AC/DC
| AC/DC | |
 Brian Johnson, Angus Young, Cliff Williams, Phil Rudd och Malcolm Young. | |
| Bakgrund | Sydney, Australien |
|---|---|
| Genre | |
| År som aktiva | 1973 – |
| Skivbolag | |
| Relaterade artister |
|
| Webbplats | acdc |
| Medlemmar | |
| Angus Young Phil Rudd Cliff Williams Brian Johnson Stevie Young | |
| Tidigare medlemmar | |
| Malcolm Young † Dave Evans Larry Van Kriedt Colin Burgess † Peter Clack Rob Bailey Bon Scott † Mark Evans Simon Wright Chris Slade Axl Rose | |
| Logotyp | |
 | |
Utmärkelser
| |
AC/DC är ett hårdrockband från Sydney i Australien som bildades i november 1973 av bröderna Malcolm och Angus Young. Vanligtvis ses gruppen som ett bluesrock- eller hårdrockband,[2] de anses också vara pionjärer inom heavy metal och definieras också ibland som heavy metal,[3] själva har de alltid kallat sin musik "rock and roll".[4]
AC/DC hade flera medlemsbyten innan man gav ut debutalbumet High Voltage den 17 februari 1975: bröderna Young var då de enda originalmedlemmarna kvar i bandet. Uppsättningen av bandet var därefter stabil tills basisten Mark Evans ersattes av Cliff Williams inför albumet Powerage 1977. Bara månader efter utgivningen av albumet Highway to Hell dog sångaren Bon Scott den 19 februari 1980 efter en natt med stor alkoholkonsumtion. De kvarvarande medlemmarna övervägde vid denna tidpunkt att upplösa bandet, men beslutade sig att fortsätta efter att ha fått stöd från Scotts föräldrar.[5] Brian Johnson, som tidigare varit medlem i Geordie, ersatte Scott och bandet gav samma år ut albumet Back in Black – en hyllning till Scott. Albumet sköt bandet till nya höjder och är deras och hela genrens bäst säljande album.
Bandets nästa album, For Those About to Rock We Salute You, var gruppens första att bli nummer ett i USA. AC/DC minskade i popularitet strax efter trummisen Phil Rudd fått sparken 1983 och ersatts av Simon Wright, som lämnade bandet för att gå med i Dio 1989. Bandet fick ett uppsving i början av 1990 med lanseringen av The Razors Edge. Phil Rudd återvände 1994, efter att Chris Slade som var med i bandet 1989-1994 blivit ombedd att lämna till förmån för Rudd, och medverkade på albumet Ballbreaker som gavs ut året därpå. Stiff Upper Lip gavs ut 2000 och blev väl mottaget av kritiker. Albumet Black Ice släpptes den 20 oktober 2008 och var det näst mest sålda albumet samma år. Det var bandets största framgång på hitlistorna sedan For Those About to Rock, och nådde så småningom förstaplatsen på alla listor världen över.[6] Bandets uppsättning förblev densamma – deras längsta oförändrade sättning – fram till 2014 då Malcolm Young lämnade gruppen på grund av demens.[7] I november 2014 gav gruppen ut Rock or Bust, bandets första med Stevie Young som ersatte Malcolm. Under denna period hade Rudd juridiska problem och ersattes snart av Slade, som återvände till AC/DC efter drygt 20 år. Den 16 april 2016 meddelade AC/DC att Johnson inte längre var medlem i bandet och att Guns N' Roses frontman Axl Rose skulle hoppa in som bandets sångare för den avslutande delen av deras turné 2016. I september samma år lämnade Cliff Williams bandet.[8] Därefter följde flera års tystnad från bandet innan det i september 2020 bekräftades att Rudd, Williams och Johnson återvänt till gruppen.
AC/DC har sålt mer än 200 miljoner skivor världen över, varav 71,5 miljoner album i USA, vilket gör dem till det tionde bästsäljande bandet i USA, samt ett av världens mest sålda band genom tiderna. Back in Black har sålt i uppskattningsvis 50 miljoner exemplar världen över, vilket gör det till det femte högst säljande albumet genom tiderna - och det tredje högst säljande albumet av ett band.[9][10][11] I USA har albumet sålt i 22 miljoner exemplar, där det är det sjunde mest sålda album genom tiderna.[12] 2003 blev gruppen invald i Rock and Roll Hall of Fame.[13] På VH1:s lista över de "100 största artisterna inom hårdrock", rankades AC/DC som nummer fyra,[14][15] och listades som det sjunde "bästa heavymetalbandet genom tiderna" av MTV.[16] 2004 rankades AC/DC som nummer 72 på Rolling Stones lista över de "100 bästa artisterna genom tiderna".[17] Producenten Rick Rubin, som skrev en essä om bandet för listan i Rolling Stone, kallade AC/DC "det bästa rock and roll-bandet genom tiderna."[17]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Åren med Bon Scott
[redigera | redigera wikitext]1973–1976: Bakgrund, namn och tidiga år
[redigera | redigera wikitext]Bröderna Malcolm, Angus, och George Young föddes i Glasgow, Skottland, och flyttade till Sydney med en större del av sin familj 1963. George var först med att lära sig att spela gitarr. Han blev medlem i The Easybeats, ett av Australiens mest framgångsrika band under 1960-talet. År 1966 blev de det första lokala rockbandet med en internationell hit, med låten "Friday on My Mind".[18] Malcolm följde i Georges fotspår genom att spela med ett band som hette Velvet Underground (inte att förväxla med Velvet Underground från New York).[19] Deras äldsta bror Alex Young valde att stanna kvar i Storbritannien. 1967 bildade Alexander, och spelade bas i, det Londonbaserade bandet Grapefrukt – som till en början hette "The Grapefruit" – med John Perry, Geoff Swettenham och Pete Swettenham, som alla tre tidigare varit medlemmar i Tony Rivers and the Castaways.
Malcolm och Angus Young kom på idén till bandets namn efter att deras syster, Margaret Young, sett bokstäverna "AC/DC" på en symaskin. Namnet är en förkortning av engelskans alternating current/direct current (växelström/likström). Bröderna kände att detta namn symboliserade bandets råa energidrivna musik.[20][21] "AC/DC" uttalas en bokstav i taget, även om bandet vardagligt kallas "Acca Dacca" i Australien.[22][23] Gruppens logo är stiliserad med en blixt som separerar "AC" och "DC" och har använts på alla studioalbum, med undantag för den internationella versionen av Dirty Deeds Done Dirt Cheap.[24]
Malcolm och Angus Young bildade AC/DC i november 1973 och rekryterade basisten Larry Van Kriedt, sångaren Dave Evans, och trummisen Colin Burgess.[25] Gene Pierson bokade bandet för en spelning på Bondi Lifesaver på nyårsafton, 1973.[26] Vid denna tidpunkt hade Angus Young sin karaktäristiska utstyrsel med skolkläder. Idén kom från hans syster Margaret. Angus hade tidigare provat andra kostymer: Spindelmannen, Zorro, en gorilla, och en parodi av Stålmannen (Superman), som hette Super-Ang.[19] I sina tidiga dagar var de flesta av medlemmarna i bandet klädda i någon form av glam eller satin, något man snart övergav då det Melbournebaserade bandet Skyhooks redan hade antagit denna stil för sina konserter. Bröderna Young kom snart fram till att Evans inte var lämplig som frontman för gruppen då de kände att han var mer av en glamrockare i stil med Gary Glitter.[27] Evans ersattes ibland på vissa konserter av bandets första manager, Dennis Laughlin, som tidigare hade varit Daryl Braithwaites föregångare i bandet Sherbet. Evans kom inte överens med Laughlin, vilket också bidrog till en dåligt stämning mellan Evans och bandet.[27]
I september 1974 ersattes Dave Evans av George Youngs vän Ronald Belford "Bon" Scott.[28] Scott var en erfaren sångare och hade rekommenderats till George Young av vännen Vince Lovegrove.[5] Likt bröderna Young hade Scott fötts i Skottland men som barn emigrerat till Australien. Bandet hade endast spelat in en singel med Evans, "Can I Sit Next To You, Girl" / "Rockin' in the Parlour"; så småningom, blev låten omskriven och återinspelad med Bon Scott och gavs ut på det australiensiska albumet T.N.T. (1975), och på den internationella versionen av High Voltage (1976).
I oktober 1974 var debutalbumet High Voltage, som endast gavs ut i Australien färdiginspelat. Det tog bara tio dagar att spela in[29] och baserades på instrumentala låtar skrivna av bröderna Young, med texter tillagda av Scott. Inom några månader hade bandets uppsättning stabiliserats, med Scott, bröderna Young, basisten Mark Evans och trummisen Phil Rudd. Senare samma år släppte de singeln "It's a Long Way to the Top", som blivit deras perenna rockhymn.[30] Låten återfinns på bandets andra studioalbum, T.N.T., som också endast gavs ut i Australien och Nya Zeeland. På T.N.T. finns låten "High Voltage", som var den första låten som skrivs och spelades in för albumet. Då "High Voltage" gavs ut som singel före "T.N.T." släpptes, trodde vissa fans att det var titelspåret till AC/DC:s debutalbum. Med hjälp av regelbundna tv-framträdanden på ABC:s musikshow Countdown, mellan 1974 och 1977, blev AC/DC en av de mest populära och framgångsrika akterna i Australien. Deras framträdande den 3 april 1977 var deras sista liveframträdande i TV på över 20 år.[29]
1976–1980: Internationellt genombrott och Scotts död
[redigera | redigera wikitext]
1976 undertecknade bandet ett internationellt avtal med Atlantic Records och gjorde en omfattande turné i hela Europa, inklusive deras första turné i Storbritannien – 'Lock Up Your Daughters Summer Tour' – som sponsrades av tidningen Sounds. De fick ovärderlig erfarenhet av arenakonserter då de var förband till ledande rockakter såsom Black Sabbath, Aerosmith, Kiss, Styx, UFO, och Blue Öyster Cult, samt en turné där man tillsammans med Cheap Trick var huvudakt.[29]
Gruppens första konsert i Sverige men även den första i ett icke-engelskspråkigt land ägde rum den 16 juli 1976 turnén "High Voltage European Tour". Bandet var pausunderhållning till dansbandet Jigs på Cortina i Halland[31][32][33] (med ytterligare[34] framträdanden 17 juli på dansrotundan Nyckelhålet i Höllviken. 21 juli på Glädjehuset i Stockholm, 23 juli på diskotek Barbarella i Växjö och 24 juli på Anderstorp Raceway).
Gruppens första album att distribueras över hela världen gavs ut 1976. Med låtar från bandets två första studioalbum, High Voltage och T.N.T., döptes även detta album till High Voltage. Albumet, som gavs ut genom Atlantic, har sålt i över tre miljoner exemplar.[35] De flesta av låtarna på albumet är tagna från det nyare albumet T.N.T., och bara två av låtarna är från debutalbumet. AC/DC:s nästa album Dirty Deeds Done Dirt Cheap gavs ut samma år, likt föregående album gavs det ut i två olika versioner: en för Australien, och en för övriga världen. Den internationella version av albumet innehåller bland andra låten "Rocker", som först gavs ut på T.N.T., medan den australiensiska versionen innehåller låten "Jailbreak". Dirty Deeds Done Dirt Cheap gavs inte ut i USA förrän 1981, då bandet var på höjden av sin karriär.
Efter inspelningssessionerna för Let There Be Rock, som gavs ut 1977, sparkades basisten Mark Evans då bandet hade för avsikt att hitta en basist som också kunde köra.[5] Evans har uttalat sig om att han inte kom överens med bröderna Young som en bidragande orsak till att han fick sparken.[5] Han ersattes av Cliff Williams. Ingen av de bröderna Young har uttalat sig om Evans avgång, men Richard Griffiths, VD för Epic Records och bokare för AC/DC i mitten av 1970-talet, kommenterade senare: "Man visste att det inte skulle hålla med Mark, han var helt enkelt en alldeles för trevlig kille."[19] Evans biografi, DIRTY DEEDS: My Life Inside/Outside of AC/DC, som gavs ut 2011, handlar till stor del om hans tid i AC/DC.[36] 1978 gavs