer och andra organismer. I näringsrika sjöar kan syret i djupvattnet ibland förbrukas helt, vilket leder till syrebrist eller anoxi.[23][25][33]

När ytvattnet kyls under hösten kan temperaturskillnaderna mellan vattenlagren minska. Vind och förändringar i vattnets densitet kan då bidra till att hela vattenmassan blandas, en process som kallas höstcirkulation eller höstomblandning. En liknande process kan ske under våren. Vid omblandningen kan syre transporteras till djupare vatten och näringsämnen föras upp mot ytan. Hur ofta och hur fullständigt detta sker varierar mellan olika sjöar.[25][33]

Grunda sjöar kan vara mer eller mindre omblandade under hela året, medan djupa sjöar ofta har en mer uttalad skiktning. Även isläggning under vintern kan påverka ljusförhållanden, gasutbyte och vattenmassornas cirkulation.[24][25]

Primärproduktion och näringsvävar

[redigera | redigera wikitext]
Växtplankton i ytvattnet. Fotosyntetisk produktion är beroende av att tillräckligt med ljus når vattenmassan.

I den belysta delen av pelagialen sker en stor del av den fotosyntetiska primärproduktionen genom växtplankton. Dessa mikroskopiska organismer omvandlar med hjälp av solljus oorganiskt kol till organiskt material. Växtplankton konsumeras av bland annat djurplankton, som i sin tur äts av större plankton, fiskar och andra predatorer. I både hav och sjöar utgör plankton en viktig grund för näringsvävarna.[30][29]

Primärproduktion i hav

[redigera | redigera wikitext]

Produktionen är inte jämnt fördelad över havet. Näringsfattiga oceaniska vatten kan ha låg koncentration av växtplankton, medan områden med uppvällning och tillförsel av näringsämnen kan ha högre produktion. Skillnader i ljus, näringsämnen och vattenrörelser påverkar vilka arter som dominerar och hur mycket energi som förs vidare till högre nivåer i näringsväven.[32][4]

Primärproduktion i sjöar

[redigera | redigera wikitext]
Blomning av cyanobakterier i en sjö. Kraftig tillväxt av cyanobakterier kan förekomma vid hög näringstillgång och bidra till försämrad vattenkvalitet.

I sjöar påverkas primärproduktionen bland annat av ljusförhållanden, temperatur och tillgång på näringsämnen, särskilt fosfor och kväve. Växtplanktonets mängd och artsammansättning varierar mellan sjöar beroende på deras näringsstatus och fysikaliska förhållanden. När näringstillgången är hög kan växtplanktonet öka kraftigt och orsaka algblomning. I vissa fall kan blomningar av cyanobakterier bilda toxiner som påverkar andra organismer och vattenkvaliteten.[29][34]

Näringsvävarna i sjöar omfattar ofta växtplankton, djurplankton, planktonätande fiskar och rovfiskar. Djurplankton spelar en viktig roll genom att överföra energi från växtplankton till fisk. Förhållandet mellan predatorer och bytesorganismer kan även påverka planktonsamhällenas storlek och sammansättning.[28][16]

Schematisk illustration av en näringsväv i en sjö. Olika organismer är sammanlänkade genom födorelationer och överföring av energi mellan trofiska nivåer.

Transport av organiskt material till djupare vatten

[redigera | redigera wikitext]
Marint snöfall består av sjunkande organiskt material som transporteras från ytligare vatten mot djuphavet.

Organiskt material som produceras i ytvattnet kan transporteras nedåt genom vattenpelaren. En del sjunker som partiklar, medan en annan del förekommer som löst organiskt material. Partiklarna kan bestå av döda organismer, fragment av växtplankton, avföring och annat biologiskt material. När partiklar klumpar ihop sig och sjunker genom vattnet brukar de beskrivas som marint snöfall. Det utgör en viktig källa till organiskt material för organismer i djuphavet.[35][36]

Transport i hav

[redigera | redigera wikitext]

Transporten av organiskt kol från ytvattnet till djupare vatten och havsbottnen är en del av den biologiska kolpumpen. Under färden bryts en del av materialet ned och används av mikroorganismer, medan en annan del når större djup. Hur mycket kol som exporteras beror bland annat på partiklarnas egenskaper, hur snabbt de sjunker och hur stor del som bryts ned under transporten.[36]

Denna transport knyter samman den pelagiska miljön med den bentiska. När organiskt material når havsbottnen kan det utnyttjas av bakterier, maskar, musslor och kräftdjur. Tillförseln varierar med produktionen i ytvattnet och kan förändras över året, vilket gör att även djuphavets samhällen kan påverkas av säsongsvariationer i de övre vattenlagren.[37]

Transport i sjöar

[redigera | redigera wikitext]

Även i sjöar sjunker organiskt material från den belysta vattenmassan mot djupare vatten och bottnar. Materialet kan bestå av döda planktonorganismer, avföring och andra organiska partiklar. Det bryts ned av mikroorganismer och andra nedbrytare, vilket bidrar till näringsomsättningen och syreförbrukningen i djupare vattenlager.

När organiskt material når sjöbottnen kan det utgöra föda för bottenlevande organismer och bidra till sedimentens innehåll av organiskt kol och näringsämnen. Denna transport kopplar samman sjöarnas pelagiala samhällen med de bentiska samhällena i profundalen och litoralens bottenmiljöer.[15][34]

Djupa vattenmassor och bottenanknutna miljöer

[redigera | redigera wikitext]
En hydrotermal öppning på havsbottnen. Mineralrika vätskor och kemiska reaktioner kan försörja särskilda ekosystem i mörker.

Djuphavets bottenmiljöer

[redigera | redigera wikitext]

Djuphavets bottnar omfattar bland annat vidsträckta djuphavsslätter med sediment. Där är tillförseln av organiskt material ofta begränsad, men sedimenten kan ändå hysa en artrik fauna av små bottenlevande djur, exempelvis nematoder, havsborstmaskar, musslor och kräftdjur. Den biologiska sammansättningen varierar med bland annat sedimentens egenskaper, tillgången på föda och lokala miljöförhållanden.

Hydrotermala öppningar förekommer bland annat vid geologiskt aktiva områden på havsbottnen. Där strömmar upphettade, mineralrika vätskor ut från jordskorpan och möter det omgivande havsvattnet. Mikroorganismer kan utvinna energi ur kemiska reaktioner och fixera oorganiskt kol genom kemosyntes. Dessa mikroorganismer bildar grunden för näringsvävar som inte är direkt beroende av fotosyntes. Forskning visar att mikrobiella samhällen vid hydrotermala öppningar formas av både de kemiska förhållandena och den geologiska miljön.[22]

Andra miljöer med kemiskt reducerade ämnen, till exempel metansippor, kan också försörja organismer genom kemosyntetiska processer. Nedfallna stora djurkadaver, såsom valkadaver, kan på motsvarande sätt skapa tillfälliga födoresurser på havsbottnen. Dessa miljöer skiljer sig från de stora sedimenttäckta bottnarna genom att de kan erbjuda lokalt koncentrerade resurser för specialiserade organismer.[38]

Djupare vatten i sjöar

[redigera | redigera wikitext]

I sjöar kan de djupare vattenmassorna skilja sig avsevärt från ytvattnet i fråga om temperatur, syrehalt och näringstillgång. Under perioder av temperaturskiktning är hypolimnion relativt isolerat från det övre vattenlagret. Om syret förbrukas snabbare än det tillförs kan syrebrist uppstå, särskilt i näringsrika sjöar med stor tillförsel av organiskt material.

När syrehalten är låg kan vissa näringsämnen, framför allt fosfor, frigöras från sedimenten till vattenmassan. Detta kan påverka sjöns näringsförhållanden och bidra till intern näringsbelastning. Vid senare omblandning kan näringsämnena transporteras till ytligare vatten och påverka växtplanktonets tillväxt.[33][23]

Dygns- och säsongsvariationer

[redigera | redigera wikitext]

Organismer i pelagialen påverkas av förändringar som sker över olika tidsrymder. Ljusförhållanden, temperatur, födotillgång och vattenmassornas cirkulation kan variera över både dygn och årstider.

Dygnsvariationer

[redigera | redigera wikitext]

En välstuderad process är dygnsberoende vertikalvandring, där vissa djurplankton och mindre simmande organismer förflyttar sig mot ytligare vatten under natten och återvänder till större djup under dagen. Beteendet varierar mellan arter och miljöer och har kopplats till bland annat födosök och risken att upptäckas av predatorer.[28]

Animation av dygnsberoende vertikalvandring hos marina organismer. Många planktoniska och nektoniska organismer förflyttar sig mot ytligare vatten under natten och återvänder till större djup under dagen.

Vertikalvandring förekommer både i marina och limniska miljöer. I sjöar kan exempelvis hinnkräftor och hoppkräftor röra sig mellan ytligare och djupare vattenlager. I hav förekommer omfattande vertikala förflyttningar bland annat hos djurplankton och mesopelagiska fiskar.[28][4]

Säsongsvariationer

[redigera | redigera wikitext]

På högre breddgrader kan säsongsvariationer i ljus och näringstillgång leda till återkommande blomningar av växtplankton. När produktionen ökar kan även mängden organiskt material som sjunker mot djuphavet förändras. Sådana variationer kan därför märkas inte bara i ytvattnets näringsvävar utan också i organismerna på djupare bottnar.[37]

I sjöar påverkar årstidernas temperaturväxlingar även vattenmassornas skiktning och omblandning. Vår- och höstcirkulation kan bidra till att syre och näringsämnen fördelas mellan olika djup. Under sommaren kan stabil temperaturskiktning begränsa utbytet mellan yt- och bottenvatten, medan vinterförhållanden och eventuell isläggning påverkar både ljus och cirkulation.[25][24]

Schematisk illustration av årstidsvariationer i en dimiktisk sjö. Sjön genomgår vanligtvis två perioder av omblandning, under våren och hösten, samt temperaturskiktning under sommar och vinter.

Storskaliga processer och förändringar

[redigera | redigera wikitext]
Schematisk illustration av förhållanden som påverkar växtplankton i öppet hav.

Havsströmmar och vindar påverkar hur vattenmassor och näringsämnen förflyttas. Uppvällning kan föra näringsrikt vatten från djupare lager till ytan och därmed påverka primärproduktionen. Storskaliga klimatvariationer kan förändra vindmönster, skiktning och uppvällning, vilket i sin tur kan påverka planktonsamhällen och organismer högre upp i näringsväven.[32][4]

Ett exempel är El Niño och den sydliga oscillationen, som tillsammans benämns El Niño–sydliga oscillationen. Under vissa El Niño-förhållanden försvagas den normala uppvällningen utanför Sydamerikas västkust. Förändringen påverkar näringstillförseln till ytvattnet och kan få följder för marina näringsvävar och fiskeresurser.

På mycket långa tidsskalor påverkar plattektoniken oceanernas geografi genom att havsbassänger öppnas, förändras och stängs. Sådana förändringar kan påverka havsströmmar och den geografiska fördelningen av marina organismer.

I sjöar påverkas de pelagiala förhållandena av klimat, nederbörd, tillrinning, vind och förändringar i omgivande markanvändning. Förändringar i temperatur kan påverka hur länge en sjö är temperaturskiktad och hur ofta vattenmassorna blandas. Ett varmare klimat kan i vissa sjöar leda till längre perioder av stabil skiktning, vilket kan påverka syretillgången i djupvattnet och näringsomsättningen.[25][24]

Tillförsel av näringsämnen från avrinningsområdet kan också förändra sjöarnas pelagiala ekosystem. Ökad tillförsel av fosfor och kväve kan leda till högre växtplanktonproduktion och algblomningar. I vissa fall kan detta bidra till övergödning, försämrat siktdjup och syrebrist i djupare vattenlager.[29][34]

Ekologisk betydelse

[redigera | redigera wikitext]

Pelagialen utgör en omfattande livsmiljö i både hav och sjöar. Den är central för den biologiska produktionen och för överföringen av energi och näringsämnen mellan olika organismer och livsmiljöer.

I hav bidrar växtplanktonets primärproduktion till marina näringsvävar och till transporten av kol från ytvattnet till djupare vatten. Samtidigt är stora delar av det oceaniska ytvattnet näringsfattiga, och produktionen påverkas av samspelet mellan ljus, skiktning, näringstillgång och cirkulation.[30][32][36]

Djuphavets ekosystem är i stor utsträckning beroende av organiskt material som sjunker från ytligare vatten, men hydrotermala öppningar och andra kemosyntetiska miljöer utgör viktiga undantag.[35][22]

I sjöar utgör pelagialen en viktig del av den limniska produktionen och näringsväven. Växtplankton och bakterier bildar grunden för många näringsrelationer, medan djurplankton och fiskar förmedlar energi mellan olika trofiska nivåer. Pelagialen är även nära sammankopplad med litoralens och profundalens ekosystem genom transport av organiskt material, näringsämnen och organismer.[3][16][34]

Pelagialen bör därför inte betraktas som en enhetlig livsmiljö, utan som en samling sammanlänkade vattenmiljöer med olika ekologiska förutsättningar. Skillnaderna mellan hav och sjöar är betydande, men i båda miljöerna är den fria vattenmassan central för biologisk produktion, näringsomsättning och ekosystemens funktion.

  1. ↑ ”Pelagic zone | Definition, Location, Depth, Animals, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/science/pelagic-zone. Läst 9 april 2024.
  2. 1 2 ”Pelagialen”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pelagialen.
  3. 1 2 3 4 ”Fysisk restaurering av sjöar 2017:10”. Sveriges lantbruksuniversitet, Aqua reports. 2017. https://pub.epsilon.slu.se/15571/1/degerman_e_et_al_180701.pdf.
  4. 1 2 3 4 5 6 ”Pelagic domain”. United Nations, World Ocean Assessment III. https://woa.un.org/third-world-ocean-assessment/changes-second-world-ocean-assessment/habitats/chapter-5-subchapter-5n-pelagic-domain. Läst 16 oktober 2026.
  5. 1 2 3 ”Pelagic Zone – Ecological Zonation in Lakes”. Encyclopedia of Inland Waters. ScienceDirect. https://www.sciencedirect.com/topics/earth-and-planetary-sciences/pelagic-zone.
  6. 1 2 3 ”Pelagic Environment – The Open Ocean”. Encyclopedia of Ocean Sciences via ScienceDirect Topics. https://www.sciencedirect.com/topics/earth-and-planetary-sciences/pelagic-environment. Läst 16 oktober 2026.
  7. ↑ ”How many oceans are there?”. NOAA National Oceanic and Atmospheric Administration. https://oceanservice.noaa.gov/facts/howmanyoceans.html.
  8. ↑ Cosme, Nuno; Koski, Marja och Hauschild, Michael Z. (2015). ”Exposure factors for marine eutrophication impacts assessment based on a mechanistic biological model”. Ecological Modelling 317: sid. 50–63. doi:10.1016/j.ecolmodel.2015.09.005.
  9. ↑ Häfker, N. Sören m.fl. (2023). ”Rhythms and Clocks in Marine Organisms”. Annual Review of Marine Science 15: sid. 509–538. doi:10.1146/annurev-marine-030422-113038.
  10. ↑ ”Pelagic domain”. United Nations World Ocean Assessment. https://woa.un.org/third-world-ocean-assessment/changes-second-world-ocean-assessment/habitats/chapter-5-subchapter-5n-pelagic-domain.
  11. 1 2 ”How far does light travel in the ocean?”. NOAA Ocean Exploration. https://oceanexplorer.noaa.gov/ocean-fact/light-distributed/.
  12. ↑ ”Ocean floor features”. National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA). https://www.noaa.gov/education/resource-collections/ocean-coasts/ocean-floor-features.
  13. 1 2 ”What are pelagic fish?”. National Oceanic and Atmospheric Administration. https://oceanservice.noaa.gov/facts/pelagic.html. Läst 16 oktober 2026.
  14. ↑ ”LakeKeepers Manual”. British Columbia Lake Stewardship Society. https://www.bclss.org/wp-content/uploads/2022/08/LakeKeepers-Manual-FINAL-July-4-2022-reduced.pdf. Läst 5 november 2026.
  15. 1 2 ”Water biology”. Svensk Kärnbränslehantering AB. https://www.skb.se/publication/17340/TR-00-02.pdf. Läst 5 november 2026.
  16. 1 2 3 4 ”Ponds and Lakes: A Journey Through the Life Aquatic”. Nature Education. https://www.nature.com/scitable/knowledge/library/ponds-and-lakes-a-journey-through-the-25982495/.
  17. 1 2 3 ”How far does light travel in the ocean?”. National Oceanic and Atmospheric Administration. https://oceanservice.noaa.gov/facts/light_travel.html. Läst 16 oktober 2026.
  18. 1 2 ”44.4 Aquatic Biomes”. OpenStax. https://openstax.org/books/biology-2e/pages/44-4-aquatic-biomes.
  19. ↑ ”Limnology field and laboratory manual: methods for assessing aquatic production”. Alaska Department of Fish and Game. https://www.adfg.alaska.gov/FedAidpdfs/FRED.071.pdf. Läst 5 november 2026.
  20. 1 2 ”Layers of the Ocean”. National Oceanic and Atmospheric Administration. https://www.noaa.gov/jetstream/ocean/layers-of-ocean. Läst 16 oktober 2026.
  21. ↑ ”Ocean zones”. Woods Hole Oceanographic Institution. https://www.whoi.edu/ocean-learning-hub/ocean-topics/how-the-ocean-works/ocean-zones/. Läst 5 november 2026.
  22. 1 2 3 Gregory J. Dick (13 mars 2019). ”The microbiomes of deep-sea hydrothermal vents: distributed globally, shaped locally”. Nature Reviews Microbiology. https://www.nature.com/articles/s41579-019-0160-2. Läst 16 oktober 2026.
  23. 1 2 3 ”WQS Handbook, Chapter 2”. United States Environmental Protection Agency. https://www.epa.gov/sites/default/files/2014-10/documents/handbook-chapter2.pdf. Läst 5 november 2026.
  24. 1 2 3 4 5 ”Basics of Lake Science”. North American Lake Management Society. https://www.nalms.org/home/basics-of-lake-management/. Läst 5 november 2026.
  25. 1 2 3 4 5 6 ”All About Lakes”. Vermont Department of Environmental Conservation. https://dec.vermont.gov/watershed/lakes-ponds/aboutlakes. Läst 5 november 2026.
  26. ↑ ”Om fisket | Pelagic”. https://pelagic.se/fisket/. Läst 9 april 2024.
  27. ↑ ”pelagisk | svenska.se”. https://svenska.se/tre/?sok=pelagisk&pz=8. Läst 9 april 2024.
  28. 1 2 3 4 ”Freshwater zooplankton: Invertebrates”. New Zealand Department of Conservation. https://www.doc.govt.nz/nature/native-animals/invertebrates/zooplankton/. Läst 5 november 2026.
  29. 1 2 3 4 ”Great Lakes Phytoplankton Monitoring”. United States Environmental Protection Agency. https://www.epa.gov/great-lakes-monitoring/great-lakes-phytoplankton-monitoring-0. Läst 5 november 2026.
  30. 1 2 3 ”Aquatic food webs”. National Oceanic and Atmospheric Administration. https://www.noaa.gov/education/resource-collections/marine-life/aquatic-food-webs. Läst 16 oktober 2026.
  31. ↑ ”Wild and Bizarre Marine Life”. National Oceanic and Atmospheric Administration, Ocean Exploration. https://oceanexplorer.noaa.gov/explainers/marine-life/. Läst 16 oktober 2026.
  32. 1 2 3 4 ”Iron, phytoplankton growth, and the carbon cycle”. PubMed. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16370118/. Läst 16 oktober 2026.
  33. 1 2 3 ”Lake Stratification”. Illinois Environmental Protection Agency. https://epa.illinois.gov/content/dam/soi/en/web/epa/documents/water/conservation/lake-notes/lake-stratification.pdf. Läst 5 november 2026.
  34. 1 2 3 4 ”Om växtplankton”. Sveriges vattenmiljö. https://www.sverigesvattenmiljo.se/undersoka-vattenmiljo/om-vaxtplankton. Läst 5 november 2026.
  35. 1 2 ”What is marine snow?”. National Oceanic and Atmospheric Administration, Ocean Exploration. https://oceanexplorer.noaa.gov/ocean-fact/marinesnow/. Läst 16 oktober 2026.
  36. 1 2 3 ”The Biology of Marine Snowflakes”. Annual Review of Marine Science. https://www.annualreviews.org/content/journals/10.1146/annurev-marine-040523-021832. Läst 16 oktober 2026.
  37. 1 2 ”Temporal change in deep-sea benthic ecosystems: a review of the evidence from recent time-series studies”. PubMed. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/20959156/. Läst 16 oktober 2026.
  38. ↑ Nicole Dubilier, Christine Bergin och Christian Lott (oktober 2008). ”Symbiotic diversity in marine animals: the art of harnessing chemosynthesis”. Nature Reviews Microbiology. https://www.nature.com/articles/nrmicro1992. Läst 16 oktober 2026.