Novgorod

	Novgorod ; Великий Новгород
	Stad
Flagga	Stadsvapen
	Etymologi: ry. Великий Новгород – ’Stora Novgorod’, Новгород – ’nystad’
Land	Ryssland
Federalt distrikt	Nordvästra federala distriktet
Oblast	Novgorods oblast
Koordinater	58°31′00″N 31°17′00″Ö / 58.51667°N 31.28333°Ö
Area	90,08 km²
Folkmängd	221 954 (1 januari 2015)
Befolkningstäthet	2 464 invånare/km²
Grundad	859
Styrande organ	stadsdistrikt
Borgmästare	Jorij Ivanovitj Bobrysjev
Postnummer	173xxx
Riktnummer	78162
Geonames	519336
	Webbplats: Stora Novgorods officiella webbplats

För andra betydelser, se Novgorod (olika betydelser).

Novgorod (officiellt ryska: Великий Новгород, Velikij Novgorod, ’stor nystad’; fornnordiska: Holmgård), är en stad med cirka 220 000 invånare i nordvästra Ryssland. Det är ett handels- och turistcentrum vid E105an på vägen mellan Moskva och Sankt Petersburg samt den administrativa huvudorten för Novgorod oblast.

Novgorod ligger omkring 150 kilometer sydost om Sankt Petersburg på en kulle nära sjön Ilmens utlopp till floden Volchov. Området är ett lågland, som i övrigt saknar större höjder.

Under medeltiden var Novgorod en av Rysslands mest betydande städer och huvudort för den ryska Republiken Novgorod. Novgorod är en av Rysslands äldsta städer, omnämnd redan år 859. Nordmännen kallade staden för Holmgård.^[3] Den ursprungliga platsen är idag känd som Rjurikovo Gorodisjtje. Där finns många arkeologiska fynd från äldre historia, eftersom den är Rysslands mest utgrävda stad. Markens beskaffenhet har bevarat de arkeologiska fynden väl. Bland mycket annat har man hittat medeltida näverbrev på ryska och även på finska som ger en inblick i medeltidens vardagsliv.

Historik

Medeltid och stadsrepublik

Novgorod är en av Rysslands äldsta städer och omtalas i Nestorskrönikan för år 859. Fynden från den äldsta tiden påvisar tydliga skandinaviska influenser. En fursteätt som möjligen hade skandinaviskt ursprung styrde Gorodisjtje ("Gammelstad") 2 kilometer nedströms Novgorod. Arkeologiska undersökningar har kunnat spåra delar av Novgorods gatunät tillbaka till början av 900-talet. I Skandinaviska källor kallas staden Holmgård. Novgorods innevånare skall ha tvångskristnats 989.^[4]

Det nuvarande Novgorod, "Nystad" skall ha grundats 1044. Fram till 1100-talet lydde Novgorod nominellt under Kievriket som dess utpost mot norr.^[4]

Från 1136 var Republiken Novgorod en stadsrepublik, en av Europas första^{[källa behövs]} och en av de mäktigaste. Dess oberoende upphävdes 1478 av fursten i Moskva, och slutet av stadsrepublikens tid var dess glansålder. Under Novgorods storhetstid fanns mer än 200 kyrkor i staden. I början av 1900-talet fanns knappt hälften kvar, och i dag ett fyrtiotal.

Stadsrepublikens officiella namn var Gospodin Velikij Novgorod. Huvudnäringarna var handel och hantverk, till skillnad från senare ryska stadssamhällen. Under sin storhetstid hade Novgorod en genomsnittlig folkmängd på 50 000. Republikens invånare kallades för ”fria män” (voljnyje ljudi) och republikens styrelseform vetjevoj stroj. De i Novgorod hållna tingsmötena kallades vetje. Medborgarna samlades till möten för att ta del av stadsangelägenheterna. Samhällsklasserna var flytande – en mans plats i samhället bestämdes inte av hans härkomst utan mer av hans duglighet. Denna form av primitiv demokrati har delvis sitt ursprung i nordmännens ting, där fria män beslöt om gemensamma angelägenheter. Novgorod hade en furste som styresman, men fursten valdes av folkförsamlingen (valmonarki). Han tvingades också underteckna ett avtal med Novgorod, i vilket hans rättigheter fastställdes och där han lovade att garantera stadens friheter och tillvarata dess intressen. Fursten fungerade som krigsmaktens överbefälhavare och som förvaltningschef, men med vissa inskränkningar. Han kunde utöva makten endast med borgmästarens, posadnikens, samtycke. Han saknade lagstiftningsrätt och var tvungen att ha den gamla kungsgården i Gorodisjtje som tjänstebostad. Om han inte skötte sig, kunde han avsättas – det hette att man ”visade honom vägen från Novgorod” – vilket ofta skedde. I en gammal krönika heter det: ”Medborgarna i Novgorod härskar över sitt land som Gud givit dem, och furstarna rättar sig efter deras vilja.” Några av furstarna avgick självmant, när meningsskiljaktigheterna mellan folkförsamlingen och fursten visat sig för stora.

En av stadens mer kända furstar hette Alexander Nevskij. Han har givit namn åt Sankt Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt.^{[källa behövs]}

De gotländska köpmännens egen handelsgård i Novgorod kallades för Gutagård och blev under många århundraden en viktig central plats för gutarnas handel. På en uppländsk runsten från slutet av 1000-talet omnämns en Sankt Olovskyrka, som hörde till handelsgården. Novgorod går tillbaka till 800-talet, och det är därför inte omöjligt att Gutagård leder sina anor tillbaka dit.

Novgorodriket hade fem styrelseområden och gränsade mot det vikinga- och medeltida Sverige. Därigenom besökte även många svenskar staden och gav namn på objekt där: en gata gick under namnet Varjaggatan. Den började vid gutarnas Sankt Olofskyrka vid Volchovs östra strand. Där fanns även Farmanna gardr, de nordiska (gotländska) farmännens gård, där de var inkvarterade under sina besök.

I den första Novgorodkrönikan uppträder gutarna första gången 1130, nästa gång år 1188. För det senare tillfället berättas om strider mellan varjager och novgorodbor på Gotland. Kanske är det dessa misshälligheter som leder fram till det fördrag, som Novgorod år 1189 ingår med gutar och andra västliga folk, och som garanterar folken ömsesidiga förmåner under handelsfärder. Efter detta år uppträder Gotland rätt ofta i ryska källor. Från 1200-talet finns ytterligare några handelsfördrag bevarade, inte bara mellan Gotland och Novgorod utan även mellan Gotland och Smolensk. Gutarnas avtal med fursten i Smolensk, vilket även innefattade Riga, är från 1229. Där framgår att gutarna har haft äldre reglerade handelsförbindelser med hans land. Den gutniska handeln på Dynaleden har tidigare haft Kiev som mål. På 1100-talet tog Smolensk Kievs plats.

Som ett uttryck för farmannaböndernas svagare ställning arrenderade det gutniska alltinget senast från 1331 ut Gutagård till de baltiska städerna som kallade den Gotenhof, senare med Reval som arrendator. Vid ett möte i Visby 1402 förhandlade prosten i Vall, herr Jakob, med Revalborgaren Hinze Stolte. På Gotlands vägnar mottog herr Jakob från Stolte, som var de tyska städernas och köpmännens befullmäktigade ombud, hyran för farmannaköpmännens gamla Gutagård i Novgorod för föregående år, och hyreskontraktet förlängdes med ytterligare tio år. Åtminstone fram till 1554 kräver och lyfter landsdomaren hyran för Gutagård.

Axelssönernas inblandning i detta är betydande. Det står klart att deras i Livland intensifierades omkring 1470. Men redan innan dess hade Olof, Åke, Erik, Ivar och Laurens Axelsson i flera avseenden gjort sig kända respektive ökända i Livlands städer och borgar. Det började redan 1453, då Olof i gutnatingets namn börjat ställa nya och för Reval allt mer betungande krav på ökat arrende för det urgamla gutniska handelskontoret Gutagård/Gotenhof borta i Novgorod. Det hade Revalköpmännen lyckats komma över senast 1402. Reval betalade faktiskt ut en summa 1455, men kontroversen, med ständigt nya gotländska krav och åtföljande revaliensiska undanmanövrar och hjälpansökningar på hansedagar med mera fortsatte under de närmaste tjugo åren, fram till 1472.

Ikonmåleriet i Novgorod inleddes under 1000-talet. Staden utvecklade med tiden en speciell stilart, vilken går under benämningen Novgorodskolan; den hade sin storhetstid samtidigt med stadsrepubliken.

Slutet på glansperioden

I januari 1478 tvingades novgorodborna avsäga sig sin självständighet. Staden berövades sitt frihetsbrev, stadsklockan som i århundraden ljudit för att sammankalla stadens medborgare till vetje fördes till Moskva, borgmästaren fängslades och nya ståthållare övertog stadens styrelse. Stadsborna tvingades leverera en tribut till Moskva.

[1]

[2]

[3]

[4]