Hedonism
Hedonism (av grekiska hedone, "njutning", "lustkÀnsla") Àr en familj av filosofiska och psykologiska teorier som sÀtter njutning som centralt mÄl för mÀnniskans strÀvanden.[1] Psykologisk hedonism Àr teorin om att sökande efter njutning och undvikande av lidande Àr mÀnniskans enda drivkraft eller motivation. Etisk hedonism Àr teorin om att mÀngden resulterad njutning Àr den enda mÄttstocken pÄ en handlings moraliska vÀrde. VÀrdeteoretisk hedonism Àr teorin att njutning Àr det enda intrinsikalt vÀrdefulla.[2] Dessutom talar man idag ofta om vad som utgör ett gott liv, eller vad som bidrar till ens vÀlmÄende, och hedonistens svar Àr dÄ att njutning Àr det enda betydelsefulla i skapandet av en mÀnniskas livsbana. Idag ses hedonismen som en av de tre mest betydelsefulla teorierna om vÀlmÄende, bredvid begÀrsrelaterade teorier och objektiv lista-teorier.[3]
Hedonismen spĂ„rar sina rötter till antikens filosofer. Ăven om Platon under en period tycks ha haft hedonistiska Ă„sikter sĂ„ Ă€r Epikuros utan tvekan teorins - i alla dess dĂ„tida varianter - mest betydelsefulla föresprĂ„kare. Under vissa perioder av historien har nĂ„gon form av hedonism fungerat nĂ€stan som ett axiom i filosofiska sammanhang, men dess nĂ€stföljande storhetsperiod Ă€gde rum under senare halvan av 1800-talet med företrĂ€dare som Jeremy Bentham, John Stuart Mill och Henry Sidgwick.
Termen "hedonist" anvÀnds ibland till vardags som synonym till "livsnjutare".
Historia
[redigera | redigera wikitext]Antiken
[redigera | redigera wikitext]Odysséen av Homeros beskriver en ö dÀr lotusÀtarna bor. NÀr de Àter av lotusblomman faller de i ett slags trans av glömska och hÄglös lÀttsamhet. Detta fungerade som en litterÀr invÀndning mot hedonism.[4]
Epikuros Ă€r historiskt sett hedonismens förfader, i teorins alla dĂ„varande bemĂ€rkelser. Han menade att det som Ă€r efterstrĂ€vat ocksĂ„ Ă€r det som Ă€r efterstrĂ€vansvĂ€rt. Han betraktade praktisk vishet som förmĂ„gan att pĂ„ ett korrekt sĂ€tt kunna kalkylera mĂ€ngden njutning och lidande. Dygder och rationell aktivitet hĂ€rleder sitt vĂ€rde frĂ„n njutning och Ă€r sĂ„ledes endast instrumentellt vĂ€rdefulla. Epikuros skilde mellan aktiva och stillsamma njutningar och ansĂ„g att de senare Ă€r bĂ€ttre eftersom de varar lĂ€ngre. Distinktionen ska inte ses som synonym till kroppsliga- respektive sjĂ€lsliga njutningar. Ăven minnen av njutningar Ă€r njutningar. Epikuros hedonistiska instĂ€llning hör delvis samman med hans radikala empirism; det enda vi har sĂ€ker kunskap om Ă€r vĂ„ra sensationer och bland dem ingĂ„r njutning och lidande.
Platon hade en hedonistisk period vilket framför allt mÀrks i hans dialog Protagoras. Hans sokratiska antagande, att man inte kan veta det goda utan att ocksÄ göra det goda, kombinerat med hans psykologiska hedonism, ledde honom till att acceptera en slags etisk hedonism. Han övergav den emellertid senare till förmÄn för en form av vÀrdeteoretisk pluralism, detta eftersom han övergav den psykologiska hedonismen. Platons senare lyckobegrepp innefattar bÄde njutning och kunskap.
Aristoteles menade att njutning kompletterar rationell aktivitet och Àr alltsÄ inte det enda, eller ens det högsta, goda. Han menade att endast de "Àdla njutningarna" Àr vÀrdefulla och att deras vÀrde varierar med vÀrdet pÄ aktiviteten som de framspringer ur. Hos Aristoteles hade "lycka" en mer central plats Àn "njutning" och den förra innefattar delvis den senare.
1800-talet
[redigera | redigera wikitext]Den brittiske filosofen Jeremy Bentham var utilitarist. Han menade att all njutning Àr god, vilket gör honom till kvantitativ utilitarist, till skillnad frÄn Mill som skilde mellan njutning av olika kvaliteter. Bentham menade att det Àr omöjligt att bevisa hedonismen, den utgör grunden för alla andra förklaringskedjor. Han stÀllde sig bakom bÄde psykologisk- och etisk hedonism och gjorde ingen skarp distinktion mellan vad vi gör och vad vi bör göra. Njutning fungerar bÄde som förklarande- och rÀttfÀrdigande orsak till vÄrt beteende.
John Stuart Mill ansÄg inte heller att ett bevis behövde ges för att rÀttfÀrdiga hedonismen, men presenterade likvÀl ett argument som bestÄr av tvÄ steg. För det första försöker han bevisa hedonismen och för det andra försöker han dÀrifrÄn rÀttfÀrdiga utilitarismen. Hans första steg gÄr i korthet ut pÄ att han pÄstÄr att det enda ÄtrÄvÀrda Àr det vi faktiskt ÄtrÄr. DÀrifrÄn försöker han bevisa utilitarismens rimlighet genom att formulera ett njutningsbegrepp som inte plockar ut individer. Mill föresprÄkade en kvalitativ hedonism, det vill sÀga en hedonism som skilde mellan kvalitativt olika njutningar. Han gjorde ingen distinktion mellan lycka och njutning. Hans argument har kritiserats av bland andra G.E. Moore.
En annan brittisk filosof som emellertid förnekade den psykologiska hedonismen var Henry Sidgwick. Han omfattade ÀndÄ den etiska hedonismen och likstÀllde njutning med "ÄtrÄvÀrda medvetandetillstÄnd", en fenomenologiskt heterogen klass av mentala tillstÄnd. Sidgwick stÀllde upp fyra, enligt honom sjÀlvklara, principer som stödde hans utilitarism. För det första betyder "rÀtt för mig" "rÀtt för alla". För det andra Àr tidslig placering irrelevant. För det tredje har all njutning lika vÀrde, oavsett vems. För det fjÀrde Àr det alltid rationellt att efterstrÀva det goda.
1900-talet
[redigera | redigera wikitext]Under 1900-talet upplevde hedonismen en stark tillbakagÄng. Roger Crisp har identifierat tre viktiga anledningar till att filosofer började betrakta hedonismen som tillbakavisad. För det första betraktade mÄnga filosofer John Stuart Mills införande av distinktionen mellan kvalitativt olika njutningar som antingen ett övergivande av hedonismen eller som inkoherent. För det andra har de stött sig pÄ G.E. Moores teori om intrinsikala vÀrden och med hjÀlp av denna argumenterat för att det Àr "absurt" att hÀvda att njutning skulle vara det enda intrinsikalt goda. Slutligen har de hÀnvisat till Robert Nozicks tankeexperiment om upplevelsemaskinen, vilket ofta anvÀnds för att snabbt avvisa hedonismen som en teori om vÀlmÄende och sedan gÄ vidare med att undersöka mer levande teorier.[5][6]
Synen pÄ njutning
[redigera | redigera wikitext]Eftersom hedonismen placerar njutning sÄ centralt har det med tiden dykt upp en rad olika teorier om vad njutning egentligen Àr. Att definiera njutning har varit viktigt inte bara för hedonisterna, utan Àven för kritikerna, som med hjÀlp av en viss definition har försökt visa att hedonismen Àr felaktig eller kontraintuitiv.
Upplevelseförklaringar
[redigera | redigera wikitext]Enligt upplevelse-orienterade förklaringar Àr njutning och smÀrta distinkta medvetna upplevelser, eller Ätminstone delar av sÄdana upplevelser.[7] Gilbert Ryle har framfört ett argument mot uppfattningen om njutning som en sensation, som gÄr ut pÄ att alla sensationer har ett speciellt omrÄde dÀr de kÀnns, men att olika njutningar saknar ett sÄdant gemensamt "kÀnningsomrÄde".[8] Wayne Sumner har gjort en distinktion mellan tvÄ huvudsakliga teorier om njutning som Àr upplevelse-orienterade: den intrinsikala- och den extrinsikala uppfattningen.[9]
Intrinsikalt distinkt upplevelse
[redigera | redigera wikitext]Enligt teorin om njutning som en intrinsikal upplevelse "upplevs" njutning pĂ„ ett speciellt sĂ€tt; det har en distinkt intrinsikal karaktĂ€r, exempelvis genom dess fenomenologi, dess qualia eller kĂ€nslan som det medför. Bland andra G.E. Moore uppfattade njutning pĂ„ detta sĂ€tt. Han menade att njutning var ett odefinierbart "nĂ„gonting", som dock Ă€r separerbart frĂ„n allting annat. Ăven om detta "nĂ„gonting" inte gĂ„r att förklara eller beskriva nĂ€rmare, sĂ„ gĂ„r det helt klart att isolera det som just njutning.
En klassisk invĂ€ndning mot denna syn pĂ„ njutning Ă€r att vi genom introspektion upptĂ€cker att det inte finns nĂ„gon gemensam komponent hos allt det vi ser som njutning â att lĂ€sa en vĂ€lskriven bok, att ha sex, att lösa ett matematiskt problem â som gör det till just njutning.[5] Henry Sidgwick formulerade denna invĂ€ndning i sin The Method of Ethics.[10] Ett annat argument, som inte bara riktar sig mot denna uppfattning om njutning, gĂ„r ut pĂ„ att inte allt det som definieras som njutning faktiskt Ă€r njutning och kan sĂ€gas öka personens vĂ€lmĂ„ende. Slutligen gĂ„r en tredje invĂ€ndning ut pĂ„ att inte endast njutning Ă€r intrinsikalt vĂ€rdefullt. Dessa tre invĂ€ndningar kallas ibland förkortat för "none such", "not all" och "not only" pĂ„ engelska.[7]
Extrinsikalt distinkt upplevelse
[redigera | redigera wikitext]Den extrinsikala synen pĂ„ njutning som en distinkt upplevelse liknar den intrinsikala i det att bĂ„da ser pĂ„ njutning som en upplevelse, exempelvis en kĂ€nsla eller en mer kognitiv upplevelse. Den skiljer sig emellertid frĂ„n denna i det att dess kriterium för vad som Ă€r njutning fokuserar pĂ„ utomstĂ„ende omstĂ€ndigheter kring upplevelsen, snarare Ă€n egenskaper hos upplevelsen sjĂ€lv. Den gĂ„r ut pĂ„ att en upplevelse Ă€r njutning om och endast om personen som har upplevelsen ocksĂ„ har en speciell positiv attityd gentemot den. Exakt vilken attityd det rör sig om skiljer sig Ă„t; det kan vara en trosförestĂ€llning, förmodan, förvĂ€ntan, begĂ€r, preferens etc. Sidgwick anammade detta synsĂ€tt i och med hans avvisande av den intrinsikala uppfattningen: "Pleasure ⊠as a feeling which ⊠is at least implicitly apprehended as desirableâŠ" (fritt översatt ungefĂ€r: "Njutning ⊠en kĂ€nsla som ⊠Ätminstone implicit uppfattas som efterstrĂ€vansvĂ€rd").[10]
Den extrinsikala uppfattningen undviker argumentet om att det inte finns nÄgon gemensam komponent hos allting vi kallar njutning. FöresprÄkaren av denna uppfattning kan gÄ med pÄ att det vi kallar njutning innefattar en bred uppsÀttning kÀnslor och mentala tillstÄnd utan nÄgon minsta gemensam nÀmnare, men ÀndÄ kategorisera allt detta som njutning pÄ basis av personens instÀllning gentemot dessa tillstÄnd. Den extrinsikala uppfattningen har dock egna problem. Det allvarligaste av dessa Àr "killjoy"-argumentet. Enligt detta argument finns det medvetandetillstÄnd som vi har de relevanta attityderna mot, men som knappast kan betraktas som njutningsfulla. Ett exempel Àr skam; man kan kÀnna skam inför nÄgonting man har gjort, och faktiskt vilja kÀnna skammen, som ett bevis pÄ att man Àr en moraliskt kÀnslig person. Men om man har en sÄdan attityd gentemot skamkÀnslan sÄ tycks det enligt den extrinsikala uppfattningen implicera att skammen Àr njutningsfull, vilket för de flesta av oss Àr starkt kontraintuitivt. Denna invÀndning Àr en av de sÄ kallade "not all"-invÀndningarna.
Attitydförklaringar
[redigera | redigera wikitext]En annan klass av teorier om njutning Àr de attityd-orienterade förklaringarna. Enligt dessa bestÄr njutning av ett intentionalt tillstÄnd, som en trosförestÀllning eller ett begÀr. Dessa intentionala tillstÄnd kan vara riktade antingen mot en sjÀlv eller mot den yttre vÀrlden. Skillnaden frÄn de upplevelse-orienterade förklaringarna Àr att dessa attityd-orienterade teorier identifierar njutning med sjÀlva attityden, snarare Àn attitydens objekt, som den extrinsikala uppfattningen gör gÀllande.
Attityd-orienterade förklaringar har den fördelen att de undviker en del av invÀndningarna som riktas mot upplevelse-orienterade förklaringar. De kan Àven redogöra för njutningens kvantitet, genom att hÀnvisa till sÄdant som lÀngden och intensiteten hos attityderna. DÀremot kan "killjoy"-invÀndningen Àven gÀlla för dessa teorier; det verkar konstigt att pÄstÄ att attityden, i det förra exemplet med skammen, till skamkÀnslan var njutningsfull, Àven om det var en positiv attityd. Ett annat problem Àr existensen av defekta attityder, som missriktade eller destruktiva attityder.
Fred Feldman menar att stĂ„ndpunkten som bland andra Sidgwick för fram, att njutning Ă€r intrinsikalt vĂ€rdefullt pĂ„ grund av vissa attityder gentemot kĂ€nslan som Ă€r njutningsfull, kombinerat med G.E. Moores syn pĂ„ intrinsikalt vĂ€rde, Ă€r inkoherent. Feldman analyserar först Sidgwicks definition av njutning som "a feeling which, when experienced by intelligent beings, is at least implicitly apprehended as desirable...." Denna syn pĂ„ njutning har den fördelen att den undviker heterogenitets-argumentet, det vill sĂ€ga invĂ€ndningen att olika sorters njutningar (njutningsfulla kĂ€nslor) inte har nĂ„got gemensamt som kan pekas ut som utgörande sjĂ€lva njutningen. Ăven andra filosofer har anammat en liknande syn pĂ„ njutning, Ă€ven om de har bytt ut Sidgwicks "desirable" mot exempelvis "wish to prolong". Det viktiga i sammanhanget Ă€r att man definierar njutning i termer av nĂ„gon extern instĂ€llning gentemot kĂ€nslan som sĂ€gs vara sjĂ€lva njutningen.
Feldman gÄr sedan vidare och analyserar den mooreanska uppfattningen om intrinsikalt vÀrde. I korthet gÄr Feldmans argument ut pÄ att Moores begrepp om intrinsikalt vÀrde sÀger att dessa vÀrden endast supervenierar pÄ objektets intrinsikala egenskaper, det vill sÀga egenskaper som Àr helt oberoende av objektets förhÄllande till resten av vÀrlden. Men om en kÀnsla av njutning Àr vÀrdefull pÄ grund av att den som har kÀnslan betraktar den som njutningsfull tycks dess vÀrde vara extrinsikalt, eftersom det Àr beroende av agentens instÀllning till kÀnslan; en instÀllning som Àr extern i förhÄllande till kÀnslan. AlltsÄ Àr Sidgwicks hedonism inkoherent.
Efter att ha identifierat denna inkoherens hos Sidgwicks attityd-orienterade syn pÄ njutning försöker Feldman att komma med ett alternativt synsÀtt som undviker denna svÄrighet. Han gör detta genom att förÀndra definitionen av njutning. Feldman behÄller synen pÄ njutning som beroende av personers attityder, men talar om "propositionella attityder". Dessa attityder Àr inte kÀnslor; de Àr riktade mot olika sakförhÄllanden. Att njuta av nÄgonting Àr att njuta av att ett specifikt sakförhÄllande föreligger. Han identifierar vidare sÄdana sakförhÄllanden som bestÄende av en person som njuter av att han eller hon sjÀlv till en viss intensitet upplever nÄgonting vid nÄgon tidpunkt, det vill sÀga en individ, en viss intensitet av intrinsikal propositionell njutning, en speciell tidpunkt och ett specifikt objekt.
Kritik
[redigera | redigera wikitext]Moores argument
[redigera | redigera wikitext]Hedonismen har kritiserats av en rad filosofer, inte minst under 1900-talet. G.E. Moore argumenterade i sin Principia Ethica mot vÀrdeteoretisk hedonism, teorin om att lycka eller njutning Àr det enda intrinsikalt goda.[11] Moore ansÄg att en hedonist Àr tvungen att gÄ med pÄ att en vÀrld med endast njutning, utan sÄdant som kÀrlek, kunskap och skönhet, skulle vara bÀttre Àn en vÀrld som innehöll dessa ting men som var lite mindre njutbar. Denna tanke fungerar som ett reductio ad absurdum-argument hos honom; det vill sÀga, eftersom hedonismen leder till detta sÄ mÄste den anses vara felaktig som teori om intrinsikala vÀrden.
Nozicks upplevelsemaskin
[redigera | redigera wikitext]Ett annat argument som av mÄnga har betraktats som en slutgiltig vederlÀggning av hedonismen och andra mentala tillstÄnds-relaterade teorier om vÀrde Àr Robert Nozicks tankeexperiment "upplevelsemaskinen". Nozick tÀnker sig en maskin som kan framkalla vilka mentala upplevelser som helst hos personen som anvÀnder den. En hedonist bör dÄ rimligtvis gÄ med pÄ att ett liv i en sÄdan maskin, med de ultimata instÀllningarna, bör vara ett fullÀndat liv. Eftersom det endast Àr de mentala tillstÄnden som Àr vÀrdefulla sÄ bör det inte spela nÄgon roll huruvida dessa Àr ett resultat av faktiska hÀndelser eller artificiellt producerade av avancerade neuropsykologer. Men detta strider mot de flesta mÀnniskors intuitioner om ett gott liv; vi vill exempelvis inte bara uppleva kÀrlek, vi vill Àlska och bli Àlskade pÄ riktigt.
Nozicks argument framstod lÀnge, och framstÄr fortfarande för mÄnga, som ett slutgiltigt slag mot hedonismen. PÄ senare tid har detta emellertid delvis kommit att förÀndras. Filosofen Matthew Silverstein skrev Är 2000 en artikel i tidskriften "Social Theory & Practice" med titeln In defense of happiness: A response to the Experience Machine. Silverstein menar att han identifierar vissa gömda premisser i Nozicks resonemang, premisser som vid en nÀrmare undersökning inte visar sig vara hÄllbara. En betydande brist hos Nozick Àr, enligt Silverstein, att han frÄn det faktum att vi vill ha ("desire") mer Àn blott simulerade lyckoupplevelser i vÄrt liv, drar slutsatsen att mÀnniskors vÀlfÀrd ("well-being") beror pÄ mer Àn blott simulerade lyckoupplevelser. Om man tolkar hedonismen som en teori om vad som utgör ett gott liv, vad som betingar en mÀnniskas vÀlfÀrd, sÄ behöver inte mÀnniskors faktiska viljeattityder vara relevanta för huruvida hedonismen Àr rimlig eller inte. Silverstein tar upp flera exempel dÀr tillfredsstÀllandet av det vi faktiskt vill inte bidrar till att öka vÄr vÀlfÀrd, till exempel vad gÀller irrationella begÀr. Om man kan skilja mellan vad en person vill och vad som bidrar till dennes vÀlfÀrd tycks Nozicks upplevelsemaskinsargument Ätminstone vara försvagat.[12]
Jason Kawall medger att de allra flesta av oss skulle vÀlja att inte kopplas in i Nozicks upplevelsemaskin, om vi fick det valet. Men, menar han, detta Àr inte ett argument mot mentala tillstÄnds-teorier om vÀlmÄende. En föresprÄkare av mentala tillstÄnds-teorier, det vill sÀga en person som hÀvdar att endast mentala tillstÄnd bidrar till vÄr vÀlfÀrd, positivt och negativt, kan gÄ med pÄ att vi vÀrdesÀtter andra saker Àn vÄra egna mentala tillstÄnd. Vi har moraliska vÀrden, vi har förpliktelser mot andra mÀnniskor etc. Det Àr emellertid konsistent att bÄde hÀvda att det finns sÄdana vÀrden, och att de inte Àr komponenter av vÄr vÀlfÀrd.
Misstaget som kritikerna enligt Kawall begÄr, Àr att knyta mental tillstÄnds-föresprÄkaren (hÀrefter endast "föresprÄkaren") till stÄndpunkten att alla vÀrden betingas av sitt förhÄllande till mentala tillstÄnd. Det enda föresprÄkaren behöver hÀvda Àr att endast sÄdant som visar sig i mentala tillstÄnd pÄverkar vÄr vÀlfÀrd. Uppfyllandet av ens förpliktelser pÄverkar ens vÀlfÀrd endast i den mÄn som jag Àr medveten om att man faktiskt uppfyller dem. Vidare kan det vara vÀrdefullt att uppfylla ens förpliktelser Àven om detta inte tar sig uttryck i mentala tillstÄnd. Detta vÀrde Àr dÄ emellertid inte ett "vÀlmÄende-vÀrde", och att gÄ med pÄ detta Àr fullt förenligt med att hÀvda att endast mentala tillstÄnd bidrar till ens vÀlfÀrd. Det kan till och med vara sÄ att andra vÀrden stÄr i konflikt med ens vÀlmÄende, pÄ sÄ sÀtt att uppfyllandet (i de fall dÀr det rör sig om Ästadkommanden) av de förra försÀmrar det senare. à terigen pÄpekar Kawall att detta inte Àr nÄgot problem för föresprÄkaren. Slutligen pekar Kawall pÄ att kritikerna tycks vara knutna till en underlig stÄndpunkt: att soldaten som offrar sitt eget liv för sina kamrater gör detta för att öka sitt eget vÀlmÄende. FöresprÄkaren kan förklara detta mer i enlighet med vÄra intuitioner; nÀmligen genom att förklara att han offrade sitt eget vÀlmÄende för sina kamraters vÀlmÄende.
Heterogenitetsargumentet
[redigera | redigera wikitext]Heterogenitetsargumentet riktar sig till intrinsikala njutningsteorier. Det gÄr ut pÄ att det inte finns nÄgon gemensam komponent hos allt det vi kallar njutning, som Àr det som konstituerar njutningen. Filosofen Stuart Rachels har presenterat tre förslag pÄ hur en hedonist kan bemöta denna invÀndning:[13]
- Njutningar Àr endast de erfarenheter som Àr intrinsikalt goda pÄ grund av hur de kÀnns.
- Njutningar Àr endast de erfarenheter som Àr goda, för personerna som har erfarenheterna, pÄ grund av hur de kÀnns.
- Njutningar Àr endast de erfarenheter som man bör tycka om som blott kÀnslor; gillande Àr en lÀmplig respons endast till njutningar blott som kÀnslor.
Roger Crisp menar att det tredje förslaget egentligen Àr en form av externalism, och att de andra tvÄ Àr ganska lika varandra. Han argumenterar för att i synnerhet det andra förslaget gÄr att bygga vidare pÄ, och gör sjÀlv ocksÄ detta. Han skriver (fritt översatt): "Om föresprÄkaren av heterogenitetsargumentet söker efter nÄgonting i stil med en speciell sensation, som sötma eller ett kittlande eller en kÀnsla i nÄgon speciell del av kroppen [...] eller nÄgonting som en sinnlig egenskap som rödhet, i njutningsfulla erfarenheter, sÄ kommer hon att misslyckas. Men det finns ett sÀtt som njutningsfulla erfarenheter kÀnns pÄ: de kÀnns njutningsfulla." Crisps poÀng Àr att det "Àr pÄ ett speciellt sÀtt" att kÀnna njutning. Han medger att olika njutningar kraftigt skiljer sig Ät, men menar att det ÀndÄ finns nÄgonting som Àr gemensamt för dem alla, nÀmligen att de "kÀnns bra".
Mills kvalitativa hedonism
[redigera | redigera wikitext]Efter kritik av sina samtida om att hans hedonism var en "svinens filosofi" försökte John Stuart Mill försvara sig genom att införa en distinktion mellan höga och lÄga njutningar. Detta ansÄgs av mÄnga vara antingen ett övergivande av hedonismen eller inkoherent.[14][15]
Roger Crisps teori, som bygger vidare pÄ Mills, möjliggör enligt honom sjÀlv att man kan skilja olika njutningar Ät kvalitativt. Crisp menar att det gÄr att rÀdda Mills distinktion, som tycks vara nödvÀndig för att hedonismen ska kÀnnas intuitivt riktig. Om man omformulerar Mills uppfattning om intensitet och lÀngd som att det handlar om sjÀlva upplevelsens intensitet och lÀngd snarare Àn njutningen i sig, sÄ kan man göra samma sak med upplevelsers kvalitet. Upplevelser kan alltsÄ vara lÄngt mer njutningsfulla just pÄ grund av att de Àr av högre kvalitet, men poÀngen Àr att det inte Àr sjÀlva njutningen som Àr av högre kvalitet. Ett annat sÀtt att uttrycka detta pÄ Àr genom att skilja mellan upprÀknande och förklarande teorier. LitterÀr kvalitet kan till exempel ingÄ i en upprÀkning av faktorer som ökar ens vÀlmÄende, men det Àr samtidigt konsistent att förklara detta genom att hÀvda att anledningen till att det gör just detta Àr att det ökar njutningen i upplevelsen. PÄ det sÀtter menar Crisp att han löser dilemmat som Mill stÀlls inför med sin distinktion mellan höga och lÄga njutningar. Detta Àr alltsÄ ingen snÀllare tolkning av Mill utan ett övergivande eller omformulering av en del av hans teori.
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- â Silverstein (2000) s. 279, "...theories are hedonistic in virtue of the central role they assign to the notion of pleasure."
- â Psykologisk hedonism kallas ibland "motivationell hedonism" och etisk- och vĂ€rdeteoretisk hedonism skils ibland inte Ă„t och benĂ€mns dĂ„ bara "etisk"- eller "normativ hedonism". Följande citat frĂ„n Crisp (2000) ger en antydan om olika teoretiskt tĂ€nkbara hedonistiska teorier: "First, then, let me try to specify more precisely the kind of hedonism I want to discuss. It is not psychological hedonism [...] Nor is it a view about morality [...] Nor is it a view about the good, since the kind of hedonism I have in mind is consistent with the view that there are non-hedonist values, such as aesthetic values. Nor is it a view about what makes for a good life, or a good human life. Nor, even, is it a view about happiness, which may well be understood most plausibly in a non-hedonistic way. Rather I wish to discuss hedonism as a theory of well-being, that is, of what is ultimately good for any individual."
- â Well-Being frĂ„n Stanford Encyclopedia of Philosophy. HĂ€mtat 2008-01-16.
- â Copp, David (22 December 2005). The Oxford Handbook of Ethical Theory. Oxford University Press. sid. 361. ISBN 978-0-19-803372-1. https://books.google.com/books?id=yMoutDMc2pIC&pg=PA361
- 1 2 Crisp (2000)
- â Ett exempel pĂ„ detta Ă€r Griffin, James, Well-Being: Its Meaning, Measurement and Moral Importance (1986), New York: Oxford University Press, s. 7
- 1 2 Hedonism frÄn Stanford Encyclopedia of Philosophy
- â Ryle, Gilbert, "Pleasure" i "Dilemmas" (1954) (Cambridge: Cambridge University Press).
- â Sumner, Wayne, Welfare, Happiness, and Ethics (1996) (Oxford: Clarendon Press).
- 1 2 Sidgwick, Henry, The Methods of Ethics (1907), 7 uppl.
- â Se Intrinsic vs. Extrinsic Value frĂ„n Stanford Encyclopedia of Philosophy. HĂ€mtat 2007-12-29.
- â Silverstein, Matthew, In defense of happiness: A response to the Experience Machine (2000), frĂ„n "Social Theory & Practice".
- â Rachels, Stuart, Is Inpleasantness Intrinsic?, s. 197-8. Rachels behandlar egentligen lidande, men poĂ€ngen gĂ„r Ă€ven att göra om njutning.
- â Se Mill, Utilitarianism, 2. 3-8.
- â För exempel pĂ„ denna kritik, se Green, Prolegomena to Ethics, s. 168-78.
Tryckta kÀllor
[redigera | redigera wikitext]- Aydede, Murat: "An Analysis of Pleasure Via-ĂĄ-vis Painâ i "Philosophy and phenomenological research", nov 2000, ss. 537-570.
- Crisp, Roger, Well-Being i "Well-Being and Morality" (2000), Oxford University Press
- Feldman, Fred: âThe Intrinsic Value of Pleasuresâ i "Ethics", vol. 107, april 1997, ss. 488-566
- Helm, Bennett W.: "Felt Evaluations: A Theory of Pleasure and Pain"
- Heathwood, Chris: "Desire Satisfactionism and Hedonism", i "Philosophical Studies", vol. 128, nr. 3, 2006, ss. 539-563.
- Kawall, Jason: "The Experience Machine and Mental State Theories of Well-being" i "The Journal of Value Inquiry", 33, 1999, ss. 381-387.
- Endola, Joseph: "Intuitive Hedonismâ i "Philosophical Studies", vol. 128, nr. 2, mars 2006, ss. 441-477.
- Millgram, Elijah: "Millâs Proof of the Principle of Utility" i "Ethics" 110, januari 2000, ss. 282-310
- Silverstein, Matthew: "In defense of happiness: a response to the experience machine", vol. 26 nr. 2, 2000, ss. 279-301
- Sobel, David: "Varieties of Hedonism, in Journal of Social Philosophy", vol. 33, nr. 2. sommar 2002, ss. 240-256.
- Uppslagsordet Hedonism frÄn Stanford Encyclopedia of Philosophy. HÀmtat 2007-12-18.
